Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 19 juni 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196 I DU N 1896
Väcka hans hustfus motsägelseanda samt be-
väpna henne med nog stort mod att trotsa
sin älskling.
Med mildt våld söker hon egenhändigt
påtvinga sin dotter den misshagliga fotbe-
klädnaden. Dennas protester -blifva däri-
genom blott allt högre, och slutligen dit-
kalla de hennes två resande anförvandter.
Aldrig har väl en liten ljuslockig varelse
haft mer ifriga eller uppriktiga beundrarin-
nor än lillan har i dessa båda fastrar!
Hvart jollrande ord, hvart soligt leende,
hvar ostyrig lock är för dem ett ämne till
hänryckning. Men hon är ju också deras
ende broders enda barn ! Just af den orsaken
bäfva de nu för den fara deras älskling
ämnar utsätta sig för, och de ställa sig ge-
nast på motpartens sida.
De försöka nya medel. Faster Annie
berättar en lärorik historia om en liten flic-
kas förkylning och slutliga död tillföljd af
våta skodon; hennes unga åhörarinna ägnar
visserligen någon uppmärksamhet åt den
karaktärsfasta hjältinnans företag, men hon
lämnas fullkomligt oberörd af hennes tragi-
ska slut, och saken står fortfarande på sam-
ma punkt.
Då återkommer faster Hedvig, hon har
varit för att hämta den sista och bästa biten
af sin reskonfekt för att därmed muta den
obevekliga makten, men den hårda låter
läckerbiten försvinna mellan sina rosenläp-
par blott för att strax begära mer. Mut-
ning ingår tydligen ej i bilans taktik; hon
viker ej en tum från sin först fattade åsikt
och ämnar synbarligen ej heller göra det.
Detta inse nog hennes motståndare, ty efter
en stund lämna de henne som segrare på
valplatsen, modren för att trött och altere-
rad efter denna lönlösa strid badda ansiktet
med eau de cologne, fastrarna för att fort-
sätta den afbrutna konversationen med en
manlig kusin, som väntar ensam i salongen.
Under tiden har husets unga härskarinna
begifvit sig ut, och snart leker hon där nere
på gården. Hon är mjuk och täck, hon
är helt klädd i hvitt, utom de små gula
skorna, och med dem stampar hon i vatt-
net, så att detta stänker upp i gnistrande
kaskader. Hennes skratt har silfrets klang
och hennes rörelser äro fulla af mjukt be-
hag.
–––- *–––-
Till
Iduns alla läsare och vänner!
Af vikt är nu för alla dem, hvilkas pre-
numeration utgår mecl halfåret, d. v. s.
med denna månad, att genast förnya den-
samma för det senare halfåret, hvilket
kommer att bjuda på saker af synnerligt
stort intresse.
Af samma skäl är just nu den gyn-
sammaste tidpunkten för alla, hvilka ej
förut hållit vårt blad, men hvilka nu ön-
ska göra en profprenumeration på vårt
lands mest spridda och omtyckta famil,je-
tidning, att med kr. 2: 50 omedelbart verk-
ställa abonnement för halfåret juli—de-
cember.
På grund af de betydliga kostnader,
som nedläggas på det under årets sista
kvarted utkommande julnumret, hvilket
gratis t’installes alla, våra fasta, abonnen-
ter, nödgas vi nämligen i år, liksom i
fjol, träffa den åtgärden att höja prenu-
numerationspriset för detta sista kvartal,
oktober—december, till 2 kronor. Hel-
och halfårspriset för tidningen blir likväl
vid det gamla, så att de, som nu med
endast kr. 2: 50 prenumerera till årets
slut, därigenom tillskynda sig en lått in-
sedd fördel.
Bland tidningens innehåll under delta
senare halfår vilja vi då först särskildt
framhålla det rikt illustrerade
Festnummer
till
F m:l clrottning Sofias 60–års
föclelseclag,
som är afsedt utkomma strax i början af
nästa månad för att i såväl ord som bild
till märkesdagen den 9 juli gifva en skil-
dring afvår landsmoders lif allt från barn-
doms- och ungdomsdagar intill den stund
som är. För åstadkommande af detta
nummer ha vi rönt det största tillmötes-
gående och intresse från drottningen när-
stående personer, och aldrig förr repro-
ducerade porträtt och vyer ur det k. slot-
tets egna samlingar ha ställts till vår
disposition. Dessutom kommer numret
att åtföljas af
ett större, charmant porträtt af
drottningen,
— tryckt på en särskild plansch —
en med h. m:t konungens eget ynnestfidla
medgifvande verkställd reproduktion af
Hugo Salmsons utmärkta pastellporträtt,
hvilket intager hedersplatsen i konungens
arbetsrum.
