Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 5 juni 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18<J6 181
songens kapplager; hur har jag icke stått
vid soffan, där de sofvit påklädda, djupt och
tungt, och tvekat att väcka dem, ty det
är just natten till söndagen, som den mesta
vakan fordras af dem, då kunna de taga igen
sig på fridagen och behöfva ej komma då-
siga och ohågade till den nya arbetsdagen.
När man kom utåt tullarne, särdeles på Sö-
der åt Horns och Skans tull till, då ljusnade
taflan något, där funnos åtminstone luft och
härliga utsikter, om ock fönstren voro min-
dre och rummen lägre.
De sex månader, som ägnades åt detta
arbete, voro visserligen mycket ansträngan-
de för både själ och kropp, men dels hop-
pades jag lifligt, att mina bemödanden skulle
föra något godt med sig åt dem, som i all-
mänhet med så stort tillmötesgående läto
mig blicka in i deras lif, dels erbjöd arbe-
tet ett mycket stort psykologiskt intresse.
Oaktadt jag nu egentligen blott har kvar
ett starkt totalintryck af denna tid, emedan
mina detaljerade anteckningar öfverlämna-
des till en annan person, som af detta och
andra material skulle utarbeta en broschyr,
och jag således ej har möjlighet att upp-
friska mina hågkomster, så är det dock
vissa erfarenheter, som lämnat hos mig out-
plånliga intryck, och det är några af dessa
minnen, jag icke tror mig gå grannlagen-
heten för nära genom att här omtala.
Jag kom tidigt en söndagseftermiddag till
en lägenhet på söder, dit jag fått anvisning.
Särdeles lämpliga för upplysningars erhål-
lande voro brödbutikerna. Där hade man
vanligen reda på en hel mängd flickor, som
sydde till bodar, emedan deras mesta föda
hämtades just från sådana butiker. Flickan,
som jag frågade efter, var icke hemma, men
hon befanns vara syster till mannen i hu-
set, så att jag kunde af hennes svägerska
få veta allt, hvad jag önskade. Men detta
lilla arbetarhem ! Det bestod af ett rum och
ett stort kök, där spiseln var omsorgsfullt
dold bakom en röd och hvit gardin. Där
var på ett komfortabelt sätt ordnadt med
vackra, fast enkla möbler och så putsadt
och fint, att det var en glädje att se. Golf-
ven betäckta med vackert randade hemväfda
trasmattor, gardinerna röda och hvita, ock-
så hemväfda, dukar på borden likaså. Det
unga paret missprydde icke det trefliga
hemmet.
»Ser frun,» sade mannen, sedan vi pratat
en stund, »vi väntade i sex år, Maria och
jag, för vi ville inle börja med skuld, utan
vi knogade hvar på sitt håll på bosättnin-
gen, och det var en glädje, ska jag säga,
för hvar sak vi kunde skaffa oss. Men det
förstås, inte fick vi gå så gentila i klädseln,
som de merendels göra, ungdomarne, men
vi tyckte lika mycket om hvarandra för det,
eller hur Maria?»
På hvilken vädjan Maria svarade med
ett leende och en nick, som det var skada,
att jag var ensam om att .se.
»Nu har jag sexton kronor i veckan, sir
frun, och det räcker godt till, och ändå sät-
ter jag in femtio öre livar vecka åt Maria,
om någonting skulle hända mig, och en
krona i månaden till en sjukkassa, så att
om jag skulle få en feber, så stupar jag
inte för det.»
»Nå, förtjänar inte frun med någonting?»
sade jag.
»Nej, inte egentligen, han ville inte det,
Vilhelm.»
»Nej,» sade mannen och skrattade, »hon
IDUN
har släpat nog i barndomen och ungdomen,
nu vill jag hålla henne som en prinsessa.»
»Ah, jag har det bättre än någon prin-
sessa,» sade frun. »Vi ä’ ju fria och rå
oss själfva, och det gör inte prinsessorna.»
