Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 29 maj 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172 1896
IDUN
sistnämnda bör aldrig göras vid den tiden, då
man vet att solen ligger in i rummen. Flugor
samla sig i solljuset och dansa in. Iakttager
man att ej ha fönstren öppna, förr än »solen gått
bort», kan man temligen säkert skydda sig för
flugor. Bell.
––––––––❖–––––––-
”jV!a~bonne.”
Skiss för Idun af
Elin Ameen.
?
rån det vackra Schweiz med sina snö-
klädda bergstoppar, sina leende dalar
och sina blåa, i solljuset glittrande in-
sjöar kom hon till den kalla norden som
helt ung. Hennes ansikte var rundt, kin-
derna rosiga, ögonen klarblå, och utan att
vara vacker såg hon täck ut med ett ung-
domligt, friskt behag.
Fader- och moderlös, utan hem och när-
mare släktingar, hade hon måst ut att tjäna
som »bonne» i främmande land, och genom
en familj i Schweiz, som hade relationer i
Sverige, hade .hon kommit hit.
På sin första plats i en adlig familj på
ett stort gods stannade hon ej länge. Hvar-
för hon lämnade den, blef aldrig rätt klart,
men ryktet hviskade om, att hon och äldste
sonen i huset förälskat sig i hvarandra.
Hans hustru kunde den lilla bonnen aldrig
bli, och hellre än att ställa till bråk, led-
samheter och oenighet inom familjen, hade
hon lämnat dem, stilla, tyst och blyg som
hon kommit. Man berättade äfven, att vid
afskedet hade den adliga husfrun velat på
hennes arm sätta ett guldarmband som
tack för det hon afstått från sin lefnads
lycka, men den unga flickan hade stilla af-
böjt det och endast bedt att få taga med
några högröda rosor, som växt tätt under
hennes fönster och doftat och glödt för
henne under oförgätliga sommardagar.
Så kom hon till ett annat hem, men
knappt hade hennes hjärta hunnit växa
fast vid de små, som innan de kunde tala
sitt modersmål rent, jollrade till henne på
hennes, förrän de blefvo större, skulle i
skola — och mademoiselle bief öfverflö-
dig. För hvarje gång hon flyttade, var
det som sletes hjärtat ur bröstet på henne,
som toge man hennes egna små från henne
och som slötes ett hems portar för henne.
Och ändå var hon visst icke alltid så sär-
deles väl behandlad. Hon intog ständigt
en isolerad ställning, hörde hvarken till
herskapet eller tjänarne, hade inga vänner
och mycket liten förströelse eller omväxling
i sitt lif. Barnkammaren var hela hennes
värld, de små hela hennes intresse. Men,
o, så otacksamma de små krabaterna kunde
vara, hur olydiga, odygdiga och mången
gång riktigt elaka! Hur skvallrade de icke
för mamma om ma-bonne, hur klagade de
icke och trätte!
Och från föräldrarnes sida hette det stän-
digt:
»Men kan ma-bonne inte hålla styr på
barnen — det är ju därför ma-bonne är i
huset och har sin lön.»
Ma-bonne klagade aldrig, hon var alltid
glad och nöjd, hennes barn voro alltid »des
petits anges» jämförda med andra barn.
Ma-bonnes fordom runda ansikte hade
fått skarpare konturer, den fina hyn små
rynkor och det brun-blonda håret en hel
del grå strimmor, när hon kom till en för-
mögen ämbetsmannafamilj i Stockholm.
Frun var ännu ung och mycket vacker
samt tyckte om att roa sig, hvarför hon
ville ha en pålitlig människa att se efter
barnen. Dessa voro en flicka om åtta ar,
en gosse om fem och så åter en flicka om
två år. Modern var ständigt upptagen af
sina nöjen, visiter och toaletter, fadern dels
på sitt ämbetsrum dels med att följa sin
hustru från fest till fest, så att ma-bonne
här hade rikt tillfälle att utveckla sina mo-
derliga instinkter. Hon skänkte de små också
redan från början all sin varmaste kärlek, sitt
odelade intresse, sina dagar och nätter, hela
sitt lif. Vilda och olydiga som de voro, hade
hon stor möda med dem, men hon bad
och förmanade, smekte och bannade. Det
var dock det med ma-bonne, att hon aldrig
kunde sätta sig riktigt i respekt — barnen
slutade merendels med att få sin vilja fram,
oaktadt ma-bonnes protester, och det be-
höfdes blott, att ett par mjuka barnaarmar
lade sig om hennes hals, ett par rosiga
läppar tryckte sig till hennes kind och ett
par bedjande ögon sågo in i hennes, me-
dan en späd röst hviskade: » Chère, douce,
petite ma-bonne» . . . för att hennes hjärta
skulle smälta och hon ge efter.
Hur borde de ej ha älskat henne tillbaka
för allt detta öfverseende, all hennes till-
gifvenhet och efterlåtenhet. Och dock dyr-
kade de otacksamma små sin mammas lill-
finger mer än ma-bonnes hela uppoffrande
kärlek. »Mamma» var deras ideal för allt
skönt och godt i lifvet, fastän hon blott
sällan brydde sig om barnen och föga tid
hade för dem. Att fina och putsade af ma-
bonnes händer få sitta en stund hos mamma
och uppföra sig oklanderligt var för dem
högtidsstunder. Att se ’mamma klädd till
bal var som en saga ur Tusen och en natt,
och att en sekund lyftas upp på hennes
arm och få en flyktig kyss kom dem att
rodna och stråla af förtjusning. Och me-
dan ma-bonne under otrolig möda, under
bannor och smek sökte få dem afklädda
och i säng, talade de blott om mamma —
undrade, om hon dansade med kungen el-
ler kronprinsen — om hon fick mycket god
mat —- om hon spillde ner sin klädning
:— hur länge mamma skulle sofva nästa
morgon —• om hon skulle ha hufvudvärk,
så att de inte kunde få se henne på hela
dagen •— om hon tänkte gå på bal nästa
afton också.
