Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 8 maj 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 1»7
var det drottningen själf som bar in konfekten
ät gästerna, under det att konungen iskänkte
det skummande vinet i de gyllene bägarne.
Gustaf Vasa och Margareta Leijonhufvud,
det är i hela deras prydnad den gammaldags
svenska husfadern med den kloka, undergifna
husmodern vid sin sida.
Men Margaretas lif var som mänga andra
svenska kvinnors den tiden ansträngande. Stän-
diga färder mellan gärdarne med sin kunglige
herre, mycken omtanka och jämn oro. Ung-
domens friska rosor försvunno. Do sista åren
var hon blek, tärd och svag. Den 4 oktober
3550 fick hon sitt tionde barn, sonen Karl.
Krafterna lyckades hon ej återfå, men hon
skötte sina plikter och följde alltfort konun-
gen på hans resor. Slutligen insjuknade hon
allvarsamt på Tynnelsö vid Strängnäs. Hon
var omgifven af make och barn, tog af dem
afsked, bad om förlåtelse för hvad hon mot
dem kunde af oförstånd hafva felat, öfverläm-
nande dem i Guds skydd. Den sista stunden
nalkades hon med det värdiga lugn, den glada
förtröstan, som är så beundransvärd hos gamla
tiders människor. Det var mellan kl. två och
tre på dagen den 26 aug. 1551. Medan alla
voro försänkta i sorg, blef solen förmörkad.
Man trodde himlen deltog i landets bedröfvelse.
* *
❖
Kung Gösta var förkrossad. Där stod han
ensam vid 55 års ålder med 9 barn, däraf
fiere späda. Men han var en kraftig natur,
och efter några månader hade han återfått sin
vanliga spänstighet. Ensamheten var honom
tung. I hans tankar kom hans hustrus sexton-
åriga systerdotter Katarina Stenbock, dotter
af Gustaf Stenbock och Brita Leijonhufvud,
just ett af de par, som hade trolofvats vid hans
första bröllop. Hon var »ett blomster, ljufligt
för alla att skåda». Det var en dårskap, det
insåg han, men den var oemotståndlig.
Svårigheterna att få henne till hustru göto
olja på elden. Flickan var förlofvad med Jo-
han Tre Rosor. Detta kunde dock häfvas. Hon
kände förskräckelse för sin stränge morbror
och icke kärlek. Detta kunde ändra sig. Värre
var, att prästerskapet förklarade, att konungen
ej kunde äkta henne på grund af släktskaps-
förhållandet med Margareta Leijonhufvud. Ko-
nungen frågade sig för redan på våren 1552
hos biskopen i Västerås, men denne hyste be-
tänkligheter, så gjorde ock alla de andra pre-
laterna, då konungen kallade dem till ett sär-
skildt möte i Vadstena i juli månad. De af-
rådde på det ifrigaste, men konungen blef vid
sin mening. Han lyckades slutligen få bisko-
pen i Linköping på sin sida, och den 22 aug.
1552 sammanvigdes den 56-årige Gustaf Vasa
med Katarina Stenbock, som nyss fyllt 16 år.
Konungen tyckte sedan mer än en gång, att
detta giftermål var ett förhastadt steg. Ålders-
skillnaden gjorde sig för hvarje år mera känn-
bar. Visserligen behöfde han ej frukta för
sin unga gemåls trohet. Om hon också i söm-
nen kunde drömma om sin ungdoms utkorade
och den gamle fick lyssna till hennes bekän-
nelse, att honom glömde hon aldrig, så behöfde
han därför ingenting frukta. Man led den
tiden ej mycket af stämningar och drömmerier,
och äktenskapsplikterna togos allvarligt.
Svårare var det för den unga drottningen
att fylla alla de husmoderliga plikterna. Hon
gjorde dock sitt bästa, och konungen hjälpte
henne, enär han alltid tyckes hafva intresserat
sig för hushållningens detaljer. En af hans
pager skrifver hem till sin mor, att kungen
själf har lärt honom, huru han skall borsta
och förvara mot mått och mal kläde och sam-
met. Om hösten 1558 skrifver Gustaf Vasa
till sin son Magnus: »Vår kära husfru Ka-
tarina sänder dig fem skjortor, som du må
komma ihåg att akta ; äfven att hålla ditt huf-
vud rent och ej ränna för mycket på Öland.»
Något senare skrifver han till drottningen:
»Hjärtans kära Katarina, vi hafva bekommit
tidender som mera liknelse hafva till krig och
örlig än till bröllop — synes oss därför icke
vara behof, att du ilar eller hastar mycket
med bakning eller annat, som till högtiden be-
ställas skall. »
Bröllopet, som omtalas, var Gustaf Vasas
äldsta dotters, Katarinas, som gifte sig med
grefve Edzard af Ostfrisland.
