Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 19 juni 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189(5
varit så här tomt i rummet,» hviskade hon,
»men sir frun, det har fått gått litet om
sender. Men i alla fall, snälla frun, vi
har ju den som sörjer för oss. »All eder
omsorg ...» ja frun vet nog själf. »
Följande söndags morgon kom jag upp
i ett hus på Mariasidan, där man sagt
mig, att några linnesömmerskor skulle vara
inneboende hos en äldre änka. När jag
kom in i det yttre rummet, hörde jag från
rummet innanför ett gladt samspråk. Jag
krackade på dörren, hvarigenom jag nyss
kommit, för att ge mig tillkänna, och två
unga flickor kommo hastigt ut till mig.
Det gjorde mig nästan ondt att rycka
dem från det glada sällskapet därinnanför,
men vi slogo oss ned, och jag flck göra
mina anteckningar. Ja, det var uppgifter
af det slaget, som kan komma, en att rysa,
när man ser ungdom och värnlöshet fram-
för sig. Arbetsskjortor på atelier. Sextio
öre dussinet utom knapphål.
»Hur mycket kan ni sy om dagen?»
»Vi sy i allmänhet bara halftannat dussin,
men är man riktigt flitig, då kan man sy
två dussin, men det står man inte ut med,
när man håller på år ut och år in.»
»Och frun som ni syr åt?»
»Ja, hon är så snäll. Hon vill oss så väl.
Hon håller lokal, lyse, maskiner, nålar, tråd
och syr själf knapphål, och så ger hon oss
kaffe på eftermiddagarne med två skorpor;
hon kan inte betala mer.»
Jag hade sedermera besök af denna fru
och fann, att hon själf var lika pressad
som någonsin hennes syflickor, och att hon
djupt beklagade att icke kunna ge mer.
»Men ni får väl vara bra flitiga för att
hinna halftannat dussin?»
»Jo, det skall frun tro. Maria, hon har
käckare handlag än jag, så ibland är hon
snäll och hjälper mig, så att vi ska få gå
hem på samma gång. Men det är att börja
för det mesta kl. 6 om morgnarna och så
bara rusa ned på restaurationen och äta
vår middag för tjugu öre, förrätt och dricka,
och så opp till maskinen igen och det da-
gen i ända.»
»Men hvarför då inte hellre taga tjänst?»
»Jo, ser frun, söndagarne. Söndagarne äro
■så dyrbara för oss.»
»Men aflöningon kan ju inte räcka för
er. Det är ju så farligt att inte kunna
skaffa sig nog att lefva af. Det kan bli en
frestelse till fall.»
»Nej frun,» sade Maria, »hellre sy vi ihjäl
oss. Vi äro för dyrt köpta för sådant.»
Lyckliga unga flicka, tänkte jag, din
rygg är böjd af att sitta lutad öfver ma-
skinen, din rodnad är hektisk, men du har
i ditt inre en kraft, som öfvervinner allt.
»Och nu ha ni främmande?» sade jag
småleende.
»Ja,» sade Maria och rodnade, »frun som
vi logerar hos är så snäll, hon bjuder oss
på kaffe om södagsmorgnarne, och då kom-
mer ett par vänner och hämtar oss, och så
gå vi och höra Guds ord. På eftermidda-
garne äro vi med i en förening, och där
är det också roligt. Min kamrat spelar gui-
tarr, och jag sjunger litet. Så att har vi
tråkigt i veckan, så ha vi roligt om sön-
dagarne. »
På rösten inifrån rummet märkte jag,
att åtminstone en manlig vän fanns där-
inne, och jag förkortade mitt besök. Vi
skiljdes ganska rörda, ty vi talade några
ord med hvarandra, människa till människa,
DUN 197
och jag minnes ännu med en viss moders-
ömmhet dessa unga syarbetets hjältinnor.
Ja, mycket flck jag under dessa måna-
der erfara, och mycket har jag grubblat öf-
ver lösningen af syarbetsfrågan. En slut-
sats har jag kommit till: man måste betala
de färdigsydda plaggen högre, och man må-
ste söka att förminska mellanhänderna.
Arbetaren borde taga sina plagg direkte
från ateliererna. Detta rörande den prak-
tiskt ekonomiska frågan.
Men jag har äfven kommit till en annan
slutsats af andlig art.
Den människa, som antingen genom är-
liga egna eller genom tillgjorda och efterhär-
made funderingar anser sig ha lyckats finna
en annan framtidsutsikt för männsklighe-
ten än den kristendomen ger, borde åt-
minstone tveka, innan han predikar sina
åsikter på taken eller utprånglar dem små-
ningom i stickande, hånfulla anmärkningar.
När man ser, hvilken lefnadsglädje, förnöj-
samhet, hvilken kraft i lidandet, hvilken
styrka i frestelsen, hvilken uthållighet i
arbetet den verkliga kristliga tron gifver,
då inser man, huru mycket äfven för detta
lifvet som skulle brista, om den förlora-
des, och man förstår bättre mästarens ord:
Ve den människa, som förargar en af dessa
små, som tro på mig — märk väl: bara en
enda — det voro den människan bättre, att en
kvarnsten vore bunden om hennes hals och
hon kastades i hafvets djup. Stor må den
skatten vara, hvars bortröfvande fordrar
så stränga bestraffningens ord af kärlekens
egen mun. Herren hjälpe oss alla att fin-
na den och att bevara den!
–––-❖––––
Idans jalskisstäfling.
