Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 1 maj 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140 1DUN 1896
förskräckta uttrycket i hennes ögon och det
smärtsamma dräget kring munnen skulle
man trott, att brefvet innehållit ledsamma
underrättelser. Och likväl var detta bref ett
kärleksbref, ett friarebref från den ende man
Helena älskat! Och det var ej någon gulnad
relik, som tagits fram för att upplifva gamla
minnen. Nej, denna afton hade hon brutit det.
Det tog lång tid för henne att läsa; det
var som om hon haft ett främmande språk
att tyda, hvari hon var föga hemmastadd.
Hvarje mening måste tagas om ett par gån-
ger, för att innehållet skulle blifva henne
någorlunda klart. Slutligen vek hon ihop
det, lade in det i sitt kuvert och därpå i
en skrifbordslåda, som hon sedan omsorgs–
fullt läste.
Så steg han upp och gick ett par slag i
det lilla rummet, som öfver sig hade något
så glädjelöst, nästan torftigt, ehuru allting
var ordentligt och snyggt. Så satte hon sig
ned i soffan, den enda möbeln med några,
om ock mycket måttliga, anspråk på komfort.
Här ville hoii sitta för att riktigt i ro få
tänka, tänka. — Men tankarna ville alls icke
låta ordna sig. De komma blott emot henne
som stora frågetecken, och hon satt där bara
och stirrade stelt och hjälplöst på dem. Men
ju mer hon stirrade på dem, dess mer be-
klämd blef hon, och det kom öfver henne ett
outsägligt medlidande med sig själf. Till
slut kastade hon sig ned, lutade hufvudet
mot den lilla hårda soffkudden och snyftade
våldsamt, hejdlöst. Det var som om en vår-
flod genombrutit sina fördämningar och nu
strömmade fram, ryckande med sig allt: allt,
som varit tungt och bittert och svårt, alla
mulna, kalla, ensamma dagar, alla svikna
förhoppningar, alla små naggande motgångar,
alla svidande minnen, allt, som hon under
långa, ensliga år burit inom sig utan en tår,
utan en klagan.
Åh, hvad det kändes godt att en gång få
gråta ut, hvilken befrielse det var!
Snart var hon åter lugn, satte sig upp
och strök håret ur pannan. Tankarna voro
nu klarare, men alltjämt vemodiga.
Och dock borde hon ju känna en jublande
fröjd; hvarför kunde hon det icke, hvarför
var det så rent omöjligt? Var hennes hjärta
då så helt förfruset och dödt? Kunde där
aldrig mer komma lif?
Ah, det var det som gjorde henne så för-
tviflad, att nu då lyckan verkligen bjöds
henne, så ägde hon intet att taga emot den
med. Den hade kommit för sent, för sent!
— Ack, detta det sorgligaste ord på människo-
språk! — En gång hade hon kunnat gifva
en rikedom af kärlek och hängifvenhet, då
känslorna voro unga, friska, hvarför fick hon
ej skänka den då? Hur hade hon ej kämpat
och stridt för att glömma och med all makt
sökt döda det dyrbaraste hon ägt. Till slut
hade lugn och resignation kommit. Han
hade ju så fullkomligt försvunnit ur hennes
värld, att hon icke mer visste hvar han lefde,
eller om han ens lefde. Och så småningom
hade hon kunnat tänka på honom nästan med
likgiltighet, köld, och därvid känt sig rik-
tigt glad!
Och när så den eld, som en gång brunnit
så klart och kunnat värma så godt, med myc-
ken möda var släckt och blott en hop fal-
nade kol fanns kvar, då först kom han till
henne och begärde värme! Och när hennes
lefnadsmod tycktes brutet och lifsglädjen
flydd, då kom han och bad henne blifva
hans solsken ! Hvilken ironi ! — Ah, så bit-
tert, så sorgligt! -—•
Men mot honom kände hon ingen bitter-
het. Hon visste ju nu, hvarför han ej kun-
nat komma förr, hvarför han så länge måst
lämna henne ensam. Han hade aldrig för-
lorat hoppet och ej heller helt förlorat henne
ur sikte, fast han aldrig gifvit sig tillkänna.
