Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 25. 19 juni 1896
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 199
aflägsnaste Österbotten begrafna gumma,
hustru till sjökaptenen Lorens Ulrik Rune-
berg, trodde ju naturligtvis ej på sin son
som det blifvande snillet, men hon trodde
på honom som en god mor på sin duktige
gosse, som kunde, hvad han ville. Hon
skref till sin käre Ludvig 1825 ett bref,
som vi äga i behåll. Han hade då aflagt
det för Fänrik-Ståls-sägnerna så viktiga be-
söket i Saarijärvi.
Det är svårt att utan rörelse genomläsa
detta enkla bref från en mor till den store,
hvars storhet aldrig skall skådas af mo-
dersögat:
»Gud, om. du visste, hvad vi hade ledsamt
efter dig, sedan du for. Ja, hvar dag var så
lång, så jag måtte aldrig fått honom till ända.
Gud låte dig väl gå, goda gosse, så hoppas jag
ännu en gång råka min Ludvig och glädjas med
honom. Tack, söta Ludvig för dina båda bref.»
Är detta ej ett äkta modersbref ? Nu har
den »söte Ludvig» skickat pengar af sina
små tillgångar, och modern tackar, ja, det
är något i brefvets uttryck, som påminner
om den enkla landtkvinnan, som niger, när
hon tackar, som bondkvinnor så barnsligt
och riktigt göra, och hon nästan torkar en
tår ur ögat på samma gång.
»Det första (brefvet), som pengarna voro uti,
fick jag i behaglig tid, ty miri kassa var alldeles
tom. Nog är det obilligt att imponera på din
lilla förtjänst, men om du tycker dig utan sak-
nad kunna lämna oss några riksdaler, så vore det
oss ganska kärt. Men för Guds skull, gör dig ingen
olägenhet, då sörjer jag döden på Aig.»––––-
»Låt mig, guile Ludvig, ej länge vänta på dina
bref, ty du må tro, att den dagen, då jag får
höra af dig, är en högtidsdag.»
Ack, goda modershjärta, hvarför skulle
du ej få se din son som triumfator. Men
hur bör det ej ha gladt Runeberg sedermera
att påminna sig, hur välkommet det var,
då han skickade ett bidrag af sina surt
förvärfvade riksdalrar dit upp till det torfti-
ga hemmet. Fadern, sjökaptenen, var rörd
af slag sedan 1821 och fick sluta sitt lif
1828. Modern följde honom 1834.
* *
*
Runebergs hustru var en begåfvad kvin-
na. Så mycket värre, utbrister kanske den
med literaturhistorien förtrogne. Frågan,
om äktenskaplig lycka i vanlig mening är
möjlig för den, som delar en berömd mans
lif som hans maka, gömmer på många pro-
blem, för invecklade att här lösas. Den store
mannens maka blir med nödvändighet öf-
verglänst af honom, och detta kan hon väl
finna sig i, men hon blir vanligen glömd
bredvid honom. Att ständigt vara nummer
två i ett förhållande kau kännas bittert
nog, men bittrare ändå känns det utan tvif-
vel att vara nummer noll. Och världen är
så skoningslös — eller rättare så fullkom-
ligt tanklös, att detta ofta blir händelsen
med henne. Den jublande skara, som om-
gifver det evigt beundrade festföremålet, ger
icke en blick åt den store mannens hustru.
Den har sökt honom, den är fullkomligt lik-
giltig för henne.
Fru Runeberg var begåfvad. Hon talar
en gång om, att hon »lekt med sin docka,
sin penna». »Icke att jag tror mig hafva
åstadkommit något, men, som sagdt, en
hvar vill ha sin docka att leka med. » Dock
var hennes penna långt ifrån någon docka.
Hon fick taga den som leksak, därför att
hon ej kunde få använda den på annat sätt,
men hon kände nog att den var mer än så.
I ett af sina bref säger hon, att ’hon,
den ensamma, endast skadar sig själf, om
hon offrar sig för sin idé: hon måste för-
saka den, »men det är ljuft att så göra».
