Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 12 juni 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
1890
na gifva en mera lifslefvande bild af den
oförgätliga vännen än som kan framgå nr
ofvanstående. För att i någon mån bidraga
härtill har hon emellertid bedt att få ställa
till redaktionens förfogande en fotografi,
hvilken helt visst i de vida kretsar, där sy-
ster Ebba var älskad och värderad, skall
väcka ett angenämt och kärt minne af henne,
som utan öfverdrift kan sägas ha varit en
typisk sjuksköterska. Edict.
–––- *–––-
Från Iduns läsekrets.
Ännu en gång olika sätt att döda ål.
Uti Nya Dagl. Allehanda för den 17 sistl. april
finnes att läsa en af undertecknad insänd upp-
sats angående ålslakt. I berörda uppsats har
dels påvisats felaktigheterna i de i tidningarna
emellanåt förekommande anvisningar för dödande
af ål, dels ock framhållits fördelarne af det af
sv. allm. kvinnoföreningen till djurens skydd för-
ordade sätt för ålslakt.
Då emellertid uti en senare i Nya Dagl. Alleh.
intagen artikel blifvit anmärkt, att den af kvinno-
föreningen i dess från trycket utgifna anvisnin-
gar föreskrifna åtgärd, att ålen, omedelbart efter
det han blifvit slaktad, borde nedläggas i kokhett
vatten, skulle hafva till följd, att fisken toge
osmak genom att sålunda kokas, innan han blif-
vit rensad, anser sig undertecknad böra meddela,
att fisken under den korta tidrymd af 1 högst 2
minuter, hvarunder den bör ligga i vattnet, inga-
lunda kokas, ej heller tager någon osmak af det
hos denna fisk, i jämförelse med de flesta andra
fiskslag, högst obetydliga innanmätet. Men vill
man, sedan ålens hjärna krossats, dess hufvud
och stjärt afhuggits (icke afskurits) och blodet
afrunnit, utan att lägga ålen i vatten, draga utaf
skinnet, så låter detta sig lätt göra, sedan man för-
siktigt lossat skinnet från kroppen ett stycke vid
•halsen, men i sådant fall slingrar sig ålen så väl
under det skinnet afdrages som under rensnin-
gen, hvarjämte, sedan fisken styckats, äfven de
styckade delarne röra sig, innan de nedläggas till
kokning. Huruvida åter dessa rörelser äro bevis
på en fortvaro af känsel och smärta eller endast
reflexrörelser i nerver och muskler, tilltro vi oss
ej att afgöra, men hvad vi veta är, att sådana
rörelser icke förekomma under det skinnet af-
skrapas och fisken rensas och styckas, då han
dessförinnan varit nedlagd i kokhett vatten. Det
af kvinnoföreningen förordade sättet för ålslakt
torde således vara det för en så seglifvad fisk
som ålen minst plågsamma.
Ett i »Svensk fiskeritidskrift» efter en tysk tid-
skrift föreslaget förfaringssätt, att i en spann
eller annat med lock försedt kärl, uti vatten för-
satt med litet koksalt och ättika, döda ål, måste
vi, efter anställda försök, på det allvarligaste af-
styrka, ty i stället för att ålen skulle, enligt upp-
gift, genom en sådan behandling »inom en half
minut vara död», är han ännu efter fem minu-
ters förlopp vid fullt lif, ja så lifskraftig, att, se-
dan hufvudet blifvit krossadt och liksom stjärten
afhugget, de förutnämnda rörelserna vid skinnets
aftagande m. ,m. förekomma. Att ålen uti ofvan-
nämnda blandning, bestående af l’/4 kanna vat-
ten, V-» liter ättika och 3 händer fulla med salt,
lider förfärligt, torde framgå bl. a. däraf, att hans
ögon öfverdragas af en hvit hinna, hvilket anty-
der att han förlorat synen.
Undertecknad anhåller vördsamt, att ofvanstå-
ende måtte införas i så många tidningar som
möjligt.
Stockholm den 1 juni 1896.
Josephine Varenius.
Ordförande i styrelsen för sv. allm. kvinno-
föreningen till djurens skydd.
