Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 12 juni 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 189
skall allt bli bättre; jag har fått en städ
ning nu med sex kronor i veckan och på-
ökning till hösten. Visst ser här fasligt ut,
men det är ändå så, att vi bo för oss
själfva. Morsgumman är inte vidare renlig
a£ sig, ska jag säga, men snäll är hon i
alla fall, stackare, hon har inte haft så glada
dar, ska frun tro. »
Jag försökte gifva några råd i riktning
af kaffebalar och halm, jag gaf några var-
ningar för dåligt kamratskap o. s. v. och
dörren öppnades för mig på ett fullkomligt
gentlemanlikt sätt och stängdes om detta
kyffe, som dock var så kärt såsom ett »eget,
ensamt hem».
Men utanför väntade mig en öfverrask-
ning. Där stod »vice värden» och afvak-
tade min återkomst.
»Frun ska vara god ursäkta, att jag tar
så illa emot,» sade han med många rnen-
nande blinkningar. »Se, jag är lite full för
tillfället, men en annan gång, om frun vill
skrifva ett brefkort till mig, det behöfs bara
med stora ord: »Vice värden» med tjockt
streck under och så husnummer och gata. . .
Om det då står bara så mycket som: »Nu
smäller det» eller något i den vägen, så
förstår jag, hvad som menas, och då skall
jag vara alldeles regäl, när frun kommer.
Och då kunde vi dricka kaffe i bersån, när
syrenerna blommar. Det vore ju nöjsamt.
För frun är väl god och ursäktar, att jag
är litet full för tillfället.»
Jag kunde icke lofva att skicka något
brefkort, men vi skiljdes efter ett kort sam-
tal mycket vänligt stämda. lian hade näm-
ligen lofvat att försöka att vara »regäl»,
både när syrenerna blommade, och när de
vissnade, äfven utan hoppet om någon kaffe-
drickning i löfsalen.
Nästa besök gjordes i ett större hus med
temligen rymlig gård, där en massa barn
lekte och gjorde odygd. Själfva platsen
hade ett naket, kasernartadt utseende, i
de flesta fönster saknades gardiner, hvilket
åt det hela gaf ett tomt och stirrande in-
tryck. Men när jag på anropet: »Stig in»
öppnade den anvisade dörren en trappa
upp, möttes jag af ett starkt solljus, som
öfvergöt hela det stora rammet. Det var
nästan tomt på möbler, men rent och fint.
På golfvet, som var nyskuradt, låg en mas-
sa nyss tillrifna skjortor. En kvinna satt
på en låg pall och ref fortfarande skjort-
bålar af buntar med domestik. Symaski-
nen stod midt i det ödsliga rummet, och
vid densamma satt en storväxt karl.
»Förlåt, att jag stör er,» sade jag, »men
jag skulle önska att få några upplysningar.»
Hon pekade på den ena af två trästolar.
»Var så god och sitt,» sade hon.
Vi talade något om arbetslönerna — hon
sydde åt två bodar — och om utgifterna för
hushållet, och därefter kommo vi in på det
enskildta. Han satt under detta samtal
och lutade sig mot symaskinen, utan att
säga ett ord. Han satt midt i solskenet,
och jag såg, hur gulblek han var i hyn, och
hur afmagrad den jättelika gestalten såg ut.
»Och ni sköter maskinen åt er hustru,»
sade jag.
»Ja, vi får lof att sy tre dussin om da-
gen, och frun kan veta det är knappt ändå,
för vi har två barn,» sade han. »Nittio öre
dussinet. Men vi förlora inte modet, frun,
för vi ä’ barn till en rik fader.»
Och de nickade mot hvarandra i hem-
ligt förstånd.
(Slut i nästa n:r.)
–––- *–––-
IDUN
En sjuksköterskas testamente.
Ebba von Schwerin.
K
är jag följt min oförgätliga vännina, den
nyligen så tidigt och oförmodat bort-
ryckta fröken Ebba von Schwerin, till det
sista hvilorummet och i mitt stilla hem ge-
nomgick den historia vi genomlefvat till-
sammans, rann mig äfven i minnet en del
tankar, som hon ofta uttalat under våra
samtal, angående allmänhetens förhållande
till dessa anspråkslösa och oftast så oegen-
nyttiga tjänarinnor i barmhärtighetens tjänst,
hvilka det allmänna språkbruket numera
plägar benämna »systrar». Och det föll mig
in, att jag skulle försöka sätta dessa tankar
på papperet och genom någon tidning öf-
verlämna dem till denna allmänhet, som af
lätt förklarliga skäl har svårt att sätta sig
in i dessa kvinnors ofta djupa, finkänsliga
och dolda inre lif, men af hvilken de dock
så mycket bero i fråga om de rent yttre
betingelserna för att arbetet skall kunna ske
med glädje och blifva välsignelsebringande.
Det är därför med tillfredsställelse, ehuru
med en viss räddhåga att ej tillräckligt tyd-
ligt kunna uttrycka mig, som jag sätter mig
att nedskrifva dessa rader, sedan Iduns re-
daktion förklarat sig villig att bringa syster
Ebbas testamente till vidare kretsars känne-
dom. Jag vågar begagna mig af det direkta
talets form i hopp att kunna gifva ett mera
lefvande och personligt uttryck åt hennes
tankar.