»Den gifta kvinnan skall upphöra att vara ett
jag, att tänka sig i något som en person-
lighet. Hon får ej ens offra sig för en idé,
ty hon får ej äga någon annan idé än att
tjäna man och barn. För dem äger hon
rätt att offra sig. Gud vare lof, att hon får
det, ty det är dock värdt att lefva för, det
är ljuft» o. s. v.
Fredrika Runeberg älskade helt, men också
uppoffrande. Hon lät sällan sin klagan öf-
ver förlusten af författarskapets fröjder öf-
verrösta lyckan af att äga den hon älskade,
men någon gång spörjer man en vemodig
stämning. Man erinrar sig osökt Carlyles
hustru, när denna i ett href till en ung dam
ber henne för allt i världen undvika äkten-
skap med en berömd man, när fru Rune-
berg på sitt stillsamma sätt i en af sina
dikter, som hon nämner »Detvärsta» säger:
Men flicka! ej din kärlek gif
en vetenskapens vän ;
hans bok, den är hans bästa lif,
han glömmer dig för den.
Hans yttre bild du äger väl,
Men borta, borta är hans själ.
Att alltid se och aldrig ses,
se det är värst af allt som ges.
Så skrifver den älskvärda författarinnan
i en dyster stund. Det är ej därmed sagdt,
att hon velat vidhålla rådet i en gladare.
Men uttalandet ger oss dock en inblick i
det själsve, hvilket ibland som en anfäktel-
se af dysterhetens andar grep Runebergs
hustru. (Forts.)
–––- *–––-
Ur notisboken.
t Den gamla i Vaxholm» är död. Den
lilla sjöstaden har all anledning att visa fröken
Carolina Falks minne tacksamhet och heder, ty
under sin krafts dagar verkade hon ifrigt och
framgångsrikt för samhällets blomstring och fram-
åtskridande. Hon innehade då jämte sin något
yngre syster, fröken Ulrika Falk, gästgifveriet i
Vaxholm, hvilket hon utvecklade till den för or-
ten betydande hotellrörelse, som ännu bedrifves
i den af henne 1854—56 uppförda hotellbyggna-
den. Ett af hennes förnämsta sträfvanden var
att höja och utveckla Vaxholm såsom badort och
att förbättra kommunikationerna. Hon var vid
sitt frånfälle 94 år gammal.
»Villa sessans» tack. Prinsessan Louise,
danska kronprinsparets dotter, som äfven här i
Sverige under sina besök förvärfvat sig lifliga
sympatier, offentliggör i danska tidningar följande
enkla och hjärtliga rader:
Sedan jag nu anländt till mitt framtida hem,
erfar jag en innerlig önskan att mitt hjärtliga
tack måtte nå hvar och en, som med vänlighet
och kärlek tänkt på mig med anledning af mitt
bröllop och min afresa från mitt älskade fäder-
nesland. Endast få bland de många är och har
det varit mig möjligt att bringa mitt tack, och
jag vill därför med dessa rader bedja alla, till
hvilka det ej nått fram, vara öfvertygade om
den uppriktiga tacksamhet jag känner.
Louise,
Prinsessa af Schaumburg-Lippe,
f. prinsessa af Danmark.
*
Drottning Viktorias hoffröknar. Drott-
ningen väljer sina hoffröknar — maids of honour
— bland pärernas döttrar. Vanligen underrättas
föräldrarne till den unga damen, på hvilken
drottningens val fallit, helt kort om drottningens
önskan, hvilken det faller af sig själft att de skola
betrakta som en stor ynnest och hedersbevisning.
Det har ännu aldrig förekommit att denna gunst
afböjts. En hoffröken hos drottningen uppbär
en årlig lön af 5,400 kr. Hon har eget sofrum,
men måste dela sin salong med en kamrat.
Hvarje uppvaktande hoffröken bär som tecken
på sin värdighet ett i briljanter infattadt minia-
tyrporträtt af drottningen.
——❖–––-
Teater och musik.
På Arenateatern går nu hvarje kväll »Tiggar-
studenten» med ett lif och en lust, som äro rik-
tigt uppfriskande i rötmånadsvärmen. Fru Hilda
Castegrens Laura är såväl dramatiskt som musi-
kaliskt en första rangs prestation, och hr Svens-
sons ungdomliga hurtighet och vackra röst kom-
ma väl till heders i Simons romantiska person-
lighet. Att fru Lindström är en ypperlig grefvin-
nemamma, är nästan själfklart, och erkännande
förtjäna ock fröken Hamberg som Bronislava
samt hrr Rönnblad och .7. Hagman som Ivan
och öfverste Ollendorf.
