Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 12 juni 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 IDUN 1896
utan djupt sorgsen och vemodig. Den ljusnar
dock något, ju mer hon betraktar sina älsklingar,
blommorna, dem hon skött och ansat på de få
stunder hon kunnat lämna öfriga göromål åt nå-
gon annan. Nu har hon ej på länge haft tid
eller lust att ägna sig åt dem, ty sjukdom och
död hafva varit gäster i hennes hem, och den
ljusa äng.eln- med de rosiga kinderna, hennes
lilla älskling, var blott ett lån från himmelen ;
den späda kroppshyddan hvilar nu under kyrko-
gårdens gröna kulle.
»Hvarför tager du i dag af dina kära rosor,
du som ju alltid helst ser dem sitta kvar på
busken,» frågar hennes man.
»Jo,» blir svaret, »kom så gå vi till bilans graf
— där skola de få sprida sin doft och tala om
kärlek och saknad.»
Medan de stilla vandra genom trädgården, kom-
mer en i sin brokiga dräkt klädd kulla, skjutande
en kärra med grönsaker och bär. Hon är på väg
att försälja trädgårdens alster, men hon måste
först inhämta sin matmoders råd och anvisningar.
Denna betraktar tankfull de vackra välformade
gurkorna, de röda saftiga jordgubbarna, de präk-
tiga ärtskidorna, säger några ord om pris och
hvad mera kan behöfvas samt gifver till sist den
trogna tjänarinnan en uppmuntrande, vänlig nick.
»Lifvet är nog ändå bra rikt, min vän,» säger
hon, vänd till sin man; »jag tänkte, då vi nyss
jordat vår älskling, att solen ej mer kunde lysa
som förr, fåglarnas sång ej mer fröjda mitt sinne
och blommorna ej mer dofta för mig; men jag
känner nu, att arbetet med och omtanken för
trädgården nog skola återföra mig till lifskraft.»
»Ja», svarar han, »måtte hopp och mod åter
spira upp hos dig; sådant samlar man bäst i na-
turens sköte.»
Än en gång återse vi vår vän, den för träd-
gårdsarbete så varmt intresserade kvinnan; men
nu har hon bakom sig ännu mer af sorger och
lidande, än då vi sist sammanträffade ined henne.
Hennes panna är fårad, hennes hår hvitt, men
den klara blicken lyser ännu nr de där mörka
ögonen och talar om mod och hopp — mod att
möta mannen med lien och hopp om att på
andra stranden är idel återseende, solljus, lif,
blomsterdoft.
Hon sitter ensam i sin enkla boning, där hvarje
därtill andvändbar plats är upptagen af väl vår-
dade väster. Upp emot taket slingrar sig mur-
grönans mörka löfverk, i fönstren stå akasior,
thujor, dracenor m. m., och i hörnen sträcka sig
väiformade cypresser i höjden. Den med knop-
par öfverfulla camelian vittnar bäst om att här,
i den enkla bostaden med de låga fönstren, hafva
trogen vård och kärleksfull omtanke ersatt hvad
ett växthus kan erbjuda af solljus och skjcklig-
het. Den lilla förstugan kallar den gamla kvin-
nan för sin barnkammare; där, på flere hyllor i
fönstret, drager hon upp sina skott; i små bur-
kar växa de frodigt, och hon glädjes öfver att
med dessa sina barn kunna dels öka sin blomster-
samling, dels begåfva besökande vänner, som ej
kunna underlåta att gifva henne berömmande
ord för hennes »lycka med växter», som de säga.
På bordet framför henne står en korg med
frukt, hämtad ur hennes egen lilla täppa, den
väl vårdade trädgården, som omger hennes bo-
stad; hit har hon efter sin mans död flyttat de
kära, af henne själf förädlade fruktträden, som
nu skänka henne lön för mödan, och här fort-
sätter hon, så mycket hennes krafter medgifva,
sitt arbete med att odla blommor, grönsaker och
frukt.
Just nu träder inom dörren en ung flicka, dot-
ter till den gamlas ungdomsvän; med ett gladt
»god dag, snälla tant» hälsar hon den gamla.
»Välkommen min kära, efterlängtade flicka» ly-
der svaret. Ȁndtligen kommer du med under-
rättelse från min lidande vän; hur mår hon idag?»
