Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 29 maj 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 173
nit min Adam och nyttjar nu titeln »fröken
Eva» endast som nom de guerre. Och nu
är det Adam, som får stöka undan i våra
rum, rifva ner och lägga in, medan jag går
omkring och utöfvar kritik och ser förskräck-
ligt upptagen ut. Det roar honom, och en
rättskaffens Evas dotter förstår alltid att
hålla sin Adam vid godt lynne. Och hvar-
för skulle jag för öfrigt missbruka min
kvinnokraft med att trötta ut mig, när jag
har en annan, som vill göra allt för mig?
För det säger Adam, att han vill, och jag
tror nästan allt, hvad han säger.
Nu äro vi utflugna. Jag behöfver naturligt-
vis inte säga, att det inte är någon bröllops-
resa, det här nu är fråga om — från bröl-
lopsresan skrifver ingen Eva några resebref.
Vi ha farit öfver Öresund, jag har beund-
rat hafvet, och Adam har beundrat den
myckna maten — så mycket mat som i
Öresundsbåtarnes matsalong säger han sig
aldrig ha sett samladt på ett ställe. Vi
ha installerat oss på hotellet, och vi ha
varit ute och sett på Köpenhamn. Jag före-
slog, att vi skulle börja med att inspektera
magasin du Nord, hvars nya byggnad med
torn imponerar och lockar som ett helt Bon
Marché — visserligen något förminskadt —
men Adam sade ifrån en gång för alla, att
han aldrig ämnar besöka dylika lokaler. Han
har sina grundsatser för sig, den gamle
Adam.
Det är för resten lustigt, hur Köpenham
är stort, när man kommer dit norrifrån, och
hur staden krympt, när man kommer från
söder, från Berlin eller Paris. Då tycker
man, att »Ströget» — du vet hvad Ströget
är, Östergade och dess fortsättning bort
till Västerbro — är så kort som ingenting,
nu däremot är det långt och storstadsak-
tigt. Men Köpenhamsdamerna äro lika »fixa»
och lika »nydeliga», hvarifrån man än kom-
mer, påstår Adam. Han skulle föredraga
dem framför stockholmskorna, om han ej
föredroge mig —- säger den smickraren —
och endast mig framför all världens fixa
damer. Nu ser han på dem liksom på
nippsakerna i bodfönstren — det är inte
fråga om att lägga sig till med någonting.
Det är för resten uppiggande att kom-
ma hit. Och »Ströget» är en sådan tref-
lig gammaldags gata, som snor och ormar
sig fram i ideliga kroklinier genom staden.
Adam påstår, att om den låge i Stockholm,
skulle vederbörande inte gifva sig någon
ro, förrän de fått den reglerad och uträtad
och tråkig. Det trefliga hos den är just
dess krokar, som oupphörligt öppna nya
utsikter, och dess gamla hus, som se så
gemytliga och trefliga ut. Det oregelbund-
na Gammeltorv är en riktigt stilfull plats,
där intet enda modernt hus bryter total-
karaktären. Och så ha vederbörande för att
muntra upp de promenerande och gifva dem
anledning till kvickheter ställt upp den
alldeles gudomliga storkfontänen just vid
Ströget. Den som kan se detta mästerverk
af klumpaktighet, utan att skratta, den har
intet sinne för humor. Jag undrar hvad
»mästaren» heter.
När man gått Ströget i ända, kommer
man fram till Tivoli. Där slogo vi oss ner
i konsertsalongen och hörde på vådligt stilig
musik. Gamla fruar, unga flickor och barn
kommo in och slogo sig ner utan spår af
förkläden, som om de varit hemma hos sig.