En medlem af det lilla osynliga »Sällskapet
för välviljans ordnande»
skrifver till oss:
Snälla Idun! Det är visst godt och väl att Idun
genom anordnandet af täflingar mellan erkända
skriftställare och konstnärer skalfar gediget inne-
håll till förmån för sin läsekrets — men med
hänsyn till alla de många små enkla hem samt
nästan isolerade kvinnliga individer, för hvilka
Idun kanske är den enda förströelsen, som kom-
mer dem till del, vore det bra snällt, om Idun
äfven ville litet oftare anordna anspråkslösare
IDUN
täflingar eller meningsyttringar, om hvilka litet
hvar kunde vara med.*)
Hushålls-, giftas- och verksamhetsfrågan ha
visst diskuterats flitigt, men de äro ju outtöm-
liga ämnen, så länge världen står, och bli väl
betraktade från allt fiere synpunkter. Intressant
skulle vara att veta t. ex. hur stor procent unge-
fär af ogifta kvinnor i Sverige mellan, låt oss
säga, 18 och 40 år, som ej haft någon »verklig»
friare, eller som en eller flere gånger varit »ring-
förlofvad», eller som genom dödsfall, sorg, sjuk-
dom, olyckshändelse måst afstå från äktenskap.
Af ej mindre intresse skulle vara att veta, hur
pass stor procent af svenska kvinnor mellan 18
och 50 år, som ägna sig åt något bestämdt yrke
eller arbete, och hur många göra detta af lust
eller af nöd, eller kanske, rättare sagdt, att få
veta hvad man ägnar sig åt och hvad man helst
skulle vilja ägna sig åt. Gärna torde väl hvarje
kvinna, som kan bestå sig ett brefmärke, ano-
nymt besvara några sådana samvetsfrågor, och
så finge Idun låta oss veta hur det är.
–––- ❖–––-
faster j^eate-Julies
marknadsminne^.
• En kulturbild från det gamla Yermland.
»la,» sade faster Beate-Julie, och det
blef ett litet uppehåll i strumpstic-
kornas snabba rörelser, »undra inte, att jag
säger: marknaderna voro stora händelser i
landsorten förr i världen, de större mark-
naderna åtminstone. Tänk er en sådan mark-
nad som permässan i Karlstad» —
»Å bremsen, han for te permes en gång,»
trallade Signe.
»Alldeles du,» smålog faster. »Den räck-
te väl sina fjorton dagar, och hela sta’n
var som förbytt -4- inte att känna igen —
och så roligt man hadel Det var nästan
som om hela provinsen hade stämt möte
där. Och det vE.r ändå inte den största
marknad i landet; men om ui bara hade
sett den!»
»Snälla faster tala då om för oss, hnr
det gick till i permässan,* bad Mary.
»Det blefve mycket att säga det, kära
flicka, så det går visst inte.»
»Åh jo, faster lilla, berätta för oss, me-
dan vi sitta så här i ro med våra hand-
arbeten ! »
» Gör det, snälla, rara faster! »
»Nå, som ni vill, jag skall försöka. Pers-
mässan, som den rätteligen hette, var sta-
dens största marknad, utom den var det —
låt mig se! ett par mindre på hösten och
så en vintermarknad; men torgdagar före-
kommo icke då för tiden. Den skulle en-
ligt lag räcka från den 10 till den 17 juli,
men varade nog dryga åtta dagar däröfver
ibland. De tre, fyra första dagarna pågick
den s. k. »bondmarknaden», sedan tog »herr-
skapsmarknaden» vid, och den höll i länge
nog. Först började där strömma in från
alla håll bönder och deras hustrur, söner
och »jäntor» med säckkärror och lass, ja,
med små båtar från alla stränder af Vänern
och »Klaran», båt vid båt lade till ut-
efter elfvens kaj, från biskopsgården i norr
till Klaraborg ytterst i söder. -— Signe såg
väl det stora tvåvåningshuset med sin för-
vildade trädgård, då du var i Karlstad och
hälsade på? ■— ja, jag kan tro det. Nu
är det stadens fattiggård, men har inte
alltid varit det, må ni tro. Först var det
•) Under rubriken »Våra damersklädpenningar»
i detta nummer hoppas vi, att den ärade insän-
darinnan skall finna ett uppslag i den riktning,
hon förordar. Redaktionen.
