Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 24. 12 juni 1896
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896
höra af en lyckligare granne: »Hva s’a (ska’)
I göra me pengaklämma, I, so.m inte har
nâ’ra penga’ å klämma?» — Men i det
hela var sämjan god och landsvägen icke
en sådan röfvarkula som efter vintermark-
naden. — Stånden glesnade efter hand och
försvunno slutligen.
Och under tiden inströmmade en ny pu-
blik, som fyllde staden ända till brädden,
d. v. s. till takåsarna, ty ytterst få voro
de familjer, som icke vid detta tillfälle togo
emot släkt och vänner som gäster eller ock
hyrde ut rum åt någon resande familj
eller långväga »kammarhandlare», och då
bereddes väl mången gång åt husets folk eller
åt de yngre gästerna provisoriska sängkam-
rar i vindskupor, ja, i vindskontor. Myc-
ket väl minns jag, hur vi bodde en gång,
några år efter vår flyttning från staden,
då jag som ung flicka tillsammans med de
mina var gäst hos släktingar under en så-
dan marknad. Anda från tidigt på våren
gladde man sig åt det förestående nöjet,
»Permes» — det betydde att möta hela
Yermland i sina bästa kläder och sitt bästa
lynne, att upplifva gamla bekantskaper och
göra nya. Detta år gästade i min morbrors
hus en familj till, utom vår, och där hade
arrangerats sofplatser åt de äldre t. o. m.
i förmaket och i matsalen. Yi flickor fingo
därför bo på ett vindskontor, dit vi måste
praktisera oss upp på en stege från förstu-
gan. Yi sofvo alla tre i »syskonsäng» på
golfvet och klädde oss framför ett nog så
prydligt toalettbord, en lår öfvertäckt med
en stor duk och därpå en låg, bred spe-
gel med låda — jag minns det som i går —
och så klättrade vi utför stegen, frasande
i vår bästa stass, siden eller nettelduk, för
att gå ut och promenera på gatorna — vi
behöfde icke tänka på resans besvärligare
ändamål, ty mamma gjorde alltid själf sina
uppköp af specerier för året och diverse an-
nat ; vi hade god tid att se på alla härlig-
heter från östan och västan, träffa vänner
och bekanta, kanske köpa en ny »pirat» af
sidensars att bära näsduken i — fickor i
klädningarna voro i det närmaste okänd lyx
då för tiden! •—- %
Ofta slöts dagen på teatern. Pierre De-
land och han fru — aldrig skall jag glöm-
ma den! Brodern, Fredrik, var då ännu
så ung, att han inte hunnit visa, hvilken
storhet han skulle bli. Lilla Betty Deland
uppträdde i barnroller och blef grufligt
uppburen. Pion var sex eller sju år gam-
mal, tror jag, när någon frågade henne på
en barnbjudning i en af stadens familjer,
om det inte var bra roligt att få applåder.
»Sådana småsaker beröra inte en stor själ,»
svarade den lilla med oefterhärmligt graciös
hållning. — Och den unga, vackra Aman-
da Widerberg, sedermera gift med Hessler —
kanske är det inte många, som minnas hen-
he nu, men då funnos nog de, som kunde
stå kvart efter kvart och vänta på att få
se bara en skymt af hennes ansikte vid
artisternas utgång. Jag har hört en ung
student — nu är han en gammal stadig
familjefar —- tala om, hur han med en kam-
rat stod utanför kyrkan och postade, när
hon vigdes. (Det var nu, förstås, inte i
Karlstad, utan i Upsala.) Då hon efter
vigseln steg upp i vagnen med sin man,
sträckte hon ut handen öfvcr vagnsdörren
ett ögonblick, troligen för att draga in en
flik af klädmugen.
(Slut i nästa nummer.)
–––- –––––
IDUN
Ur* xiotisshokera.
