Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 29 maj 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896
iDUN
Teater och musik.
K. Dramatiska teaterns elevskola höll på pingst-
aftonen för en talrik, krets inbjudne sin sedvan-
liga årsuppvisning, som bar vittne om det allvar
och intresse, livarmed undervisningen i skolan
under hr Nils Personnes ledning bedrifves. Yid
dessa uppvisningar har det ofta varit de kvinnliga
elevernas prestationer, som ingifvit de bästa för-
hoppningarna, men i år var det ovedersägligen
en manlig elev, lir G. Hillberg, en helt ung son
till hr Emil Hillberg, hvilken i detta afseende
tog priset. Hans framställning af Daniel Hjort
och Mortimer i »Maria Stuart» röjde både i yttre
och inre måtto egenskaper, hvilka en gång kunna
föra fram till det ännu aflägsna målet. Bland
de kvinnliga eleverna intresserade företrädesvis
fröken Boclc som Katri, fröken Warberg som
Maria Stuart samt fröknarna Julin och Dorum
som fru Monika och fröken Sally i »Evas dött-
rar».
Arenaieatern har upptagit Hervés populära, sprit-
tande glada operett »Lilla helgonet» med Stock-
holmspublikens gamla favorit fru Hilda Gastegren
som Denise de Elavigny. Med nöje konstaterade
man på premièren annandag pingst att den älsk-
värda gästen var lika ungdomsfrisk och täck som
någonsin i denna sin glansroll och att den vackra
rösten t. o. m. klingade mera fyllig och jämn, än
då vi sist hörde den. Applåder och inropningar
följde på hvarje akt, och vi äro öfvertygade om
att »Lilla helgonet» kommer att gifva många
goda hus. Härtill bidraga nog, utom fru Caste-
gren, äfven hr Alb. Ranft, som på ett mycket
lyckadt sätt utförde Celestins roll, hr Justus Hag-
man som major de Chateau Gibu, hr J. Sandberg
som sergeant Loriot och hr Rönnblad som Fer-
nand de Champlatreux.
Studenlsällskapet Philocoros från Upsala, hvilket
för de flesta af våra läsarinnor torde vara åtmin-
stone till namnet kändt, anträder den 30:de i
denna månad en tourné, som kommer att beröra
Gefle, Upsala, Stockholm, Örebro, Karlstad, Fi-
lipstad, Yenersborg, Uddevalla, Göteborg, Borås,
Jönköping, Norrköping och Nyköping. Ändamå-
let med denna, färd liksom med föregående så-
dana är att i vidare kretsar söka väcka intresse
för sällskapets syften. Dessa afse hufvudsakligen
att samla, bevara och bekantgöra de nationella
danser, lekar och melodier, som ännu äro till
finnandes i våra landsbygder.
Men Philochoros vill äfven genom deras åter-
upplifvande och införande inverka reformerande
på sällskapslifvet i syfte att göra detta mer en-
kelt, okonstladt och naturligt gladt. I dessa sina
sträfvanden understödjes sällskapet äf de för-
eningar »Svenska Folkdansens Vänner», som i
Stockholm och Göteborg bildats efter dess mön- .
ster. Den som på dessa ställen eller i Upsala
bevistat deras danstillställningar eller s. k. lek-
stugor, vet också, att de äro utmärkta af frisk
glädje såväl som enkel stilfullhet. De omväx-
lande, karaktäristiska danserna och de så kläd-
samma dräkterna göra en sådan afton synnerligen
både lärorik och angenäm äfven för en åskådare,
och att de dansande själfva ha roligt, är lika
säkert som naturligt.
Med hänsyn såväl till det rikhaltiga och om-
vexlande ^program, som Philocoros denna gång
bjuder på, som till dess erkännansvärda sträf-
vanden, äro vi förvissade, om att sällskapet såväl
i Stockholm som i landsorten skall mötas af all-
mänhetens lifligaste sympatier.
––––––-— –––––-
Brudfärden.
Berättelse från Bohusläns skärgård
af Johannes Sundblad.
(Författarens sista, efterlämnade arbete.)
