Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 26 juni 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
mi 1896
Mycket kan en kvinna veta,
Som ej mannen mäktar leta
Fram ur bokens kunskapsschakt.
Hon kan tygla, hon kan tämja
Och med vänlig handling främja,
Att de strida tankar lägga
Sig till ro för hennes makt.
E. Fredm.
Till min son.
tiden hade fru Deutgen ännu ej »fått ett an-
nat sinne».
Några år därefter angreps fru Deutgen af
en svår nervsjukdom, som satte henne nr stånd
att sköta de enklaste husmoderliga plikter, ja,
hon säger själf om denna sorgens tid, att hon
mer än en gång var nära att förlora förstån-
det. Natt och dag plågades hon, och endast
kloralflaskan ägde förmåga att skaffa henne en
timmes ro. Då sjukdomen tycktes hafva nått
sin höjdpunkt, inhämtade hon grunddragen af
vegetarismens läror genom en väninna, fröken
Thérèse Strindberg, som själf länge lidit af
usla nerver och förstörd mage och nu åter-
vunnit hälsa och krafter. Utan synnerlig för-
hoppning tillgrep fru Deutgen som ett sista
halmstrå denna fingervisning, och den, som i
dag ser henne vid fyllda femtio år, frisk, rör-
lig, rödkindad, leende, kan och vill ej tro, att
hon varit nära förtvifians och grafvens rand.
När fru Deutgen så att säga användt sig
själf som experimentalfält och sett, att regi-
men var god, började hon småningom tillämpa
vegetarismens läror i sitt hus, småningom, af-
lägsna köttet och öka mängden af åkerns och
trädgårdens alster på sitt bord. Mycket orätt-
vis är den, som skyller henne för öfverdrift,
och jag har hört sägas, att de strängare vege-
tarierna ej anse henne fullt rättrogen.
När så vänner och bekanta sågo den stora
förvandlingen -— det dröjde länge, innan de
sågo den, ty ingen är blindare än den, som
ej vill se — började de komma med sina frå-
gor och böner om hjälp mot gamla krämpor.
Jag ser i denna stund så tydligt framför mig
en gammal nåd sitta i soffan bredvid fru Deut-
gen och hör henne ännu gnälla: »Söta Lcontine,
hvad du ser kry ut; hvad tycker du jag skall
göra för mina skrala nerver?» På detta sätt
började »praktiken» med eller mot fru Deut-
gens vilja. Alltid skulle hon vara till hands,
än för att lägga »kallt-vått-värmande», än för
att skrifva lämpliga matrecept åt knarriga ung-
karlar efter vinterns festmiddagar, än för ett,
än för ett annat, där hennes enkla medel kunna
komma stora verkningar åstad. Att hon äfven
rönt mycket motstånd, behöfver jag knappt
nämna. Nya läror bana sig aldrig väg utan
svårigheter, och deras profeter förföljas utan
undantag. Det fanns en tid, då fru Deutgen
stod snart sagdt ensam, då alla fördömde hen-
nes ansträngningar och stämplade hennes be-
handlingar som mordförsök. Men tiden är ej
densamma nu som för 15 år sedan, och mån-
gen smädare har bytts till meningsfrände.
Tidtals har fru Deutgen till hel eller mid-
dagsinackordering i sitt hem mottagit sjuka
personer, på hvilka hon tillämpat sin regim.
Men en stadsvåning, om än så rymlig och luf-
tig, motsvarar icke alla anspråk i detta fall.
Inseende detta, genomförde fru Deutgen trots
jättelika svårigheter sin plan att i en hälsosam
trakt på landet i hufvudstadens närhet låta
uppföra ett vinter- och sommarhem för sig,
sin familj och sina skyddslingar. Våren 1895
stod villan Stenshäll i Djursholms villastad
färdigtimrad och inredd, och redan första som-
maren hade den glädjen mottaga så många
sjuklingar, som den bekvämligen kan rymma.
»Djursholms sanatorium», som står under upp-
sikt af skicklig stockholmsläkare, har redan
under sin korta tillyaro vunnit berättigadt er-
kännande både från fackmäns och enskildes
sida. Själf är fru Deutgen den ledande an-
den, från tidigt på morgonen har hon uppsikt
öfver sitt kök och lägger själf med sina dött-
rars tillhjälp hand vid rätternas tillagande,
gifver själf bad och duscher åt de sjuke, på-
lägger själf deras vattenomslag och knådar
själf deras stela lemmar. Som en tjuguåring
springer hon upp och ned för trapporna, från
köket till sofrummen, från matsalen till bad-
rummet.
Högst ogärna anförtror hon åt någon t. o.
m. mycket lättfattliga processer. En söndags
afton, då allt var lugnt i huset och fru Deut-
gen för ombytes skull satt bekvämt i ett soff-
hörn, se vi henne med ens resa sig och springa
upp i öfre våningen. Då hon kom ned igen
och vi frågade, hvar hon varit, svarade hon:
»Jag hade alldeles glömt bort att vrida ur
fröken P:s strumpor. » Som om fröken P.
inte kunde vrida ur sina strumpor själf, när
hon sett, att den våta fotbeklädnaden gifvit
henne sömn nu i flere nätter!
