Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 3 juli 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212 IDUN 1896
köksdörren och frågade i sin vanliga ton:
»Hvar är frun? Jag skall resa till stan.»
Hon reste sig hastigt och gick ut. Det
kom något hårdt i hennes sinne, och det
hördes i tonen, då hon sade:
»Här är jag, Adolf. Ar det något du
vill?»
Han såg på henne, litet obehagligt be-
rörd, tycktes det, men hon ändrade ej en
min.
»Ångbåten är strax här,» sade han. »Jag
hinner ej packa något, men du kan ju vara
god och lägga in mina saker och skicka
Kristin in med eftermiddagsbåten, så får
hon ordna litet åt mig därhemma.»
»Hon kan ju stanna kvar i staden —
jag reder mig nog ändå härute.»
»Du stannar således kvar, Emilia?»
»Ja, naturligtvis; den bästa tiden att vara
på landet återstår ännu och alla sysslor—»
»Låt oss för all del icke börja om igen,»
afbröt han otåligt; »om tio minuter är ång-
båten här — hvar äro barnen?»
Hon gick ut och kom tillbaka med den
lilla två-åriga flickan på armen; gossen led-
de hon vid handen.
»Säg adjö åt pappa —- det dröjer länge,
innan du får se honom igen,» sade hon till
den lilla, och medan hon uttalade orden,
tyckte hon att det liksom med en hård hand
grep om hennes hjärta.
Han lyfte upp gossen och kysste honom,
och så vände han sig till flickan, som sträckte
armarna emot honom. Fadrens och modrens
ögon möttes en sekund, och båda kände en
varmare fläkt, som var nära att smälta hård-
heten i sinnet, men ingendera ville först ge
vika, och så blef det som det var.
»Farväl Emilia», sade han och nickade åt
henne, och så gick han.
Hon satte sig på verandan och såg utåt
sjön: där sköt ångbåten fram om udden,
Adolf var redan nere på bryggan — ännu
några minuter och han var ombord och bå-
ten lade ut igen.
Så var han då borta, och just i dag! I
morgon var det deras brölloppsdag, den da-
gen, som de alltid brukat »fira» med en
liten familjefest, men förnämligast med nå-
gra ömma ord om att deras lycka var lika
stor, deras kärlek lika varm som på den
första bröllopsdagen. Och nu brydde han
sig ej ens om att vara hemma på den da-
gen! Det var tydligt — han älskade henne
ej längre. Och när hon tänkte efter, hade
det på sista tiden ej varit så som förr.
Nej, det var slut. Skulle hennes lycka blif-
va så kort? Fem korta år! Och hon, som
trott, att den skulle räcka i alla tider!
Hon böjde sig ned öfver barnet, som satt
i hennes knä, lutade sin kind mot det blond-
lockiga lilla hufvudet och önskade i sitt
hjärta, att den lilla aldrig skulle bli så djupt
olycklig som hennes moder i denna stund.
Men det gick ej an att sitta overksam.
Hon skulle packa en kappsäck och tala med
jungfrun om huru det skulle ordnas »i sta’n».
Hvarken barn eller tjänare skulle få en
aning om denna bedröfliga schism.
Emellertid satt föremålet för hennes tan-
kar på ångbåten i en allt annat än ange-
näm sinnesstämning. Då han talat om att
resa in till staden, var det egentligen inte
så allvarsamt menadt.
Han hade en smygande förhoppning om,
att Emilia skulle blifva litet skrämd af ho-
telsen och gifva med sig, men då det nu
alldeles icke tycktes röra henne, så finge
hon nöja sig med det som det blef. Hon hade
åtminstone kunnat bedja honom dröja öfver
morgondagen. Men naturligtvis tänkte hon
inte på, hvilken dag det var ! Förr hade hon
alltid räknat brölloppsdagen som en högtid,
och nu glömde hon den alldeles!
Han drog en tung suck. Skulle deras
lycka så snart förgå? Fem korta år, och
hon älskade honom ej längre! Ja, han hade
ju märkt på sista tiden att hon varit sig
olik — mindre glad, mindre villig att rätta
sig efter hans önskningar, mindre öm och
omtänksam. Och nu i dag! Det vore väl
underligt om ieke han, mannen, familjens
hufvud, skulle kunna bestämma, huru lång
eller kort deras sommarvistelse skulle bli.
Och det var bara för att hon nu nödvän-
digt ville hafva sin vilja fram, som hon
satte sig emot honom. Det hade hon nästan
sagt rent ut, och för öfrigt skulle hon väl
eljes hafva tagit skäl, när han sade henne,
att det gick inte att arbeta därute på lan-
det, än saknade han den ena, än den an-
dra boken, och dessutom saknade han ar-
betslust. Det var så förledande att sitta
ute på verandan, att vandra i skogen
eller »ligga ute på fiske», att han försum-
made sitt arbete. Han behöfde hvila, på-
stod hon — bah! det måtte han väl själf
veta bäst, om och när han behöfde hvila.
Och det behöfde han inte. Nej, just nu
skulle han arbeta. Det skulle bli riktigt
skönt att få vara i fred med arbetet. Åh,
hvad det skulle gå att studera och skrifva,
när man inte blef störd af något — inte
af något!
Och så var han då framme vid sin resas
mål, den tomma öfvergifna stadsvåningen.