»Ser frun, jag är järnarbetare, och det är
allt ett hårdt arbete, sotigt och dant, och
därför vill jag inte att min hustru ska sträf-
va med arbete för andra, så att hon inte
kan ha det trefligt och fint och maten i
ordning, när jag kommer hem. För jag
vill ha min hustru för mig, när det nu är
så väl, att jag kan föda oss. Men inte du-
ger det att supa och röka och bjuda och
rumstera, men det ha vi då inte sinne för
någondera. »
»Ja, det förstås, när jag sätter upp en
väf åt oss,» sade frun, »så tar jag ju alltid
till litet mer, som jag sedan säljer, för jag
är så road af att väfva, sen jag tjänte på
landet. Det tycks nog, att man kan få
för godt pris i bodarne, men inte håller det
så bra, som det jag väfver. »
»Och, ser frun, då har hon sitt arbete
hemma och kan lämna det när som helst,»
sade mannen. »För det har jag observe-
rat, att det inte duger att hafsa med maten.
Ingenting vidbrändt, vällingen på bordet,
het och utan klimpar — och som Maria
steker potatisen med en liten vattskvätt,
i, så den mosar sig, det kan ingen männi-
ska göra efter. För hvar vecka lägger vi
först af till hyran och kassorna, det får
aldrig klicka, för stora utgifter på en gång
det är arbetarens fördärf.».
(Forts.)
––––<3*––––
pröken Alexandra Gripenberg,
den finska föreläsarinnan, hvars bild illu-
strerar dessa rader, är en af kvinnosakens
mest fräjdade banérförarinnor i norden. Ord-
förande i finska kvinnoföreningen, förfat-
tarinna till bl. a. det betydande verket
»Reformarbetet för förbättrandet af kvin-
nans ställning», uppträdde hon vid kvinno-
kongressen i Chicago 1893 som Finlands
representant och valdes under detta möte
till kassaförvaltare i det stora internatio-
nella kvinnoförbundet »International Coun-
cil of Women», hvars ordförande är lady
Aberdeen, vicedrottning af Canada.
Hennes af oss i förra numret bebådade’
föredrag hölls lördagen den 30 maj kl. half
8 på aftonen i hotel Continentals stora sal.
Med en imponerande gestalt, ett friskt,
liffullt ansikte och ett sympatiskt leende
förenar fröken Gripenberg en behagfull vär-
dighet, en klar, välljudande röst och ett
flytande, elegant föredrag. På bordet fram-
för henne hvilade under föredraget en jätte-
klunga af skära rosor, ett fagert uttryck
af svenska vänners sympati. Föredragets
ämne var
Elisabeth Cady Stanton och
hvinnosaksarbetet.
Varmt och fängslande skildrade föreläsarinnan
Elizabeth Cady Stanton, en af det organiserade
kvinnosaksarbetets grundläggarinnor, och hennes
femtioåriga verksamhet för den amerikanska
kvinnans frigörelse. Redan som barn pinsamt
berörd af det på skämt framkastade, men af
hennes fader, en framstående domare, bekräftade
påståendet, att hennes blifvande make, om han
så behagade, utan hinder från lagens sida skulle
kunna sälja ett henne tillhörigt korallhalsband
och förslösa penningarna därför, såg hon i sin
ungdom med en växande känsla af sitt köns
förtryck gång på gång olyckliga kvinnor bönfalla
om hjälp hos hennes far, men lämna honom
ohulpna och’ förtviflade, då lagen ej tillstadde
honom att göra dem rättvisa. Kom så den dag,
då, sju amerikanska kvinnor, verksamma mot-
ståndare till slafveriet, på grund af sitt kön
vägrades tillträde till världsantislafverimötet i
London. Denna skriande orättvisa framkallade,
1848, den första kvinnokongressen, hvilken följ-
des af en serie effektiva tidningsartiklar och John
Stuart Mills epokgörande verk om »Kvinnans
undei’ordnade ställning».