Här beröra vi den svåraste plikten för den
unga drottningen: de många styfbarnen, fyra
söner och fem döttrar. Konungen hade varit
mån om att de skulle få all lärdom, men
hans tid och hans gemålers krafter hade under
de senare åren ej räckt till att gifva dem den
allvarliga tuktan, som hade varit af nöden.
Fiere af dem hade med sin fina renässans-
uppfostran ock insupit denna tidsriktnings själfs-
våld och njutningslystnad. Detta tärde på den
gamle allvarlige faderns krafter och bragte
honom inom kort i grafven.
* *
❖
Den 29 sept. 1560 blef Katarina Stenbock
änka. Hon hade inga barn. Sin mesta tid
tillbragte hon på Strömsholm i Västmanland.
Där samlade hon kring sig vänner och anhö-
riga, mot hvilka hon alltid var vänlig och väl-
villig. Också åtnjöt hon allas aktning. Hon
synes ej hafva varit särdeles begåfvad och
passiv till lynnet. Någon verklig insats gjorde
hon ej i vårt kulturlif, såsom fallet har varit
med fiere andra af våra drottningar, exempel-
vis Hedvig Eleonora eller Ulrika Eleonora d. ä.
Med sex svenska drottningar fick hon göra
bekantskap, innan hon skiljdes hädan. Vasa-
ättens störste son, Gustaf Adolf, hade just
fört hem sin vackra brud, då den 86-åriga
Katarina Stenbock den 1 april 1622 afled på
Strömsholm, såsom hennes sonson skref, i rät-
tan tid för henne, som mättad var af ålder.
Under årtionden hade hon varit en opartisk,
om ock ej ointresserad åskådarinna till alla de
strider, som söndrat Vasaätten och Sveriges
rike. Huru mycket skulle hon ej hafva kun-
nat berätta oss! Nu finnas blott af hennes
hand några intetsägande bref, och vårt intresse
har hon allenast såsom gemål åt den store Gu-
staf Vasa.
–––- *–––-
flbå Hvmndsö.
kör augusttfnällens Dinb
susa safta lönn oefy linb,
fjptsfa safta DTälarns någor.
Sol, som sjunfer uästuart fyän,
stånfer gulb på parfens trän,
tänber rutorna t lågor.
3 stn brottnings sofgemaf
unber målabt efetaf
sitter grånab fonung ©östa.
Späb ocl] fmfyylt liten fyanb
smefer bans så ömt iblanb,
söfer sorgsen fung att trösta.
(Ddj från fyuita fubbar bå
tala blefa läppar så:
"fjerre, låt ej btiefen tåras •—
uisst går Dtargarcta bort,
lycîan är som lifpet fort —
sfybbe, j sfybbc ©ub be Dåras !
"Kär big HTargareta nar,
om l]on något brutit tjar —
tiennes {fyjärla ej bet Delat.
Detta gafs big icfe fritt,
men bet blef som rifet ditt —
albrig se’n meb någon belabt.
"(Dppna fönstret, fjerre fyulb —
aftonsolens röba gulb
uill jag sista gången sfåba.
Kansfe; sfall härutanför
trasten, när som bagen bör,
sjunga Disor för oss båba."
Djupblå natt fring ©ynnelsö ...
stjärnan tänbs i stillnab sjö,
men fung ©östa Ijåller uafa.
bfon för enigt slumrat in,
men meb fallnab fyanb i sin
brömmer Ijan sig år tillbafa ...
Daniel sFallsfröm.
–––––––––– –
Om oeh i anledning af
©Ilen Kq>s senaste bol^:
»Kvinnopsykologi och kvinnlig logik; en studie
och ett försvar».
Enligt vår redan uttalade afsikt återkom-
ma vi nu för att något närmare dröja vid
detta märkliga arbete och meddela då först
följande skrifvelse, som i ämnet kommit oss
tillhanda :
Mörsil, april 1896.
Till Redaktionen af Idun.
Jag hoppas, att Iduns rättvisa och klar-
synta redaktion godhetsfullt inför följande
rader, hvilka icke på något sätt äro ämnade
som inlägg i frågan, hvartill tid saknas, utan
endast uttrycka en liflig gensaga mot den
uppfattning och hela framställning, hvilken
gör sig gällande i fru Eva Vigströms (Aves)
artikel i Iduns näst sista nummer. Det är
icke endast längtan att visa egna klara
färger i denna sak, som drifver mig, det
är vetskapen att härvid uttala tanken i stora
och vida kretsar af vår intellektuela och
frisinnade allmänhet jämte tankarna hos en
stor klass af små, dessa som icke känna
till några personliga anledningar, hvarför
det är gagneligt att vissa åskådningssätt
snedvridas, att citat ryckas ur sitt samman-
hang för att därvid blifva något helt annat
än ämnadt — utan som enfaldigt läsa hvad
som står skrifvet, ej mer, och finna det
vara »utmärkt» och »just som de alltid
själfva tänkt, fast de ej kunna uttrycka
det».
Det är vidare längtan att få säga ett
tack för det ädlaste, det mest storseende,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