IDUNB
omfångsrika ock präktigt ilhtstrsrads
m m m no
har för hvarje år väckt allt större erkän-
nande, men icke dess mindre äro vi för-
vissade, att det innehåll, vi i år blifva i
tillfälle bjuda vår läsekrets, skall i ännu
högre grad göra sig förtjänt däraf. Äf-
ven nu ha vi begynt numrets artistiska
utsmyckande och tryckning redan under
sommaren, hvarigenom tid och möjlighet
vinnas att på detsamma nedlägga all den
omsorg, den högt utvecklade moderna tek-
niken medgifver. Illustrationernas utfö-
rande är anförtrodt åt några af vårt
lands förnämsta artister; så är det char-
manta, i många färger tdförda omslaget,
som bekant, komponeradt af artisten Vik-
tor Andrén och tog bland ett trettiotal in-
sända skisser priset i den för ändamålet
särskildt utlysta konstnärstäflingen. Jenny
Nyström-Stoopendaal, Gerda Tirén, Vik-
tor Andrén, David Ljungdahl, Gustaf An-
karcrona m. fl. syssla nu ock cdla som
flitigast för vår räkning med pensel och
stift.
För det literära innehållets omväxling
och gedigna värde borga författarnamn
sådana som: Amanda Kerfstedt, Anna
Wahlenberg, Vilma Lindhé, Alfhild Agrell,
Helena Nyblom, Ellen Key, Lina Berg
(L. S.), Anna Branting (René), Amalia
Fahlstedt, Vilma Angered Strandberg, Ed-
vard Evers, Per Hallström, K. A. Melin,
Knut Michaelson, Birger Schöldström,
Daniel Fallström m. fl,. Dessutom erinra
vi om det synnerligen intressanta galle-
riet af barnporträtt:
”Det ÿngsta Sverige”
i IDUNS julnummer,
hvilket, utvaldt som det blir bland tusen-
tals fotografier från Ystad till Haparanda,
kommer att gifva, en representativ och säll-
synt intagande bild af vår uppväxande
generation.
Dä vi slutligen kunna tillägga, cdt Idun
under det senare halfåret genom, alla num-
mer och på alla områden naturligtvis
skall sträfva att häfda sin erkända plats
som landets förnämsta familje- och kvinno-
tidning, våga vi hoppas på trofast stöd
af alla gamla vänner och mänga, nyför-
värfvade därtill.
Verkställ nu alltså omedelbart postprenu-
meration för det senare halfåret!
pä det intet afbrott eller dröjsmål i tid-
ningens regelbundna expedition må äga
rum.
Stockholm i juni 1896.
Red. a,f Idun.
–––- ^–––-
”Dessa små”.
Magra bilder ur »de bundna systrarnas» lif,
tecknade för Idun af Amanda Kerfstedt.
(Slut från föreg. nummer.)
»Och det är en fader, som inte öfverger
sina barn, han, fadern där uppe,» sade han
med fast röst och började trampa maskinen
med sina svullna fotter.
»Tyst nu ett tag, Erik,» sade hustrun.
»Du behöfver nog hvila. Ser frun, han-
bar eljes varit stenhuggare till profession,
men så kom den bär sjukdomen. Det är
i njurarne, han låg länge på sjukhuset, men
så kom han hem ■ och var litet bättre, och
då begynte han sy. Och kan frun tänka,
det låter konstigt, men de här månaderna
har varit den gladaste tid vi har haft, Erik
och jag. För förr så träffades vi aldrig om
dagarne. Han hade sina grundläggningsar-
beten långt sin kos. Tidigt fick han gå,
inte hann han gå hem på middagsrasten,
och sent kom han hem om kvällarne. Inte
kunde vi flytta efter alla byggen han hade,
utan det kunde ofta vara alldeles på andra
kanten af stan. Han hade inte lust att
gå på deras utskänkningsställen, utan han
hade en bit med sig, och då låg han ofta
på marken i middagsrasten och tog sig en
lur, men ack, det var kallt förstås. Di bör-
jar ju byggerascherna så tidigt på våren,
och så blef han fördärfvad till hälsan.»
Jag vet inte, hvad det kom åt mig. Kan-
ske det var ett minne, kanske det var en
farhåga, men jag brast i gråt.
Han sträckte sin stora, magra stenhug-
garhand emot mig och tog min.
»När herren Jesns fångar lösande varder,
då skola vi vara som drömmande, » sade han
mildt. »Gråt inte. Tiden är inte så svår,
bara man hvilar på klippan. Yi ha det så
godt, Mina och jag. Vi får vara tillsam-
mans. Yi talar ju inte så mycket, för ma-
skinen måste ju jämt och ständigt surra,
men det är godt att ha en vän vid sin sida.
Jag är glad, så länge jag kan sitta uppe.
Nu är det också så skönt, att det är vår,
så att barnen kan vara ute och leka, för
jag blir så trött, när di väsnas, och det sitter
till att inte vara otålig. Men när Mina och
jag är ensamma, då är det så bra.»
Hon följde mig ut. »Det har inte alltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