Väl ogeneradt, tyckte jag med mina Stock-
holmsvanor, ty när jag aflägsnat mig för
ett ögonblick för att — för att se på en
luftballong och så kom.igen, så hade en
skönhet, som för resten inte lefde i sin första
ungdom, slagit sig ner vid Adams bord,
och när hon fick se mig, sade hon till ho-
nom : »Jeg spurgte jo dem, hvis den plads
var optât», hvarpå han svarade med det
största lugn i världen: »Jeg har s’gu god
plads til dem bägge to.» Det odjuret!
Salongen blef full af herrar och damer,
och öfver allt öfverlades med mycken grund-
lighet och med många om och men, hvad
man skulle beställa på smörgåsarna. Slut-
ligen var man ense, och en bricka kom med
högar af »smörrebröd» och med ölsejdlar.
Detta är danskarnas sätt att äta mat, när
de äro ute och festa. Adam och jag skulle
förstås taga seden dit vi kommo, och vi åto
smörgåsar vi ock, men Adam fann defc abso-
lut nödvändigt att dricka litet whisky ofvan-
på smörrebröden, och när vi åkt tillbaka
till Kongens Nytorv, så var han hungrig
igen, och så gingo vi att äta supé på A
porta och därefter drucko vi kalfe på d’Ang-
leterre, som det resande stockholmare äg-
nar och anstår. Och jag säger aldrig nej,
när Adam bjuder på mat, ty en hustru
måste respektera sin äkta makes individu-
alitet. Och min vackra tanke, att vi sven-
skar borde lära oss af våra danska bröder
att ha roligt, utan att gifva ut våra pengar,
förblef outtalad den gången.
För öfrigt extravageras det nog med su-
péer också i Köpenhamn, men dylikt synes
inte, det’ sker i enrum. Och det finns större
snobbar i Köpenhamn än i Stockholm, på-
står Adam. Men han är patriot — och man
bör tro honom med urskillning.
–––––––––- *—-—
Karl XII oeh ”fruntimbret
i Stockholm.”
En liten arkivstudie för Idun af G. B.
en hos vårt folk ofta anmärkta benä-
genheten för öfverflöd i mat och
dryck samt klädedräkt har gamla anor. Hand
i hand med våra förfäders beprisade enkelhet
i seder och lefnadssätt, när det gällde hvar-
dagslifvet, finner man ofta ett öfverflöd och
en prakt vid högtidliga tillfällen, såsom bröl-
lop, begrafningar, barndop m. m. som grän-
sar till det otroliga. Allt ifrån Gustaf Vasas
tid till ett stycke in på vårt eget århund-
rade hafva också svenska konungar tid efter
annan genom lagbud, s. k. öfverflödsförord-
ningar, sökt hejda och inskränka den öfver-
handtagande lyxen i kläder och lefnads-
sätt. I de flesta fall torde dock dessa för-
ordningar hafva uträttat ganska litet, huru
välmenta de än varit; och säkerligen hafva
de uträttat mindre, i samma mån de varit
detaljerade och därigenom gifvit anledning
till obehagliga ingrepp i den enskildes frihet.
»Gamla Kung Gösta» klagar 1546 öfver
att »stort prål och högfärd ibland menige
man fast uppkommer med allehanda hög
klädebonad, och att de låta bedraga sig med
många onyttiga varor och kramgods, därut-
innan stor flärd finnes, samt att alla vilja
härnäst vara lika och den ringaste vill föra
så stort kram i alla måtto, som den för
mer är och vara skall, och bonden härnäst
icke annat än engelskt kläde och leyskt
slite vill.»
Nära hundra år därefter (1644) utfärdades
en vidlyftig kongl. stadga om åtskilliga
oordningars afskaffande vid adeliga sam-
kväm, morgongåfvor och klädedräkter. Tju-
gu år därefter förnyades 1644 års »kläde-
ordning» för adeln, hvartill kommo mot-
svarande förordningar för prästerskapet och
borgerskapet. Ur 1664 års förordning må
i förbigående omnämnas förbudet för adels-
damer att begagna mer än 120 alnar(!) band
på hvarje klädning. Karl XI förbjöd inför-
sel af fasoneradt guld-, silfver- och silkes-
tyg samt snören, fransar, galoner o. s. v.
men fasonerade och randiga tyger och band
af inhemsk tillverkning skulle fritt få säljas
och brukas.