»Ma-bonne, där är hål på min strumpa»
— och bort flög strumpan öfver golfvet i
ma-bonnes knä.
»Ma-bonne, två knappar är’ ur mitt lif ...»
»Ma-bonne, det var knut på bandet, där-
för slet jag af det...»
Och när de ändtligen kommit till ro och
bedt Gud »bevara pappa och mamma», och
när sömnen slutit deras ögon och gjort dem
omöjliga för all odygd till nästa morgon,
då sitter ma-bonne ännu länge vid lampan
och lagar och stoppar åt dem, medan hon
emellanåt kastar rörda blickar bort till sän-
garne, i det hon i sin tur ber Gud väl-
signa »de små änglarne».
Den dag kommer dock, då ma-bonne ej
heller längre behöfs här. Frun låter henne
veta, att barnen nu äro för stora att ha
bonne och att hon dessutom funnit, att
schweiziskan alldeles skämt bort dem, hon
har varit för slapp och de ha med hvart
år blifvit allt olydigare — hon har rent af
förstört barnen. Med detta vitsord får ma-
bonne gå. Hon lämnar dem med af gråt
uppsväldt ansikte och hjärtat sönderslitet
af sorg.
Hon styr åter färden till sitt hemland,
där hon ej varit på alla dessa år. Hon
har gjort litet besparingar, och något ar-
bete kan hon väl få i sin hemort, någon
vrå där hon kan åldras och dö.
Där skall man höra henne berätta om
de »små änglarne», som i hennes kärleks-
fulla minne alltid äro små och alltid äng-
lar, och hon skall visa alla reliker från den
tiden, ett par små skafda guldskinnskor,
som varit »lillans», en guldgul hårlock,
en liten bit af en broderad sammetsjacka,
en trasig trumpet, en liten handske, kan-
tad med dun, och en hel del små, obetyd-
liga saker, dem hon själf fått till jul och
födelsedagar. Och så dessa bref, hvilka
kommo de två första åren, därför att bar-
nens mamma tyckte det var en god öfning
för dem att skrifva på franska, men som
sedan alldeles upphörde, bref dem hon gråtit
och skrattat åt, kysst och smekt och sedan
lagt in i det utskurna träskrinet, där hon
bevarar sitt lifs rikaste minnen och därifrån
det utströmmar en svag doft af vissnade
rosenblad.
Men barnen då? När de en tid efter
ma-bonnes afresa tillfrågades, om de ej
saknade henne, svarade den ena: »Usch,
nej, hon var så tjatig, så», och den andra:
»Hon bara trätte och grälade.»
»Än du, lilla Mary då, du den yngsta,
som var ma-bonnes mest älskade hjärte-
barn?»
Men Mary vrider endast generad på sig
och ser ut, som visste hon ej, hvem ma-
bonne var eller hvad hon haft med henne
att göra.
Detta var ditt eftermäle och din tack,
ma-bonne, för all din ömhet och vard, för
alla de nätter du vakat, när de små varit
sjuka, för det du alltid var redo att taga
mot deras små förtroenden så i sorg som
glädje, för det du dolde deras fel, öfver-
såg med deras brister, älskade dem för
mycket — detta är lönen för din kärlek,
ditt arbete och dina böner. Stackars ma-
bonne !
–––– *––––-
Pd rundresa.
Några korta bref från fröken Eva.
Uppsnappade och afskrifna af Georg Nordensvan.
(Köpenhamn).
ag är inte inbilsk nog att hoppas, att
Iduns läsarinnor — och läsare med
för resten — komma ihåg, att det finns en
varelse, som heter fröken Eva, och som för
ett par år sedan var stolt öfver att se ett
par »bref» från västkusten tryckta i damer-
nas egna spalter.
Men kommer inte Idun ihåg mig, så kom-
mer jag i stället ihåg Idun, hvilket bevi-
sas af detta nya »bref» och af dem, som
skola följa till nöje (?) för Iduns publik,
såvida de ej finna sin graf i redaktionens
antagligen mycket rymliga papperskorg.
För ett par år sedan, då var jag en ung
och käck och trots all modern anläggning
en smula sentimental flicka, som fann det
melankoliskt att resa från hemmet och läm-
na ett sköfladt rum efter sig. Nu ha
tiderna förändrats, nu har jag längesen fun-
Stor Vår-Realisation! Från o med 22 april till 15 maj realiseras ett större parti Glas o. Utskotts-
porsliner samt öfriga Husgerådsartiklar, passande för Bouppsättningar till
sommarnöjen, såsom knifvar, gafflar, skedar, brickor, brödkorgar, koppar — emaljerade och förtennta kokkärl, grytor, stekpannor,
mortlar, kaffekvarnar, kaffebrännare, hinkar, baljor, lerkärl och borstar m. m.
Obs.! Af en händelse finnes ett parti Tapeter och Rullgardiner, som bortslumpas.
Aktiebolaget Svenska
Husgerådsmagasinet
17 Tegnérgatan 17, hörnet af Döbelnsg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