# *
Under de senaste åren har tänkesättet
betydligt förändrats till förmån för sjukskö-
terskorna. Men ännu för några år sedan
i början af min bana stötte vi ofta på en
hel del fördomar, att icke tala om ett, lin-
drigt uttryckt, reserveradt bemötande äfven
inom familjer, som genom samhällsställning
och uppfostran kunde antagas stå på ett
högre bildningsstadium. Man mottog sjuk-
sköterskan ungefär som man skulle motta-
git döden själf, den mest ovälkomna af
alla gäster. Detta åskådningssätt, en kvar-
lefva från de tider då man hade »döddok-
torer», d. v. s. först i sista stunden efter-
skickade läkaren såsom ett oundvikligt ondt,
inverkade på hela bemötandet mot sjukskö-
terskan. Hon ansågs som en öfver-
flödig, i hvarje fall besvärlig tillökning i
hushållet. Man gaf henne ett underhaltigt
kosthåll, och det kunde hända, att hon blef
anvisad att intaga sina måltider bland tjä-
narne. I själfva verket borde ju en sådan
omständighet betraktas som en bagatell af
den, som vigt sitt lif åt försakelsen och öd-
mjukheten, men den mänskliga känslan, för
att ej tala om finkänsligheten, låter sig ej
så lätt undertryckas i all synnerhet hos en
ung flicka, som kommer direkt från ett godt
hem, där ömhet och hänsyn varit regleran-
de för sammanlefnaden. Och många af oss
tillhöra ju familjer, inom hvilka hänsyns-
frtllhet i umgänge är en sekelgammal tra-
dition.
Sjuksköterskan må komma till sitt värf mod
aldrig så stor själfkänsla och den morali-
ska öfverlägsenhet, som alstras af vissheten
om en ärligt fyld plikt — där hjärtats dörrar
äro stängda för henne, där måste hon nöd-
vändigt göra sitt arbete med suckan, och
den tyngd som därigenom breder sig ut öf-
ver hennes sinne, skall otvifvelaktigt åter-
verka på hennes verksamhet.
Det ligger sålunda i allmänhetens eget
intresse att moraliskt understödja sjuksköter-
skan genom ett bemötande, som mera dra-
ger henne inom familjekretsen och gör hen-
ne till en medlem af densamma än isolerar
henne. Man behöfver i de flesta fall icke be-
fara, att hon icke skulle känna och veta att
intaga sin plats. Hon begär inga förtroen-
den, men väl förtroende.
En fördom, som vi ofta påträffat, är miss-
tanken om försök till religiös propaganda,
en misstanke som ofta alstrar oginhet, ja
hätskhet mot en verkligt from sjuksköterska.
Jag vill visst ej bestrida, att vissa försök
till propaganda vid sjuksängarne stundom
gjort sig gällande i synnerhet från unga
sjuksköterskors sida, hvilkas nit är större
än deras erfarenhet. Men i allmänhet
torde förhållandet vara det, att sjuksköter-
skan endast begär tolerans för sin egen re-
ligiösa åskådning och ingalunda vill uppträ-
da som någon slags andlig representant in-
om familjer, hvilka ej hafva några religiösa
intressen. Sjuksköterskans kall och hennes
ständiga nära beröring med döden äro för-
visso ägnade att gifva henne en religiös
grundåskådning, men allmänheten misstager
sig helt visst, om den tror, att denna lifs-
uppfattning med nödvändighet skulle med-
föra en surmulen asketism och utesluta alla
andra intressen. Vid mången sjuksäng är
on grundad religiös åskådning underlättande
för sjukvården, och mången patient befin-
ner sig i den belägenheten att religiös tröst är
för honom af lika väsentlig betydelse som
läkarevård.
Jag hoppas visserligen, att den stigande
upplysningen skall dag för dag, år för år
bereda allt större rum för toleransens stora
princip, och jag har den öfvertygelsen och
erfarenheten, att sjuksköterskorna skola ge-
nom sin lifsgärning allt mer predika in i
det allmänna medvetantet, att deras kall
är ett af Me viktigaste, mest aktningsvärda,
ja ärorika i samhällslifvet. Men jag skulle
icke desto mindre önska, att - dessa syn-
punkter blefve framhållna och beaktade. Vi
hafva regler och instruktioner för vår verksam-
het. Det skulle vara önskligt, om allmän-
heten ville själfvilligt stifta bestämmelser
för sitt bemötande mot sjuksköterskorna.
* *
Ja, så ungefär tror jag, att Ebba von
Schwerin skulle ha velat se sina tankar om
sjuksköterskans verksamhet och allmänhe-
tens förhållande till densamma formulera-
de. Dock kanske skulle hon ha velat in-
lägga i formen något mera af den ödmjuk-
het och diskretion, som voro så utmärkande
för hennes blida väsen. Och den, som skrif-
ver dessa rader, skulle helst önskat att kun-
4»
O T;
b. fe
fe
V> ^
*■«
ca „
5~»
:0 :c5
fxj fctO
O
PQ
»»HJ
sa
oc5 o
Q
O
tf
m
ro
K
m
CO
su.
tö
w
M
o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