Karl XII utfärdade den 20 mars 1699
ett plakat, i hvilket förbjudes att till kläde-
dräkter » bära och draga alla med gull och
sölfver brocherade eller inmängda och upp-
höjde fasonerade sidentyg, som med åtskil-
liga färger blandade äro, jämväl alla med
spunne blommor upphöjda brokader, det
vare sig af åtskillig eller enahanda färg.»
På det att ej allt för stor förlust skulle
drabba sådana köpmän och krämare, som
hade ett större eller mindre lager inne af
nyssnämnda förbjudna tyger, medgafs dock
en tid af två år, inom hvilken det skulle
vara dem tillåtet att försälja sådana tyg,
som antingen voro tillverkade i inhemska
fabriker eller förut varit tillåtna att utifrån
införas. Vidare medgifves att »som en del
af våre öfrige undersåtare kunna hafva an-
lagt en och annan bekostnad uti kläder af
ofvanbenämde tyg gjorde, ty finne Wi i like
måtto för skäligt att ställa samma termin
af två år för dem, inom hvilken de mage
samma sina af sådana tyg gjorde kläder
saklöst bära och bruka, men efter den tiden
intet, vid vite af 1,000 D:r. Sölfvermynts
böter, hälften åt beslagaren och den andre
hälften åt näste hospital; orkar han ej bo-
tum, plikte med kroppen.»
Denna lilla inledning torde vara nödig
för att sätta Iduns läsarinnor i stånd att
bättre uppfatta innehållet af den dikt, som
här nedan skall meddelas. Den utgör en
supplik eller böneskrift till konung Karl XII
från »fruntimbret i Stockholm» att ännn nå-
gon tid få begagna sina sidenkläder, hvilka
eljes enligt plakatet af år 1699 ej skulle
få brukas längre tid än 2 år efter dess ut-
färdande. Denna begäran synes hafva varit
ganska billig i betraktande af den redan i
början af Karl XII:s regering rådande gan-
ska stora fattigdomen, och då den ju blott
gick ut på att få tillstånd att. bära siden-
kläder, som de redan ägde. Den kostliga
versifierade suppliken meddelas här som en
tidsbild, hvilken icke saknar sitt intresse.
Och nu lämna vi ordet åt »fruntimbret i
Stockholm».
STORMECHTIGSTE KONUNGH
ALLERNÅDIGSTE HEURE
Om blyga qwinnor törs bland hieltar wijsa
sigh,
Och böner finna rum wijdh wapn Swärd och
krijg,
Så kasta, Swea Kong, bland Edra Sysslor höga,
Uppå vår ringa skrifft ett blidt och nådigt öga.
Ehr ålder, Eder dygd, deht ståndh I lefwen i,
Försäckra oss wij lär af Ehr bönhörde blij.
All werlden är nu full uthaf dhe stora Dater,
I mehr med eget mod haar giordt än med sol-
dater
Och med Ehr Krijgshärs arm : Ehrt namn är
makalöst.
Utaf dhe Seger löf, I wunnit på een höst,
Haar alla tijder nogh, att täncka, tahla, skrifwa,
Och Narvas Skantzar lär I ewigdt minne blifwa,
Dhe Ryssars otroheet och haremod til blygd.
ta o
■»—I
»a *-•
«
ocs O
fl
=0
PS
R
m
kl
61
o ö
& i
° S
05
m
«*—i
ö P.
:c3
V2 r
=S &
P, m
m
g
O
CO
c£ J5É
OS
(Ii
:o
00
CD s-
r CD C
-OU
03 T3
rt o-cö
CO
~r os"o
-♦-* 3
jO co >
cd 4-
S 15= 3
:cs J=
= «2 2:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