Med glödande hänförelse deltog den unga aine-
ikanskan i dessa frihetsrörelser. Efter ett uppe-
håll af flere år, nästan uteslutande ägnadeåt äkten-
skapliga och husmoderliga plikter, kastade sig
Elizabeth Stanton, som dock lidelsefullt älskade
sitt hem och hyste motvilja mot allt offentligt
uppträdande, åter energiskt in i kampen för
kvinnoemancipationen. Under 16 år använde
hon 8 månader af året till föredragsresor, med
orubbligt jämnmod fördragande utbrott af okun-
nighet, råhet och hätsk förföljelselusta. En mängd
förtroendeuppdrag, bland andra ordförandeskapet
i kvinnosaksdeputationen till kongressen 1854,
skötte hon med osviklig, säkerhet och takt. Syn-
nerligen tilltalande var skildringen, huru hon
lyckades omvända sin i föråldrade åsikter stel-
nade gamle fader, samt af hennes fyrtioåriga,
idealiska vänskapsförhållande till den praktiska,
godlynta, för kvinnosaken outtröttligt verksamma
kväkerskan Susan Be Anthony, »Methusalems
äldsta dotter med hatt från arken», hvilken,
laddad med ämnen till tidningsuppsatser, som
ett yrväder brukade bryta in i hennes hem,
rycka henne från hennes husliga sysslor och
tvinga henne ned vid skrifbordet, under det hon
själf intog hennes plats vid vaggan eller söm-
men. Som bevis på mistress Stantons slagfär-
dighet må anföras, att hon, då en af hennes
åhörarinnor spetsigt frågade, hvar hon gjorde
af sina barn, medan hon höll föredrag, gaf det
dräpande svaret: »Hvar gör ni af edra, när ni
går och hör på? Det tar icke längre tid för mig
att tala än för er att lyssna.»
Men hvarför denna rastlösa yttre verksamhet
på ett förkättradt område, hos en ung, vacker,
älskande och älskad kvinna? Sin personliga
lycka och tillfredsställelse fann _hon i rikaste
mått vid den husliga härden. Ära och utmär-
kelse kunde hon med sin glänsande litterära be-
gåfning vunnit långt mindre mödosamt genom
föredrag och uppsatser öfver populära ämnen.
Nej, moderligheten, känslan af ansvar mot ofödda
släkten, önskan att förebygga lidanden för kom-
mande generationer af kvinnor, fih-de henne in
och höll henne kvar på denna förr vida mer än
nu törnbeströdda bana. Orubblig konsekvens
och enhet i sträfvanden karaktärisera denna
tros- och viljestarka kvinna, som drifven af
osläeklig längtan efter sanning och rättvisa, följde
Emersons storslagna maning att »sikta mot
stjärnorna».
Efter att öfvergångsvis hafva påpekat, huru-
som det gamla motståndet mot kvinnosaken gång
på gång lefver upp, stundom framkalladt af dem,
hvilka fordom själfva fört kvinnofrigörelsens ta-
lan, inlade fröken Gripenberg en skarp protest
mot hvar och en af de nio teser, i hvilka frö-
ken Ellen Key i det tredje af sina mångomtalade
föredrag framställde grava anmärkningar mot
kvinnosaken och dess förkämpar. Hon påminte
bl. a., att det just var kvinnosaksvännerna, som
väckte frågan om förbättrandet af den gifta
kvinnans rättsliga ställning, och som höjt akt-
ningen för verksamheten i hemmet genom att
införa undervisning i husliga ämnen.
Vid föredragets slut hälsades den varm-
hjärtade och talangfulla föreläsarinnan med
en kraftig applåd af det talrika, mest af
f~* jj
G> ^
£ g
° P
ra
■O f-,
n »
:C3
ra ,
Ï-. *2
:0 :c$
Ph: ba
ci>
P3
ii -tS
m ®
rÄ
c3
«30 -
*2 e—fl
octj <3>
S ^
01
V) **—-■
co S_
"5 :o
cd
<=J2.2
m
h
14
<4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