En högra folkskola för flickor. Sällskapet
för folkundervisningens befrämjande beslöt på
sin årssammankomst i Stockholm i slutet af förra
veckan att dess, hittills varande bildningsanstalt
för blifvande lärarinnor i förening med småskola
skall omorganiseras till en »högre flickskola»,
hvars mål är att åt flickor, som genomgått folk-
skolan, meddela dels en fortsatt undervisning,
dels en fullständig utbildning för kvinnliga prak-
tiska uppgifter. För inträde i skolan fordras att
äga det högsta kunskapsmått, som meddelas i
folkskolan, och att vara väl vitsordad för upp-
förande och flit.
Skolan skall bestå af två ettåriga klasser, i
hvilka tillsammans 40 lärjungar undervisas. Vid
hvai-je hösttermins början intagas omkring 20
nya lärjungar. Undantagsvis kan en lärjunge
direkt intagas i andra klassen.
Undervisning i teoretiska ämnen skall medde-
las högst 16 timmar i veckan; den öfriga tiden
skall ägnas åt öfningsämnen, i främsta rummet
åt undervisning i hushållsgöromål och kvinnliga
handarbeten. Bland läroämnena i andra klassen
förekomma hälsovårdslära och uppfostringslära.
*
Den sista roddargumman i Stockholm har
nu skattat åt förgängelsen. Hon hette madan
Lundqvist och var boende å Djurgården samt
afled i lördags i en ålder af 96 år.
Olof Rudbeck omtalar redan på 1600-talet i
förbigående roddarpigor, som på båtar öfverförde
ungkarlar och jungfrur till Djurgården. I början
af nästa århundrade äro taxor utfärdade, och
roddarlaget får sina särskilda privilegier. Bå
tarne kommo småningom i ego hos äldre kvin-
nor, hvilka antingen själfva eller genom andra
af samma kön besörjde rodden. Illa omtyckta,
liksom åkardrängarne — skrifva författarne af
»Gamla Stockholm» —■ och berömda för sina
stora utförsgåfvor, hvilka kanske voro väl be-
höfliga, då det gällde att svara hvarje person,
som genast vid sin ankomst fordrade, att de med
honom skulle »sätta ut», förde de emellertid ett
jämförelsevis lyckligt lif — till fram emot midten
af vårt århundrade.
i
–––- *–––-
Teater och musik.
Direktör Ranfts tvänr.e konsttempe! â Djurgården ar-
beta flitigt att förströ oss i sommarvärmen. I
måndags afton lade »Djurgårdsteatern» fram ett
nytt program, som dock, dessvärre, icke slog allt
för lifligt an. »Punkt för punkt», komedi i en
akt af Henri Murger, gick redan för 35 år sedan
för första gången öfver svensk scen och gaf då
Svante Hedin en glansroll ; hr O. Byströms fram-
ställning nu — säges det — kommer endast de
gamle och minnesgode att känna saknad efter
»hvad som varit hafver». Nyheten däremot, den
tyska farsen »Pappas pojke», torde ej någonsin
komma att förväfva ens minnenas glans. Må
vara att originalet, »Der Rabenvater», gjort en
så ofantlig lycka i Berlin, att dess författare,
Hans Fischer och Josef Jarno, den senare en om-
tyckt skådespelare vid Residenz-teater, på det
samma skola ha inhöstat omkring 120,000 mark.
Det bevisar blott, att Berlinsmak och Stock-
holmssmak äro tu ting, som emellanåt kunna
ligga minst lika åtskiljs som de bägge hufvud-
städerna. Hr V. Lundberg och fröken Magnuson
gjorde dock sitt bästa af de båda hufvudrollerna,
och hland dem, som stodo dem bi med tapper
förtjänst, må nämnas fröken Åberg och hrr Ström-
berg och Klintberg.
»Arenateatern» var så på onsdagen färdig med
en repris af vår gamle vän Millöckers gainla
»Tiggarstudenten» och vår alltid lika unga fru
Castegren som Laura. Till det kapitlet i somma-
rens teaterkrönika få vi återkomma i nästa vecka.
Brudfärden.
Berättelse, från Bohusläns skärgård
af Johannes Sundblad.
(Författarens sista, efterlämnade arbete.)
(Forts. o. slut.)
