Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 24 april 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN
Om hvarje kvinna gjorde som hon: mo-
digt och öppet visade sin ringaktning för
en man, som lefver ett sedeslöst lif, om den
unga renhjärtade kvinnan, hon, hvilkens bi-
fall hvarje man, äfven den djupast sjunkna,
alltid åstundar, ärligt sade oss, att hon
ställer lika höga kraf på mannens som på
kvinnans sedliga renhet, då — ja då funnes
icke så mycket sorg och lidande och ånger,
som det nu finns i lifvet . . .
Ty det hjälper ej: kvinnan är en gång
för alla af ett finare, noblare material än
mannen, och därför ha vi män rätt att fordra
af henne, att hon ej låter sig neddragas
till vår ståndpunkt, utan att hon höjer oss
till sin!
–––- *–––-
”Missbrukad kvinnokraft.”
En öfversikt af striden för dagen
af Eua Vigström.
Med fyra porträtt af frohen Keys granskare.
I roligen har det händt
’ många kvinnor med
mig, att de vid läsnin-
gen af fröken Keys bok,
» Missbrukadkvinnokraft»,
känt en stark maning
att uppteckna de inkast
och frågor, som välla
upp i tanken och kräfva
uttryck i ord. Jag följ-
de denna maning, icke
för att kasta mig in i
en strid, som andra vo-
ro vida bättre rustade
att upptaga, utan för
att se, om och i hvilken
riktning just de frågor
och inkast, som djupast
upprört mig och tvin-
gat mig till att söka
svaren därpå i själfva
människolifvet, skulle.
upptagas och hesvaras
af andra kvinnor.
Föredragen äro — sä-
ger fröken Key — rik-
tade till »öfverklassens» kvinnor, men då
numera, till all lycka, gränslinien emellan
»öfver- och underklass» starkt »bugter sig
i bakke, dal», är det ej alltid så lätt att
följa densamma, och det är mer än troligt,
att många bland de kvinnor, som läsa ifråga-
varande föredrag, känna sig däraf mera för-
virrade än upplysta af ett språk och en be-
visning, som ha något af vintersolens glitt-
rande mot glanskis.
»Stilen blir som personligheten, ty stil
är intensiv och koncentrerad själfmeddelelse.
Stil är — i mina handlingar, som i mina
verk — ett annat namn för mod,» säger
fröken Key. Tillämpar man detta på hen-
nes föredrag, kommer man till den slutsats,
att hon ingalunda gifvit sig själf, ej insatt
sin hela personlighet i detta sitt arbete.
Äfven om hon ej här fällt detta yttrande,
skulle man, vid läsningen af bokens första
afdelning, hafva fått ett bestämdt intryck
af, att förf:s innersta väsen vrider sig och
våudas vid de gisselslag, hon låter hagla
öfver kvinnan. Detta intryck förstärkes, när
man jämför stilen i de föredrag, hvari hon
gör kvinnan till en skapelseprodukt af se-
kunda art, med den afdelning i boken, där
hon anklagar kvinnan för att illa ha brukat
sina krafter i fråga om fredsrörelsen. Här
har författarinnan satt in hela sin person-
lighet ; här förfäktar hon en sak, på hvilken
hon själf tror af hela sin själ, och äfven
om man ej skulle dela hennes åsikt, att
den eviga freden kan i en handvändning
skapas genom allmän afväpning, och om
man ej heller är i stånd inse, hur ett folk,
som ej lärt handtera vapen med framgång,
»skall i farans stund blanda sitt blod med
vår jord för att värna hvar tum af den-
samma», måste man värmas af den eld,
med hvilken fröken Key talar för fredssaken
och fördömer kriget.
Det kännes som en ljuflig hvila efter en
mödosam klättring öfver hala klippor att
dröja vid denna afdelning i boken, men
tanken vänder dock snart tillbaka till den
bevisning, genom hvilken förf. tyckes vilja
nedsätta värdet af allt kvinnoarbete, som
ej faller inom huslighetens och moderlighetens
område. Efter att ännu en gång ha genom-
läst boken, tyckte jag mig se ett helt galleri
af kvinnor, ur alla samhällsklasser, i stum
undran, sorg eller harm, allt efter arten af
deras lifsställning, peka på lifvet, sådant det
har lefvats och ännu lefves af oss. Det är
som om alla dessa stumma varelser kräfde,
att lifvet, den påtagliga verkligheten, skall
— framför citat ur böcker — blifva den
auktoritet, som får det afgörande ordet i
fråga om hvad kvinnan, till sin natur och
väsen är eller icke är.