Bland ett tjugutal till denna täfling in-
gångna skrifter har nu, efter verkställd
pröfning, det utfästa priset tilldelats jul-
berättelsen
”Ädam och Gva”,
hvilken vid namnsedelns brytande till för-
fattarinna befanns hafva professorskan
fru Sofia Nordling, Stockholm, (»So-
phie Linge»). Den prisbelönade skissen
kommer att ingå i Iduns julnummer för
i år.
]]är gatstenarne bränna...
7\[ är gatstenarne bränna under fotterna
7 V och de upphettade husväggarne ut-
stråla en värme, som gör till och med vistel-
sen i skuggan hardtnär oxrthärdlig, hurgripas
vi ej då af längtan att komma ut till de blå-
nande fjärdarne, där den friska, saltmätta-
de brisen spelar kring skogskransade hol-
mar och yr vågstänk öfver glattslipade skär
och kobbar!
Många äro i den afundsvärda situatio-
nen, att de kunna utbyta stadens kvalm
och hetta mot skärgårdsidyllen. Men ännu
fler äro de, hvilka på grund af bristande
tid eller otillräckliga tillgångar se sig döm-
da att tillbringa den varma årstiden i staden.
Det är dyrt att hyra sommarnöjen. Och
för t. ex. ensamma fruntimmer är det till
och med ofta omöjligt äfven på grund af
andra omständigheter än de rent pekuni-
ära. Endast undantagsvis gifvas ute på lan-
och äfven
det tillfällen till inackordering
om ett sådant erbjuder sig, hesiterar nog
mången för att bo och lefva tillsammans
med fullkomligt främmande människor, är
det ock blott för några veckor.
Vi tro oss därför göra många af Iduns
läsarinnor i Stockholm en tjänst genom att
fästa desas uppmärksamhet på en plats,
hvilken på grund af sitt sällsynt friska lä-
ge och ypperligi kommunikationer (tåg hvar-
je timme) i ovanlig grad ägnar sig till ut-
flyktsort för dem, som endast kunna dispo-
nera några timmar eller en dag för veder-
kvickelse i naturens sköte.
Denna plats är Saltsjöbaden.
Troligen skall en och annan härvid göra
den invändningen, att Saltsjöbaden är en
allt för dyr och förnäm plats för folk i an-
språkslösa förhållanden. Invändningen kun-
de vara berättigad, om vi förutsatte att man
därute skulle vara uteslutande hänvisad till
respektive hotell och restauranter, hvilka
ju äro i sitt slag, mycket förträffliga, men
just icke afsedda för folk med klen börs.
Det finns emellertid ingenting som hin-
drar att man kan föra med sig matsäck
ut till Saltsjöbaden lika väl som man gör
det till Djurgårdens skogsbackar eller till
Hagalund. Talrika och lämpliga platser
att slå sig ned på finnas därute, utan att
man behöfver genera eller låta sig generas
af de därstädes boende och utan att man
behöfver tillryggalägga några större afstånd.
Vi ha gjort oss förvissade om att platsens
ägare ingenting ha emot sådana besök, na-
turligen under förutsättning att icke något
nedskräpande af platsen sker och att ingen
eld uppgöres i det fria. Te, kaffe, malt-
drycker o. s. v. kan man få billigt och godt
på platsen.
Det bör icke heller ligga något vare sig
förödmjukande eller »småsnålt» i att inrätta
sig på detta sätt äfven på en plats med
Saltsjöbadens fashionabla karaktär. Man
kan, som sagdt, vara hur ostörd man vill
därute, och endast en löjlig fåfänga kan se
något simpelt och kälkborgeligt i att upp-
duka sin matsäck i den fria naturen. I
det hänseendet böra vi söka taga föredö-
me af den danska hufvudstadens befolk-
ning, som för länge sedan kommit under
fund med konsten att lefva praktiskt och
billigt. Ivöpenliamnarne anse det som den
naturligaste sak i världen att rusta sig med
matsäck på sina utflykter till de allra fina-
ste ställen i omgifningarna — till och med
folk i mycket goda omständigheter begagna
sig af denna metod, utan att anse sig sämre
för det, och om någon rynkar på näsan
häråt, då kan man vara förvissad om att
det är en svensk, tack vare våra i den
punkten snedvridna begrepp om livad som
passar sig!
Följ vårt råd, ärade läsarinna, och ni
skall säkert finna det godt. Det finns vis-
serligen många ställen i närheten af Stock-
holm, som ägna sig för dylika utflykter, men
ingenstädes bjudes man på en så frisk, ren
och stärkande luft som vid Saltsjöbaden.
Man behöfver blott komma dit ut för att
känna, hur man genast andas lättare, huru
bröstet liksom vidgar sig. Stilla och tyst
är det vanligen därute, från flere punkter
har man en härlig utsikt öfver den blåa
Baggensfjärden, från de skogbevuxna ber-
gen blandar sig en frisk barrskogsdoft med
den vederkvickande sjöluften, och hvad som
slutligen ej får glömmas, det är de präk-
tiga kallbaden i det trefliga badhuset i ett
ti
m
x
o
i>
H
£
£
£
tu
2
H
ra ’
£
ii
(JO
w
CO —-■
«’:0
5 co
CO Smm
© :o
?u_
©
© "H
ctf £■_£
jO CO >
©C_
E =3
:cc
•+** -n ©
= ® t
° CS
II)
m
14
<4
ü
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