De där blommorna, som hon fick en jul,
och som hon trodde var från någon af hen-
nes elever, fast ingen velat tillstå det, dem
hade han låtit sända henne. Tänk, om hon
hade vetat det då! Hvad det skulle gjort
henne lycklig och hvad hon skulle älskat och
omhuldat dem till det sista! Nu påminte hon
sig med förskräckelse, att hon låtit städer-
skan ganska snart taga ut dem, emedan de
uppväckt smärtsamma minnen hos henne.
Stora skära nejlikor och svarta penséer, all-
deles som i en bukett han en gång skänkt
henne för längesedan. O, hur hade hon nänts
att kasta bort dem? —
I morgon skulle han komma till henne för
att få sitt svar. Hur skulle hon kunna säga
honom, att det nu var för sent? Han lät så
förtröstansfull, tycktes ej hafva en skymt af
tvifvel om att hon var densamma, som då
de skiljdes för snart tio år sedan. Ack, han
anade ej, hur gammal hon blifvit, fast ännu
icke trettio år!
Hon gick fram till spegeln, som vanligen
hade så föga intresse för henne, och betrak-
tade nu forskande sin bild. Det var ett fint,
blekt ansikte med stora, själfulla, men allt
för melankoliska Ögon. »Ahja,» sade hon
sig själf, i det hon vände sig bort med en
suck, »ansiktet ser kanske på det hela taget
ické så gammalt ut. Men hjärtat är så gam-
malt, så gammalt!» -—•
Nu varseblef hon alla skrifböckerna på
bordet. Dem hade hon ju alldeles glömt
och klockan var nära elfva! Nåja, i natt
skulle hon ju ändå icke kunna sofva, så hon
kunde lika gärna arbeta.
Nästan lättad af att sålunda nödgas
komma ifrån sina egna grubblerier, försökte
hon nu koncentrera hela sin tankekraft på
dissikeringen af dessa produkter af mer eller
mindre grumliga små flickhjärnor. Men hur
det var så tänkte hon likväl hela tiden sina
tankar bredvid — likasom i marginalen. Så
här t. ex., i det hon strök ut en löjligt miss-
bildad mening: »ja, andras misstag kunna
ju förefalla oss komiska nog, men åt våra
egna le vi minsann icke.» Eller: »hvad lif-
vet är för en svår skola! Och att man stän-
digt skall göra så många fel och bockar!
Men Gud är en kärleksfull, tålig lärare, som
aldrig tröttnar på att undervisa oss. Säkert
skall han hjälpa oss igenom till sist, fastän
vi äro sådana oläraktiga, tröga lärjungar.» —
När slutligen den sista skrifboken var fär-
dig och blifvit lagd till de öfriga, kände
Helenas ögon äfven stor benägenhet att sluta
sig. Naturen tog ut sin rätt, och snart sof
hon som ett godt barn, de ängslande tan-
karna till trots.
Följande morgon vaknade hon med häf-
tig hjärtklappning och en orolig känsla af
att hon skulle hålla en svår lektion, hvartill
hon ej hunnit förbereda sig. Ack, nu mindes
hon — brefvet! I dag skulle han ju komma
för att få sitt svar. Hur skulle det lyda?
Det hade hon själf icke den aflägsnaste
aning om, och det värsta var att hon ej hel-
ler hade någon tid att tänka öfver det, ty
klockan var mycket och hon måste skynda
sig till skolan.
När lektionstimmarna voro öfver, begaf
Helena sig genast hem för att på allvar
begrunda allt hvad hon borde säga honom.
Det skulle hon nog få tid till, ty säkert kom
han ej förrän på eftermiddagen, lugnade
hon sig.
