Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 19 juni 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198 IDUN 1896
vatten så genomskinligt och rent och salt-
mättadt som någonstädes Östersjön kan er-
bjuda. Hlgn.
–––- *–––-
”Iduns skollofskoloni”
och
”Iduns skollofskolonifond”.
Som bekant har genom frivilliga bidrag
från våra läsarinnor Iduns redaktion under
några af de föregående åren satts i tillfälle
att för sommarmånaderna utsända ett antal
fattiga små barn ur Stockholms folkskolor
till en vederkvickande landtvistelse på en
s. k. skollofskoloni. Den vackra tanken
rönte isynnerhet under de första åren liflig
anslutning, men under de senaste har in-
tresset inom vår läsekrets för denna sak
efter hand mattats: bidragen ha blifvit allt
mindre talrika, och de små kolonisternas
antal har måst inskränkas. Under sådana
omständigheter har redaktionen nu ej på
nytt velat besvära de vänliga läsarinnor,
hvilkas hjälpsamhet helt visst tages i an-
språk på så många andra håll, utan ansett,
att »Iduns skollofskoloni» såsom sådan för
närvarande lämpligast borde upphöra.
Då vi emellertid ägde en ganska vacker
och välvårdad uppsättning af sängkläder,
husgeråd m. fl. tillbehör till de ungas som-
marlif, anskaffad för de influtna medlen,
ha vi som gåfva öfverlämnat denna utrust-
ning till Centralstyrelsen för Stockholms
skollofskolonier, som förklarat sig med tack-
samhet beredd att mottaga densamma. Här-
igenom komma de olika artiklarne fortfarande
ett ändamål till godo liknande det, hvarför
de varmhjärtade gifvarinnorna från början
afsett dem.
Dock äfven en summa reda penningar
står som öfverskott kvar från de föregående
årens insamlingar. Och då det visat sig,
att intresset för en egen, själfständig »Iduns
skollofskoloni» ännu på en del håll torde
ha lifskraft — »glöda under askan», om vi
så få uttrycka oss — samt då vi själfva
fortfarande äro villiga att lämna ett årligt
bidrag af kronor 50, ha vi beslutit att, för
en framtida utsikt att låta Iduns skollofs-
koloni åter uppstå, afsätta och förvalta dessa
medel under namn af »Iduns skollofskoloni-
fond». Vi meddela alltså här en tablå öfver
denna fonds ställning intill denna dag:
Inkomster:
Behållning från 1895......... ................... 222: 50
Räntor (till den 1 sept. 1896).... 8: 90
Postanvisning från onämnd (Malmö den
% 1896)..................................... 10: —
Kronor 241: 40
Utgifter:
Hyra för inventarierna.................. 5: —
Transport och diverse utgifter ............. 14: —
Desinficering pä »Parasiticida» af alla in-
ventarierna -......... 33: 50
Behållning .............................................. 188: 90
Kronor 241: 40
Behållning denna dag:
—–––––––––––––––––––––188: 90
Redaktionen af Iduns bidrag för år 1896 50: —
Kronor 238: 90
»Iduns skollofskoloni» såsom en vacker
framtid stanke skall alltså allt fortfarande
lefva och, såsom vi hoppas, äfven förkofras
i denna fond, och enhvar, som kan känna
sitt hjärta manadt att bidraga till dess
ökande, är naturligtvis alltjämt lika tack-
samt välkommen, då alla möjligen infly-
tande medel redovisas i Idun.
Stockholm den 15 juni 1896.
Red. af Idun.
–––- ––––-
faster ?3eate~Julies
marknadsminne^.
En kulturbild från det gamla Vennland.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.
om en pil var den ene studenten fram-
me och kysste hennes hand, just som
kusken höjde piskan, och bort rullade vag-
nen, utan att hon anade hvem hon gjort
så öfverlycklig.
Icke såg Karlstad ofta teatertrupper; utom
vid persmässan förekom det väl blott under
vintermarknaden, men då var det också
storfolk, som åkte på thespiskärran. På
affischerna lästes namnen Deland och Dahl-
qvist, och det gamla teaterhuset fylldes
hvarje afton af en publik, som grät och
skrattade och ref lös åskor af applåder.
Men om en del af de marknadsbesökan-
de lefde i fester och nöjen, så funnos an-
dra, som hade styft arbete hela dagen, och
det var de handlande, men de skötte det
med glädje, ty de hade gyllene skördar att
berga. Ni ska veta, att stora firmor i Stock-
holm och Göteborg funno sin fördel vid att
sälja inte bara manufakturvaror o. d., utan
t. o. m. specerier i persmässan. De flesta
burgna familjer i provinsen gjorde ju vid
den marknaden sina årsinköp. Ja, kommer-
sen gick ! Den fortsattes ibland så länge
utöfver den i lag bestämda tiden, att myn-
digheterna, vanligen på anhållan af stadens
egna, förlåtligt nog, knotande köpmän, måste
förständiga de främmande »kammarhand-
larna» att afresa. Men något kringgicks
lagen nog sedan också, ty de främmande
hade rätt till vissa s. k. »packdagar», och
under det de packade bakom sina stängda
butikdörrar, afslutades månget köp i tyst-
het —- genom bakdörren. Ändtligen voro
också packdagarne slut, och staden började
se ut som i hvardagslag. —
En annan, ändå mer betydande marknad
hölls i Kristinehamn på vintervåren, näm-
ligen Fastingen, som brukade räcka flere
veckor. »
»Var det den, som kallades den eviga
glädjen?» afbröt Signe.