Sorgsna blickar tyckas fråga, om det ej
varit ett faktum, att de arbetsområden, som
mannen ända in i vår tid förbehållit sig,
sträckte sig från universitetens lärosalar till
kontorsstolen, från lagstiftarens bänk till det
skräddarbord, där mannens (och för ett halft
sekel tillbaka äfven allmogekvinnans) kläder
syddes? Måste det icke då blifva helt na-
turligt, att kvinnan, om hon skulle nå en
större utveckling och vinna ett vidsträcktare
arbetsfält, kom in på det åt mannen reser-
verade området? Har det ej alltid varit så,
att det att vara »bara en kvinna» ställt
sig hämmande äfven för de mest begåfvade
och i ekonomiskt afseende bäst ställda »öf-
verklasskvinnorna» och tvingat dem till att
behålla rollen af dilletanter? Hur skulle
den, ända in i medlet af detta sekel i
omyndighetstillstånd hållna kvinnan kunna
mera än på sin höjd drömma om att göra
uppfinningar, som kräfva tillgång till kapi-
tal? Har månne någon af dem, som skrifvit
böcker om kvinnans natur och väsen, sett
någon af »underklassens» kvinnor, hvilka,
förtärda af kunskapstörst eller drifna af
inneboende konstnärsanlag, gripit till sådana
medel för att tillfredsställa dem, som eljes
blott förekomma hos vilden?
Hvad skulle ej de, som spekulera öfver
kvinnonaturen, kunna lära af henne, som
till exempel i smyg bränt pinnar för att
skaffa sig ett ritstift, pressat pionernas blod-
röda blad för att erhålla målarfärg, eller
med en skarpslipad spik ristat skriftecken
på trädbark, för att lära sig skrifkonsten—
allt under ångest för upptäckt? Ty lika
visst, som man i förflutna tider skulle gjort
kort process med en kvinna, som yttrat sig mot
en af kyrka och stat antagen religion,
skulle för 60 år tillbaka en flicka af allmoge-
och den egentliga kroppsarbetande klassen
utsatt sig för kroppslig aga, om hon visat
sig ha sådana »karlfasoner».
Undrande kvinnoblic-
kar tyckas fästas vid en
vetenskapsgren, som
man nästan upphöjt till
ofelbarhet. Är nu sta-
tisUtien vorden beslagen
med att idka dåligt
skämt, när den visat,
hur stort flertal kvinnor
emot män som finnes,
eller skall den framtids-
stat, som tyckes hägra
så skönt för förf. till
»Missbrukad kvinno-
kraft», till fromma för
moderligheten och kvin-
nansförmentanatur som
könsvarelse, grundläg-
gasgenom officielt mång-
gifte? Kan det månne
ej vara en mängd andra
orsaker, än just en
starkt utvecklad intel-
ligens jämte verksam-
het på något s. k. man-
ligt arbetsfält, som kom-
mer mången nutids-
kvinna att frivilligt försaka den äkten-
skapliga lyckan och moderskapets sällhet?
En grupp kvinnor i grå eller svarta dräk-
ter tyckes skyggt draga sig tillbaka för
de spörjande blickarne; sjuksköterskans gär-
ning förordas varmt och innerligt af fröken
Key, men dessa kvinnor veta bättre än an-
dra, att det ej är en undantagsregel för de
manliga snillena att ha gjort närmare be-
kantskap med rännstenen och de där ut-
slitna -— skorna. Dessa kvinnor skulle kan-
ske kunna säga förf., att ju närmare kvin-
nan blir bekant med allt hvad till sjuk- och
barnavård hörer, dess närmare nalkas vi den
dag, när —- just af moderlighets- och faders-
känslan ■— det skall gifvas ord åt det för-
tegna krafvet på läkarebetyg som komplette-
ring af dokument för äktenskaps ingående.
Rörelsen på kvinnogalleriet stiger. Det
är en glädjeväckande stor skara af friska
och kraftiga mödrar, som resa på sig och
vädja till deras — och min egen— erfarenhet,
om vi icke under våra väntans dagar skött
våra olika dagsverk med lika stort intresse
och nit som förut, äfven i de fall, då vårt
arbete fallit utom den gammaldags trånga
Fröken Mathilda Roos. Fröken Anna Sandström.
S
parsamma Nyheter i klädnings-, kapp- och kostymtyger 12 Hötorget 12
Fruar! för Vårsäsongen hos Hildur Andersson, Stockholm. *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