Ar gingo och år kommo. Kalle, som i
ett par år följt med sin förste kapten, hade
dock snart ledsnat vid »småresera» och skref
hem, att han ville ut på större farvatten;
»å skvalpet i Östersjön hade han fått nock»,
och så hade han till sist tagit hyra på en
»Ostindiare», som gick mellan Kina och
Amerika. Då och då kom ett bref, en gång.
från Kalkutta, en annan gång från Rio Ja-
nerio. Ystert lefnadsmod, kärlek för yrket
och förakt för »landtkrabborna» var det
hufvudsakliga innehållet. På förhållandena i
hemmet tycktes han icke nyfiken. Endast en
sak ville han ha närmare reda på. Han
frågade nämligen, hvad Börje hade för sig
och hvad han lefde af under vintrarna.
Detta under de tre första åren, men så in-
träffade en lång tystnad — hela sju år —
hvarunder Anna förlorade hvarje spår af
honom. Sista underrättelsen hade kommit
från London. Namnet på hamnen, dit far-
tyget var destineradt, hade Elsa ej kunnat
läsa, så konstigt var det. Detta var, som
sagdt, det sista spåret. Tio år hade sålunda
gått, sedan han lämnade hemön, och man
började tala om, attt han »nock va’ ble’en
borte». Detta lät ju ej så otroligt, och det
enda som gjorde, att man lyssnade till det
med en viss misstro var, att Börje var den
som satt ryktet i gång. Han hade hört det
i Haagesund — påstod han — då han var
ute på sista sommarfisket, af en sälfångare,
som berättat, att skeppet »Celeste» gått till
botten med last och allt. Med detta hade
varit två norrmän och en svensk, som gått
som jungmän; svensken hette Kalle Svens-
son, »å de’ kuune inte vara nå’n an än Kalle
frå’ Gullholmen,» resonerade Börje. Om detta
talte han bitti och sent och hvarför, »de’
var så tydli’t, att e blinner käring kunde
ta på’t,» som båtsman Trana med ett plir i
ögonen uttryckte sig, då Börjes lofvar om-
kring Anna samtidigt blefvo allt trängre.
Det väckte sålunda ej så mycken öfverrask-
ning då ett bref från Kalle en vacker dag
gjorde slut på denna historia. Det hade
gått igenom Morlandaprästens väska, hvil-
ket just ej bidragit till dess hastigare fram-
komst, och var ett år gammalt, när det
ändtligen nådde sin adressort. Elsa blef
efterskickad och ombedd att läsa upp det.
Brefvet, efter hvilket Anna längtat och
trängtat under dessa långa tio år, hade
följande lydelse:
Canton den 17 febr. 1794.
Efter långt upehål fatar jag penen för
att låta dig veta att jag lefver och hafver
helsan och önskar jag att jag måtte
få samma hugneliga underretelse. från dig
tebaka.
Jag har varet som slav hos hundturken.
En sjörövare gjorde anfal på åss å tog åss
som pris, di kallar, på en sånn der slav-
marknad. — Di talar der hemma om dålia
tjenster men di skulle komma hit, skulle
di få känna på annat. Stryk och ovet och
ovet och stryk från morron te qväll, gå un-
der husbonns bärstol om daga å stå å vifta
bort knotten* om nättera ifrån honom, de
va inte fett. Han har tie hustrur å . . .
»Misskundli gu’ . . . Hur läser du? De står
väl aldri så! » utbrast Anna med uppspärrade
ögon, i det att hon lutade sig fram mot den
läsande.
»Står de inte! . . . De ska ja’ visa dej,
men de ä sant, du begripe’rt ändå inte.
Håll munn, mens ja läser, så kan du ju
förgrufva dej sen . . . Hur långt hade ja
kommit? Jo, här har ja’t . . .»