»Jo, tack,» svarar den unga flickan »frukterna
och de vackra höstblommorna, som du skickade
henne, hafva betydligt piggat upp henne, och hon
kan i dag till och med röra något på sin
förlamade arm. Ack, hvarför är ej mamma lika
kryoch rask som du, tant; I ären ju lika gamla?»
»Gud allena vet svaret på din fråga, min vän;
din mor har alltid helst velat sitta inne vid sitt
handarbete, läsa och grubbla i religiösa spörsmål
samt sörja öfver eländet i .världen. Det var
minsann ej så lätt för mig att kunna draga
henne med ut i naturens sköte.»
»Tror du, att om hon mer vistats ute, deltagit
i arbeten under bar himmel, intresserat sig t. ex.
för vftxter och sådant, hon då varit friskare?»
»Jag vet ej — det är ju möjligt» — svarar den
gamla tankfull; »men sitt ner en stund, smaka
på mina äpplen och päron — du ser så frisk och
stark ut; skulle ej du vilja ägns tid öch krafter
åt att lära dig trädgårdsskötsel. Jag tror, att
kärleken till och arbetet med växterna gör oss
mer nytta än hvad man hittills kommit att tänka
på; ihärdighet och försakelse fordras nog, men
lönen för mödan blir större än af hvad annat
arbete vi än taga oss till med. Hvad säger du
om mitt förslag?»
»Jag säger jo därtill af hela mitt hjärta: du
har smittat mig, du kära, gamla tant, med din
»dumma» vurm för växter; i vinter går jag och
ser på, hur du sköter om dina favoriter; i vår
och i sommar hoppas jag att af trädgårdsmästarn
här bredvid få undervisning, så att jag sedan
kan börja på egen hand sköta om vår trädgård
— ack, hvad det skall bli både roligt och nyttigt!»
Våra damers
klädpenningar.
”En kvinnofråga” af vikt.
En ärad insändar-inna shrifoer- till oss följande:
»Har Red. aldrig tänkt på alt uppmuntra sina
prenumeranter till att insända uppsatser, liknande
dem i den intressanta » hushållspenningfrågan»
för några år sedan, men rörande
billigaste sättet att kläda sig uäl.
Jag tror att många skulle vara tacksamma för
en dylik frågas dryftande. Mången ung kvinna
Lande härigenom få några goda vinkar, huru
hon skulle få sin lilla lön att förslå, och genom
andras erfarenhet se, huru utgifterna härvidlag
bäst böra fördelas. Mången maka och moder
kunde få värdefulla uppslag angående konsten
att förvalta, sina egna »nålpengar-» och familjens
ldädkassa. Äfoen här kunde man ju göra »ett
streckJpch behandlasaken bådefrunderas synpunkt,
som hafva små inkomster och små pretentioner,
samt från’ deras, som hafva större tillgångar och
större fordringar på sin toalett. Blifoa de bästa
uppsatserna prisbelönade, så desto bättre!»
Förslaget synes oss godt, och villiga, som vi all-
tid åro att tillmötesgå hvarje önskan, som kan
lända våra läsarinnor till nöje eller■ nytta, vilja
vi gärna anordna un pristäflan i »hWtåespenning-
frågan» t samma stil som i »hushållspenningfrå-
gan» hår om året. För att denna dock må 1tun-
na ordnas så, att saken blir så praktiskt och så
allsidigt som möjligt belyst, bedja vi nuförst alla,
som intressera sig för ämnet, att, i bref till re-
daktionen snarast framställa sina förslag och
önskemål, huru en sådan pristäfling lämpligast
borde ordnas, hvar de olika inkoniststrevken borde
dragas o. s. o. Vi skola därefter- omedelbart sö-
ka anordna den föreslagna täßingvn och tacka
på föi-hand hjärtligen för alla goda råd i ärendet.
Stockholm i juni 1896.
Red. af Idun.
° J)
sma .
”Dessa
Några bilder ur »de bundna systrarnas» lif,
tecknade för Idun af Amanda Kerfstedt.
(Forts.)
»Men ni måste ändå ha någon hemlig-
het för att få det att gå så bra,» sade jag.
»Fram med den nu, så att jag sedan får
lära ut den.»
De skrattade båda två. »Jo, frun är allt
slug hon,» sade han, som var den mest
talföra. »Det har vi nog. Till och med
två. När vi ha en slant, så göra vi oss
ändå inga onödiga behofver, och för det andra
så bedja vi dagligen om Guds välsignelse.-»
»Vi ha varit gifta i fem år,» sade frun,
»och vi hade en liten gosse, som var tre
år . . . .» och. hon vände sig bort.