I sammanhang härmed vill jag omtala, att
fru Deutgen våren 1895, så snart Stenshäll var
inredt, företog en resa till Wörishofen i Bayern,
där hon grundligt studerade den världsberyk-
tade kyrkoherden Kneipps olika vattenbehand-
lingar och badformer, barfotagåendet, solbadet,
m. fl. naturläkemedel.
Om ni är okunnig om det naturenliga lef-
nadssättet och naturläkekonsten och vill veta
något om dem, och om ni vill se resultat af
kvinnlig viljekraft, bör ni göra ett besök i
»Djursholms sanatorium», hvars dörrar med
beredvillighet öppnas för er. Ser ni ingenting
annat än ett välordnadt, angenämt hem, tviflar
ni på att där något kan uträttas för hälsans
återvinnande, så passa på och bed fru Deut-
gen att få se hennes samling af intyg från
stackare, som hon hjälpt. Ni får då läsa
månget tacksamhetens ord om fru Deutgens
outtröttliga vård, månget varmt erkännande,
att hennes enkla medel skänkt lisa, och bland
underskrifterna finner ni mer än ett kändt och
aktadt Damn.
Helt visst skola fru Deutgens meningsfrän-
der och talrika personliga vänner med glädje
erfara, att hon håller på att utarbeta en vid-
lyftig vegetarisk kokbok, söm säkerligen kom-
mer att gifva många nyttiga vinkar.
I nära trettioårigt lyckligt äktenskap före-
nad med grosshandlaren Eeodor Deutgen från
Düren vid Rhen, har fru Deutgen lyckan att
kring sig se uppväxa en lifskraftig barnskara,
fyra döttrar och två söner, hvilka förra äro
sin mor behjälpliga att sköta det synnerligen
sommartiden maktpåliggande hushållet. Alla
hafva de god hälsa, starka nerver, friskt mod
och stor arbetslust, och de ungas kraftiga
muskler och röda kinder skulle kunna fresta
don argaste kanibal att blifva »gräsätare».
Ilse Franke.
–––- *––––-
Juniplanschen
skulle egentligen, i utbyte mot romanarket, ha
medföljt detta n:r. Då emellertid med ett af de
första julinumren drottning Sofias porträtt, efter
H. Salmsons pastell skall medfölja som lösplansch,
komma på så sätt tvä planscher under juli månad
våra läsarinnor till handa, hvadan i dag blott
ett romanark som vanligt beledsagar numret.
yag har dig på knät, och du talar till mig
med det språk, som blott vi förstå,
din. moder och jag, och jag jollrar till svar,
och vi hafva. sa muntert vi två.
Du griper med knubbiga händer små
i mitt skägg och kiknar af skratt,
du Ulla krabat, och jag lider helt tyst
och gläds, när du kvittrar gladt.
Och lifvets åfian och larm och kif
om rang och njutning och gull
ej trånga hit in, där skymningens ro
omhöljer oss stämningsfull.
De öfverspända drömmar jag haft
om ära och rikedom,
de brista som bubblor af skimrande skum,
och jag ser, hur en hvar är tom.
Hvad gör det, allenast vårt dagliga bröd
min möda förvärfva kan,
om rykte och makt jag aldrig når? —
Långt mera år det jag vann. —.
Min lilla pilt, när med gi’ubblande blick
i ditt klara öga jag ser,
sig världen, som ödslig och mörk jag såg,
å nyo i solljus ter.
Du skådar med stora ögon dig kring. —■
Allt syns dig så underbart.
O, lär mig, min älskling, ait se som du —•
så lifsgladt, så oskuldsklart!
Min lilla pilt, når dagens id
och oro jag lämna fått,
då vill jag blifva ett barn hos dig
och glömma de sting, mig nått.
Då vill jag kasta allt missmod bort,
allt tvifeel som gnager min håg,
och allt grummel, som lifvet rörd upp i min själ,
skall sjunka i glömskans våg.
Då skola vi sitta, din mor och du
och jag, i kammarens frid
vid brasans glöd och lefva om,
vi gamla, vår barndomstid.
Jag skall dig förtälja om himmel och jord,
om hur världen är underbar,
och lära dig tro på d.en vårdande Gud,
som för ofta förgätit jag har.
Vi skola följas i sagosltog,
vi båda, på riddarefärd;
vi skola kämpa mot drakar och troll
med sanningens blanka svänl.
Och när du blir större, på äfventyr
vi draga i villande mark;
och du skatt växa i idrottslek
till en yngling frisk och stark.
Vi skola söka de vises sten
med trägen forskning, vi två,
i de skrifter, oss stora andar skänkt,
men mera i lifvet ändå.
Och du skatt växa och bli en man,
försynt, vekhjårtad, men fast
och oförsagd i sanningens tjänst
trots vindarnas växlande kast.
Och stiger du högt mot höjdens topp,
se till, att stå du kan!
Men vandrar du arm och obemärkt,
likgodt, blott du är en man.
€dv. Tjammarstedt.
––––– $–––––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