Han gick först in i salongen, men där var
ohyggligt! Nedfällda rullgardiner, möblerna
insvepta i lakan och skynken, lukt afkam-
fert och naftalin i hvarje vrå! Här kunde
han inte vara, men det behöfdes ej heller.
Han var ju ensam.
Ensam ■—• det låg något tungt i den tan-
ken. Men det var ju ensamheten och lug-
net, han gladt sig åt, hvarför skulle han då
inbilla sig, att det var tråkigt? Så gick han
in i sitt arbetsrum. Där var allt sig likt.
När han drog upp rullgardinerna och såg
sig om, kom det en känsla af trefnad öfver
honom — han satte sig genast till skrif-
bordet.
En stund arbetade han med ifver, men
så hörde han några glada barnröster från
gården, som distraherade honom. Han kun-
de ej låta bli att tänka på sina barn —
oupphörligt trängde sig mellan honom och
boken skuggbilder med ljusa lockar och blå
ögon, och mer än en gång såg han upp för
att öfvertyga sig om, att icke ett par runda
armar sträcktes emot honom eller en rosig
kind närmades intill hans.
Ännu en timme höll han ut, men sedan
var det omöjligt. Det var ju nu också mid-
dagstid — han måste gå ut för att få mat.
Åhja, det var inte så otrefligt — för omby-
tes skull.
En timme senare kom han tillbaka vid
miserabelt humör. Middagen hade varit
»oätbar», ölet varmt, uppassningen trög, in-
ga rätter att välja på, och det sämsta, som
fanns, hade han naturligtvis varit idiotisk nog
att taga. Nej, i morgon skulle han gå på
en annan »matkrog». I morgon! Den dagen
hade han alltid suttit vid ett litet festligt
bord, och Emilia hade öfverraskat med nå-
gon vällyckad ny anrättning, och han hade
haft hem med sig en butelj vin, och fest-
stämning rådde hela dagen. Han blef så
vek, när han kom att tänka på detta. Kan-
ske hade han ändå haft litet orätt — inte
i sak — visst inte, men i sätt . . .
Han gick in i sängkammaren. Där var
allt i bästa ordning. På sybordet stod en
korg, öfverhöljd med en duk. Han lyfte
upp den, och därunder låg öfverst bland sy-
sakerna en nålbok med ett litet broderi.
Huru ofta hade han ej sett den i hennes
händer! Han hade suttit och sett på, när
hon sydde broderiet, och han tyckte nästan,
att han ännu hörde hennes glada stämma,
när hon utropade: »Nu skall jag då kunna
hålla reda på mina synålar!» Och återigen
blef han så där vek och underlig till mods.
Därute på sommarstället gick dagen un-
der växlande stämningar. När Emilia väl
packat in allt, hvad hon kunde t.änka sig
att mannen behöfde under sin vistelse i
staden, och affärdat Kristin, hade hon
barnen att syssla med och åtskilligt annat,
som upptog hennes tankar. Men när de
små kommit i säng och hon satt där en-
sam, då kom det med makt öfver henne,
allt det som hon hela dagen hållit tillbaka.
Hade hon verkligen så obetingadt rätt? Jo,
i sak, naturligtvis, men i sätt? Det var
minst sagdt tvifvelaktigt. Månne det icke
var hon, som först blef ond och retade
honom till ett häftigt svar? Men hon kun-
de väl också bli »ur humör», när han var
så orimlig och ej ville inse, att hennes plan
gick ut på husets bästa! Han kunde inte
arbeta därute, sade han. Åh, det var ju
endast för att icke arbeta, som han var
härute, hvilan var för honom alldelas ound-
gänglig, det hade läkaren försäkrat. Det var
för hans eget bästa hon ville hålla honom
kvar härute, och mycket mera ekonomiskt
var det också. Och så var det så skönt
härute, sådan grönska, sådan blomsterprakt,
den friska luften, den vackra sjön — att
redan, så tidigt, lämna allt detta!
En tanke slog henne. Kanske det ändå
i grunden vore endast egoism? Hon hade
måhända bedragit sig själf med falska grun-
der och skyllt på allt detta för att endast
för några veckor längre njuta af vistelsen på
landet, som hon älskade nästan med pas-
sion. Och för detta hade hon så djupt sårat
sin make — sina barns far !
Hon steg upp och tog hans porträtt från
skrifbordet. Hur god han såg ut, och han
var också god, ädel, rättänkande ! Hvad hade
hon varit utan honom, hon, en svag, vack-
lande natur, endast genom umgänget med
honom upphöjd och förädlad!
Ja, hon hade orätt, orätt på alla vis, och
det skulle hon erkänna och afbedja. Det
skulle hon. Och med den föresatsen som-
nade hon.
Men andra morgonen kände hon det litet
annorlunda. Hon försökte skrifva till honom,
men det ville ej gå bra. Hon råkade börja
med, att de båda tagit en obetydlighet allt-
för djupt, och sedan ville det ej gå att få
någon bra fortsättning. Hon sköt otåligt
bort papperet. Nej, hon skulle resa in till
staden i — ja, i eftermiddag.
»Mamma, få vi gå ned till båten och
möta Kristin?» bad lilla Herman. »Amanda
går med oss, och vi ska’se efter lilla syster
så väl, så väl ! »
»Amanda» inkallades och fick stränga or-
der att inte gå upp på bryggan, utan hålla
sig på landbacken, och så bar det af med
det glada sällskapet.
Emilia gick i salen och dukade bordet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