kronobränneri under Gustaf III:s tid, se’n
blef det privat egendom, men hette fortfar-
ande »bränneriet», tills generalen grefve Carl
Löwenhielm, fideikommissarie till Long, köp-
te det, lät det stå upp ur sitt förfall som ett
slags palats i quasi-italiensk stil och gaf det
namnet Klaraborg. Då blef där high-life
och lysande haler en tid; själfve Oskar I
var gäst där. Men sedan blef det såldt,
och — ja, det är inte första gången, som
en historia börjat vid bränneriet ocb slutat
vid fattighuset. — Hvar var jag nu? Jo,
vid båtarna. Så packades varorna upp —
jag såg det som barn ifrån våra fönster:
fulla hönsburar, gjorda helt enkelt af två
bräder med spjälor emellan, träkärl, vispar,
mattor, flätade eller väfda, och mycket an-
nat placerades på kajen; bräkande får bun-
dos vid de gamla lönnarnas stammar; gum-
sarna med sina stora horn väckte genast
gatpojkarnas höga intresse —• det är inte
livar dag man kan bestå sig med ett så utsökt
nöje som att retas med en bunden gumso!
Ett sådant lif och en sådan konsert af får,
höns, pojkar, köpare och säljare! Och se-
dan hade folket utrymme nog att logera i
sina båtar. Tidigt om morgnarna fick man
se jäntorna sitta vid båtkanten, doppa mes-
singskammen i elfven och vattenkamma hå-
ret, tills det sken »som af den dyraste po-
mada». — Kom en regnskur, sprungo alla
upp ur båtarna och stodo snart tätt som
packad sill i alla förstugor vid elfgatan och
högt uppe i trapporna, ja, inne i köken,
så att där stundom blef temligen liten plats
för köksan att röra sig på. Men att neka
någon tak öfver hufvudet vid sådana till-
fällen kom visst aldrig i fråga, fastän atmos-
fären inne kunde bli som i ett brygghus,
plus lukten af gamla våta läderskodon.
Under dessa dagar drefs handel i stånd,
en mängd rader af sådana sattes npp på
stora torget, och öfver »gatorna» mellan
stånden lades tak af granrisqvistar till nöd-
torftigt skydd emot regn och solhetta. Och
här såldes både nödvändighets och lyxar-
tiklar af mångahanda slag, mest gröfre, för-
stås. Där funnos stånd för svarfvare, bleck-
slagare, guldsmeder (andra, tredje rangens,
de hästa hade naturligtvis butiker inomhus),
skomakare o. s. v. Bokbindare utställde om
hvarannat psalmböcker, kokböcker och små
bönböcker i 2—3 tums format och med de
allra brokigaste pärmar. Dessa bönböcker
hängde vanligen på snören i riktiga festo-
ner, som gungade fram och tillbaka öfver
disken, när någon stötte till dem. Västgö-
tar och andra »handlare» sökte fresta »mo-
rorna» med präktiga linne- och bomnllsväf-
nader, »jäntorna» och deras »gossar» med
granna silkesdukar. Och där kilade hundar
och småpojkar framför ens fötter, där prof-
vades nya lergöker, där var stim och skratt
och skrik, skyar af damm eller — vid regn-
väder — floder af gatsmuts. Men något
märkvärdigt är, att slagsmål hörde till un-
dantagen. Visst blefvo människorna tör-
stiga i julihettan, men det var icke lika fre-
stande som under höst och vinter att släcka
törsten i brännvin, och grälsjukan fick säl-
lan riktig fart; vanligen härskade en stäm-
ning af gemytlighet och folknöje.
En annan prägel — ehuru lika glad —
fick staden under »herrskapsmarknaden».
Allmogen vände om hem med sina båtar
och kärror, belåten, om dessa voro tomma
och »taskboken» full. En, som icke gjort
vidare goda affärer, men ändå köpt »penga-
klämma» till sin taskbok, kunde nog få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