»Ja, min gumma,» sade han, »men vi
missunna inte att Herren tog honom, och inte
pysen heller, att han har det godt, fast
det sved — det gjorde det. Men nu har
Gud sett till, hur tomt vi fick det, och nu
har vi hopp om ersättning,» och nu log
han igen emot henne, och jag tyckte på
nytt, att det var skada, att ingen såg det
mer än jag.
»Men vet frun,» sade mannen, »nu skulle
frun göra oss en stor glädje, om hon
ville stanna och dricka kaffe hos oss. Vi
väntar en kamrat med sin hustru och
sin lilla flicka. Vi går tillsammans så här
på söndagseftermiddagarne ett par familjer.
Då läser vi lite och sjunger lite, och sen
så går vi ut och promenera ett tag, och
så skiljs vi åt och går hvar till sitt. Något
kvällsmål bry vi oss inte om att styra till
med, för då skulle hustrurna inte ha nå-
got lugn, utan det äta vi hvar och en hos
sig, men trefligt har vi, skall frun tro, för
om vi har det tarfligt och enkelt, mången
gång knappt nog, så ä’ vi ändå så inner-
ligt nöjda och glada. Det förstås, när lille
Johan lefde, då kunde vi inte» — - och nu
var det mannens tur att vända sig bort.
Det knackade på dörren, vännerna kom-
mo, välklädt arbetarfolk. Jag skulle så
gärna stannat kvar en stund, men många
andra besök måste företagas, och under
hjärtliga välönskningar å båda sidor skilj-
des vi åt. Ja, historien är enkel, men när
jag minnes dessa glada, välvilliga och för-
nöjda människor, tänker jag, att det icke
är så alldeles enkelt att inom sina egna
förhållanden gå och göra sammaledes.
Tidigt en måndags morgon var jag ute
åt Roslagstullsidan. Jag gick in på en liten
gård med en hopvuxen löfsal i fonden och
knackade med en viss försagdhet på en dörr
i ett mycket ruckligt hus. Inifrån hördes
nämligen ett starkt skrål. Efter upprepade
knackningar öppnades ändtligen dörren, och
jag såg i rummet en mängd personer med
upphetsade ansikten och häftiga åtbörder.
Lyckligtvis kom en af karlarne ut på går-
den till mig, han befanns vara »vice värd».
»Sömmerska, jo det bor en stackare här
i rucklet på gården, nog kan jag visa frun
till henne, ifall där är något att se, men
de äro nog inte uppstigna än.»
Efter åtskilligt parlamenterande fick jag
komma in. Men där fanns verkligen något
att se. Där stod en lång, vacker, präktig
yngling på 17 år i skjortärmarne och tvät-
tade sig. Bädden, som han lämnat, bestod
af någon sorts svart röra af trasor. Något,
som ens tillnärmelsevis liknade sängkläder,
fanns icke. Ynglingens mor, som sydde
handskar och när lyckan var god kunde
förtjäna två och femtio i veckan, var en
liten hopkrumpen och svart gumma, som fy-
rade på under en likaledes svart kaffepanna.
Det var så trångt i rummet, att man inte
kunde vända sig. Någon sittplats fanns
icke annat än i sängarne. »Men,» sade gum-
man, »vi bo ändå ensamma här, min gos-
se och jag. » I allt detta mörker stod yng-
lingen, högrest, ljus och finhylt, röd och
hvit som en nng Adonis.
Jag gjorde i hast mina anteckningar på
stående fot. »Det är svårt,» sade sonen,
»att vi inte kan be frnn sitta, såvida inte
frun skulle vilja slå sig ned på bordet,»
tilläde han med en viss humor. »Men det
Stop Våp-Realisation;
sommarnöjen, såsom knifvar, gafflar, skedar, brickor, brödkorgar, koppar
mortlar, kaffekvarnar, kaffebrännare, binkar, baljor, lerkärl och borstar m. —
Obs.’ Af en händelse finnes ett parti Tapeter och Kullgardiner, som bortslumpas
Aktiebolaget Svenska
emaljerade och förtennta kokkärl, grytor, stekpannor, Husgeradsmagasinet
17 Tegnérgatan 17, hörnet af Döbelnsg.
Från o. med 22 april till 15 maj realiseras ett större parti Glas o. Utskotts-
porsliner samt öfrigal-Iusgerådsartiklar, passande för Bouppsättuingar till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