Midt under färden mötte de de återvän-
dande kyrkbåtarne. För att hedra brudparet
191
lade sig dessa i linie, hälsande med årorna,
och hurrade, hvarefter man fortsatte sin
färd, gullholmsborna i förhoppning att få
hälsa brudfärden vid återkomsten till hemön.
Strax efter middagen började det emeller-
tid att »dra’» norrifrån; efter några timmar
hade blåsten tilltagit i styrka och hade vid
solnedgången öfvergått till full storm.
Det var midt i nedanet; oktoberskymnin-
gen blef sålunda kort, och ett djupt mörker
bredde sig öfver Ellöse stora vattenyta. I
fiskeläget åter syntes ljus i hvarje fönster;
endast i brudehuset var det mörkt. Lägets
invånare fingo ingen ro; de stodo i grup-
per, sakta samtalande, under det att man
lyssnade till vågornas rasslande mot stran-
den och båtarnes huggande mot bryggorna.
»Men hva gå vi egentligen härute å van-
kar för?» liördes slutligenlotsåldermannens
starka röst. »I kvällinga kom måsa’ å viper’a
utefrå. Hva de betydde, de försto’ båd’
Kalle å di andre, som ä me. . . . Ingen
förnufti’ mänska har gett sej från andra
land’t i går kväll. Di ligger öfver där å
kommer i morron bitti. . . . Gått i botten! . . .
Prat! . . . Hvem har nånsin hört, att e’
brudfärd gått te botten. — Gå hem å lägg
er, godt folk. I morron bitti ska’ vi sam-
las vid storbrygga å hurra fördom.»–––-
Det led en stund på morgonen följande
dag. Ett stycke söder om Gullholmen på
Hermanö-stranden hade en flock människor
samlat sig. —• Spillrorna af själfva brude-
båten hade flutit i land, och det var dessa
man stod och betraktade.
»Sa’ ja inte de!» utbrast en gammal väder-
biten fiskare, som bredbent stuckit båda
händerna i byxorna. »Sa’ ja’ inte de! Må-
selätena har i ett par dar låtit som riktia
liksalmer. De sa’ ja’ Kalle, men han bara
grina åt mej å sa’, att den som seglat jola
ikring tre gånger, sa han, den drunknar
inte på Ellös, sa’ han. De’ fick han se!
Han va allti’ stormodi, Kalle, å därför gick
de som de gick.»
»Ja, de kunde inte gå på annat sätt än de
gick,» hördes en annan röst; »dubbelt djure-
möte* å så käringemöte. Gamla Nilla syns
inte te två gånger om år’t, men skulle ho
inte nu ut å möta dom kanske ! »
»Se där, där kommer di! » hördes i detsam-
ma en röst.
»Hocka di?»
»De andra bröllopsfolket, vet ja’.»
Allas ögon vände sig nu utåt fjorden,
och man fick därvid ögonen på de båda an-
dra bröllopsbåtarne, som legat öfver i Mor-
landa, och hvilka nu med en frisk slör**
höllo upp mot den största båtbryggan. —
Alla skyndade nu till denna.
»När kom Kalle å Annahem?» ropade en
röst från den närmaste båten, då denne
kom inom hörhåll. —•
»Di har aldri’ kommet. . . . De har nokk
gått illa för dom ; spillrera å båten har flu-
tet i land, » hördes en röst från bryggan.
»Hvad säjer I! De ä väl aldri möjli’t. —
Ah, Herre Gud så olyckli’t! ... De va’ då
di, som vi hade i lovart i desamma vi vän-
de om. De va’ e’ sorgli’ bröllopsnatt, di
fick, stackare! Att Kalle skulle vara så en-
veten ! Ho ba’ honom mer än han värd
va’, att han skulle stanna kvar.»
Ctf ta
^ "ctf
bo
saS =0
4a
^ rr-i
<£; CD
CÖ
fe ^3
to T,
P« 3
Ph~
E/2 P
bo 00
<d
^ £ o
12 ^ »
a " M
i
2 >>1
a o J
S ÖT
©OS
t* TS K
w
&
cd
* Möte af tvänne djur.
** Akterlig bidevind.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:37 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1896/0195.html