. . . tie hustrur, å de behaga mej inte
te slut å så flyta ja ur tjensta utom te å
be om lof de va inte långt Te Kusten
å när ja’ kom dit fick ja’ snart tag
* Myggen.
i ett skep Å tog hyra å känner Nu
den gamla svigten under fotterna när
ja gick ut hade jag hoppats å få komma
hem Om tie år för te å få sätta upp den
egna stuga som skärbon allti längtar ätter,
när Han Blir gammal å stelbenter å inte
längre orkar gå te sjöss men gu’ vet när
eller om ja nånsin får upp henne å sker
de så får ja väl allti någen såm vill bli
mattmor i den men de inte värt å klaga
över varken de ena eller Andra utan un-
derkasta sig guds Behag går Börje Å skub-
bar kring knuta nu får ja slutta dessa en-
faldiga rader Må alltid så väll
Från din gamle bekanting
Kalle Svensson.
»Nå, hva säger du om de brefvet?» frågade
Elsa, sedan hon slutat, medan hennes hvas-
sa ögon blefvo ännu hvassare.
Det såg ut, som om Anna känt en stor
tyngd öfver bröstet, och ju längre Elsa kom,
desto värre blef det, så att hon slutligen
kände riktig andnöd. Annat hade hon hop-
pats efter den där tio års långa och kval-
fulla väntan! Riktigt kunde hon ej utreda
sina känslor, men hon kände något liknan-
de skam inom sig öfver att vara så ringak-
tad och förbisedd. Elsa, utrustad med ett
godt hufvud, förstod genast hvad som rör-
de sig inom kamraten och kände en hem-
lig glädje, då äfven hon fäst sig vid Kalle
och måste se sig undanträngd. Några minu-
ter satt hon och smånjöt af Annas kval, men
afbröt emellertid snart tystnaden med ett
kort:
»Nå, du vill väl, att ja’ ska svara några
rader? Hva vill du ha sagdt?»
»Jo, att ja’ har hälsa å mår väl å att ja’
undrar på, att di får lefva så okristligt där-
ute, att di får ha mer än c’ hustru . . . Här
hemma får di fästning å ligga på pallen *
för de, å så ska du tala om för honom, att
mor dog för fem år sen på askeonsda** å
så kan de kanske roga honom å höra, hur
de går me fisket. Ja, du får remmettera
ht de som du vill, men trä’ i honom, att
ja’ inte bryr mig ett tecken om honom.»
»Jaså de va inte mer . . . Har du en bit
papper, så kan de snart vara expe’erat, »
sade den förtrogna med ett styggt leende.
Anna framtog nu ett groft pappersark,
gulnadt af ålder, som legat i kistan i tio
år för en sådan stund som denna. Bläck
fanns äfven till hands, och några minuter
därefter var Elsa i full färd med sitt uppdrag.
Hon hade lärt sig denna bland hennes likar
på den tiden ej så vanliga konst af »hjäl-
peprästen» i Morlanda, då hon tjänte där
som piga. Denna talang hade hon varit
angelägen att uppöfva, då den, utom att
den var litet smått inbringande, äfven satte
henne i besittning af flickornas hjärteange-
lägenheter. Detta skattade hon högre än
de sex skillingarna, som utgjorde den oför-
änderliga taxan för hennes besvär. Det
skaffade henne nämligen en viss makt öfver
hennes kommittenter, men hon kände på sam-
ma gång, att hon var mera fruktad än af-
hållen. Hon hade, som sagdt, en god öf-
ning, och en halftimme senare var brefvet
färdigt.
»Se så, nu ä de gjordt. Vill du höra’t
nu?» sade hon, bortläggande pennan.
»Ja, gärna de’. Läs, får ja’ höra.»
* Stå kyrkoplikt.
** Onsdagen före påsk.
w -
o ■’Î
Æ v
CO PS
,-5313
:C? o,
-a r
G o
Co
£c3 Æ
rl
G ©
SÖ
gü
GÖ Ct5
G rO
£-< ctf
CD
G bo
:c3 :0
^ eG
f-4
:0 T3
<g< cd
s s
It
^ !
.i
•+* G J*
c/i C C
c8 «3 "Î
bo m -1
‘-G -o-=» jr
3 £ g
50 f- 0
©
:
k
•M
u
©
sȣ
©2
fl’S
’S s
OH
cr
CD
■M
CO
cS v
Q- e OS
T3 ca.
er -*»*
~ i-s
CO
O
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