Djurgårdsteatern har återupptagit en gammal
bekant, farsen »Kärlek och exercis» t »Jag är
Ohampignol»), med hrr Eliason, Albert Ranft,
Bosin, Huffman, G. Ranft, Lavén, Engelbrecht,
V. Lundberg, Strömberg, oByström och Klintberg
samt fröknarna Rustan, Aberg, Söderström och
Michal i de förnämsta rollerna.
–––- *–––-
Oförrättadt ärende.
Skiss för Idun af
Wilma Lindhé.
»Kvarför mamma ska behöfva resa upp till
lm T- Stockholm för att skaffa sig ny inspektor,
kan jag inte begripa,» sade Elin Adler misslynt.
»Fingo vi inte herr Engvall genom rekommenda-
tioner?»
»Så är han också därefter! Det där kan ett
barn inte förstå!»
»Barn, när jag är på fjortonde året!»
»Du kan väl i alla fall inte sköta en egendom,
och det kan jag inte heller om jag år efter år
sitter instängd här nere på landsbygden, utan
förbindelse med den öfriga världen.»
»Hur länge blir mamma borta då?»
»Det kan jag inte säga — en vecka minst.»
»Mer än en vecka får det inte bli,» sade Elin
och slog armarna om moderns hals. »Mamma
har ju aldrig varit härifrån, sedan pappa dog.»
»Nej!» svarade modern sakta. »Jag har lefvat
här, nergräfd i arbete, plikter och bekymmer.
Lefvat/» återtog hon drömmande. »Nej, lefvat
har jag inte, bara existerat för att tillfredsställa
andras fordringar.»
Elin såg på sin mor, där hon stod högrest, fin-
lemmad och på samma gång kraftig, med det
mörklockiga hufvudet tillbakalutadt och ögonen,
som det tycktes, fästade på en punkt långt bort
i fjärran.
»Hvad mamma är vacker!» utropade dottern
ofrivilligt. »Jag önskar mamma icke vore det!»
fortsatte hon häftigt.
Magda Adler hade gift sig mycket ung och
var nu vid trettiotvå år vackrare än någonsin.
Så. godt som från barnkammaren hade hon
kommit in i äktenskapet med en man, jämnt dub-
belt så gammal som hon själf, till hvilken hon
sett upp med beundrande kärlek, stolt öfver att
han valt henne — barnet — framför alla andra.
Af den ridderlige, eftergifne fästmannen blef
emellertid en despotisk, fordrande äkta man, och
af den unga hängifna kvinnan en bäfvande slaf-
vinna, hvilkens snart sagdt enda tanke var att
ej misshaga den stränge härskaren.
Kom så därtill en svartsjuka utan gräns eller
bestämdt föremål, med förhör, hotelser, gråt, för-
säkringar, försoning, nya misstankar och scener,
som skrämde henne, så att hon till slut knappast
vågade visa sig eller tala vid en manlig individ.
Då de varit gifta i åtta år, sjuknade han, och
hon blef hans sjuksköterska i två — tills döden
befriade dem båda.
Under sjukdomen var han mera fordrande än
någonsin och omöjlig att göra till lags. Ingen
annan än hon fick sköta honom och, när hon såg,
hvilka kval det kostade honom, då hon lämnade
rummet, stängde hon sig så godt som inne där.
Ibland reste, sig de bittra tankarna och blefvo
henne öfvermäktiga, så att hon måste bita sig
i tungan för att hålla tillbaka den skoningslösa
anklagelsen, att han förhärjat hela hennes lif; och
om natten när hon ej kunde eller fick sofva,
därför att han ville ha henne i närheten, tänkte
hon endast på, hur det skulle bli, om han gick
bort. Slutligen ertappade hon sig allt oftare med
att önska honom döden.
Detta var hennes värsta lidande och det hon
länge förebrådde sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:37 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1896/0203.html