»Nej, det var en kreatursmarknad på
Ambergsheden,» svarade faster Beate-Julie.
»Du har kanske läst hos Fredrik på Ran-
sätt: Men kom ban te ävie gläija på hea» —
»Ja, nu minns jag.»
»Marknaden på Ambergsheden var någon-
ting i samma väg som den s. k. »oxhelgen»
i Filipstad. Nej, Fastings marknad, den
var inte för oxar och kor, utan för stora
affärsmän från Göteborg och trygga bruks-
patroner från bergslagen, och vid den be-
stämdes årets järn- och träpriser för västra
Sverige. Staden fylldes af folk; där träffade
man gifvet de mest bemärkta af bruksrö-
relsens stormän och oftast äfven deras fa-
miljer, och där lefdes på ganska stor fot,
Det fanns de, som hade med från sina hem
kokerska och köksattiralj och gåfvo ståtliga
frukostar, middagar och supéer i sina för
marknadstiden hyrda våningar; för resten
voro där spektakler och stora publika baler.
Fastings marknad var ett slags »säsong»,
och mången af bergslagens firade skönhe-
ter »gjorde sin första vinter» där. Det gick
inte så lättvindigt som nu att komma till
Stockholm, fast det ju inte hindrade att mån-
ga förmögna flickor äfven fingo resa dit nå-
gon vinter för att roa sig. —
Kristinehamn fick under Fastingen ett och
annat storstadsdrag — inte alltid af bästa
sorten. Dit kommo t. ex. yrkestjufvar från
åtskilliga håll och gjorde ibland lyckliga
kap. En gammal brukspatron hade en gång,
oförsiktigt nog, gått på teatern med några
tusen kronor i sin plånbok. Vid utgåendet
omfamnades han plötsligt af en ung, ele-
gant herre, som utropade: »Nej, se farbror!
Käre farbror, det var då bra roligt» etc.
Då den förbluffade magnaten hade hunnit
sansa sigj och säga: »Men jag känner ju
inte herrn, » bad den elegante om ursäkt
för sitt misstag, sade ett par ord om för-
villande likhet och var nästa minut spår-
löst försvunnen i vimlet — i sällskap med
brukspatronens plånbok. Polisen stod oftast
maktlös. I massan af kommande och resan-
de marknadsbesökare var det lätt t. o. m.
för en ökänd stortjuf att under skyddande
förklädnad obemärkt praktisera sig hit eller
dit med sitt rof. Ingen telegraf fanns hel-
ler för att bereda honom ett varmt motta-
gande i grannstäderna. Så vidt jag vet,
fanns då ingen annan telegraf i Sverige
än de »kulörta brickorna» mellan Vaxholm
och Stockholm. *)
Det var i den gamla goda tiden. Myc-
ket har förändrats sedan dess, och få äro
väl de af oss, som skulle trifvas, om lyc-
kans galoscher på allvar bure dem en sex-
tio sjuttio år tillbaka. Men det var en gam-
mal glad tid, och för en kulturhistoriker,
en genremålare eller en romanförfattare
skulle några timmars eller dagars vandring
i en sådan »milieu» —- ni hör, att er gam-
la faster inte är fullt obekant med nutidens
slagord — kunna vara en liten guldgrufva.»
B. J. H—n.
–––––––––-*–––––––––-.
Runebergs kvinnliga anför-
vandter.
För Idun af Hellen Lindgren.
n stor diktares kvinnliga anförvandter,
hur naturligt är det icke, att vi skola
erfara ett lifligt intresse af att känna något
närmare om dem, hur gärna vilja vi ej göra
oss bekanta med dessa! Om vi skulle tänka
oss, att någon frågade oss, hvad vi visste
om Runebergs kvinnliga närmasta — hvad
veta vi då om dem? Hvilka upplysningar
kunna vi lämna om Runebergs mor eller
om hans hustru? Troligen veta de flesta
af oss bra litet om dem. Och dock har
Finland vårdat sitt ädlaste sångarminne
bättre än vi hafva vårdat vårt bästa —
Tegnér. Vi veta mycket mindre om Teg-
nérs närmasta krets och hemförhållanden
än om Runebergs, trots det att vi ha en
vitter areopag, afsedd att taga vara på vår
literaturs stora namn.
För det första Runebergs mor — hvad
har man sig bekant om henne? Denna i
*) Faster Beate-Julie menar tydligen den
optiska telegrafen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