Men knappt hade hon lagt af sig ytter-
kläderna, förrän en skarp knackning hördes,
och nästan omedelbart därpå såg hon på
tröskeln en högrest man sträcka armarna
emot sig och hörde sitt namn uttalas af en
klangfull, välkänd stämma.
Helena drog sig så långt bort i rummet
som hon kunde och sökte med ena handen
stöd mot ett bord. Hon darrade i hela
kroppen och vågade icke se upp. »Jag bar
ju ännu icke gifvit något svar,» framstam-
made hon liksom för att värja sig, vinna
litet tid.
»Det behöfver du inte heller, jag kommer
själf och tar det!»
Några raska steg öfver golfvet, och han
drog den skälfvande gestalten till sitt bröst,
lyfte upp det hleka ansiktet och blickade
djupt, djupt in i hennes ögon. —
Var det den varma glöden i hans blick,
som kom den sista isen i hennes att smälta?
Där föllo två stora droppar på hans hand.
Och på samma gång brast äfven isbojan
kring hennes hjärta, och med bäfvande fröjd
kände hon, att det åter klappade varmt.
— Den långa kalla vintern var förbi. Det
skulle på nytt bli vår!
•:*
”Def yngsta Sverige”
i
IDUNS julnummer.
Ges det väl här i världen något mer in-
tagande än ett oskuldsfullt och täckt barna-
ansikte, från hvars ögon och minsta linie
hälsa och lifsglädje spela? Kan någonting
lättare få modershjärtan att klappa, blickar
att stråla, munnar att le än dessa förtju-
sande små barnkammartaflor, »det yngsta
Sveriges» konterfej, som möta oss i våra
egna eller våra vänners album eller hejda
våra bråda steg framför fotografernas skylt-
lådor? Kamerans konst har i våra dagar
nått mycket långt, och ej minst har den
specialitet däraf, som sysslar med barnpor-
trättet, i smak, behag och teknisk fulländ-
ning utvecklat sina bästa sidor.
Iduns redaktion har häraf kommit på
den tanken, att en representativ samling
af svenska barnporträtt, hopbragt af det
bästa som i branschen stode att få allt
ifrån Ystad intill Haparanda, på samma
gång den blefve något ovanligt och nytt,
borde i hög grad fägna alla moderliga hjär-
tan. Helt säkert, tänkte vi, kunna vi ej
finna en prydnad, värdigare vårt högtids-
nummer och vissare om våra läsarinnors
sympati, än ett dylikt galleri, som i sig
skulle gifva dragen af vår yngsta genera-
tion, morgondagens hopp — »Sveriges fram-
tid » !
För att förverkliga denna plan ha vi
i dessa dagar utfärdat en inbjudning till
samtliga vårt lands fotografer, hvilken vi
bland annat låtit införa i deras vidt spridda
fackorgan »Fotografisk Tidskrift». Denna
inbjudning är af följande lydelse:
Då det är vår afsikt att för vårt under
arbete varande »Iduns julnummer 1896» —
en publikation, hvilken med hänsyn till
konstnärlig utstyrsel och gediget litterärt
innehåll kommer att ställa sig i allra främ-
€24*r*-** lljQQliGSttinn T Från o. med 22 april till 15 maj realiseras ett större parti Glas o. Utskotts-
OlUI w mX1l%7«LJLJL2>£8.I;JLUJjL • porsliner samt öfriga Husgerådsartiklar, passande för Bouppsättningar till
sommarnöjen, såsom knifvar, gafflar, skedar, brickor, brödkorgar, koppar — emaljerade och förtennta kokkärl, grytor, stekpannor,
mortlar, kaffekvarnar, kaffebrännare, hinkar, baljor, lerkärl och borstar m. m.
Obs.! Af en händelse finnes ett parti Tapeter och Rullgardiner, som bortslumpas.
Aktiebolaget Svenska
Husgeradsmagasinet
IV Tegnérgatan 17, hörnet af Döbelnsg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
