Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 17 juli 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228 I D U N 1896
»Kanske ni vill ha taflan?» utbrast jag
då, glad att på något sätt få visa henne
mitt deltagande, »ni skall få den, när den
blir färdig. »
Det föll sig helt naturligt för mig att er-
bjuda Astrid den lilla målningen, när hon
tyckte om den, och inte kunde jag ana, att
hon skulle bli så öfverväldigad af denna
lilla vänlighet. Jag blef helt förskräckt,
när hon nu plötsligt rusade upp ur sängen
och fram till fönstret, där hon häftigt slog
armarna om halsen på mig. »O, hvad ni
är snäll, ni är alldeles för snäll! Hur skall
jag kunna tacka er,» stammade hon nästan
snyftande.
Jag försökte lugna henne med, att det
inte alls var någon storartad present jag
gaf henne, men det ville hon ej höra på.
»Ar det verkligen er mening att ge mig
den?» frågade hon upprepade gånger.
»Om ni visste,» sade hon, när hon kom-
mit i säng igen, »hur förfärligt förtjust jag
är i allt hvad taflor heter. Ser ni, jag är
nog van att få presenter af gäster, som bo
här, ty alla tycka det är synd om mig, men
en riktig tafla af en verklig artist, det har
jag aldrig ägt.»
Märta Hjälm såg åter till den lilla sjuk-
lingen på taflan, hvars bleka ansikte fick
ett ännu mera lefvande uttryck genom den
skarpa dager, som föll öfver det.
»Jag minns så föiunderligt tydligt,» bör-
jade hon igen, »allt hvad Astrid sade den
där dagen. Med hvilken okonstlad förtjus-
ning yttrade hon icke det där: »en verklig
artist». Just i detsamma — hvad jag kom-
mer i håg det väl — var det som solen
med ens bröt fram ur molnen. När den
kastade sina strålar öfver Astrids bleka drag,
förgyllde hennes lockiga hår och lyste upp
hela det tarfliga rummet, då var det som
det slog mig, att där framför mig hade jag
ju det bästa motiv för en tafla jag gärna
kunde önska mig.
Visst sade jag mig genast, att uppgiften
nog skulle bli för svår för min ringa för-
måga, att jag aldrig skulle mäkta återgifva
uttrycket i Astrids blick, men ju mer jag
tänkte därpå, dessoemotståndligarebleflusten
att försöka.
Astrid blef öfverlycklig, när jag föreslog
henne att bli min modell, ocb redan dagen
därpå började jag. Medan jag målade, rörde
sig våra samtal mest om konst och konst-
närer. Astrid hade aldrig känt någon »verk-
lig artist», som hon sade, men målarkonsten
var för henne något stort och heligt, och
dess utöfvare betraktade hon nästan som
ett slags högre väsen.
Till mig såg hon upp med en sådan be-
undran, att jag formligen blygdes. Och
fastän jag upprepade gånger sade henne,
att en artist endast är en vanlig, med många
fel och brister utrustad människa, hade hon
mycket svårt att låta öfvertyga sig därom.
Inte hade hon någon aning om, huru
konstnärslifvet verkligen ter sig, hur ofta vi
artister misströsta och förtvifla, hur mycket
vi ha att kämpa emot, och hur träget vi
måste arbeta. Hon föreställde sig vårt lif
som en enda följd af fröjder och triumfer,
trodde att en konstnär blir uppburen och
hyllad, hvarhelst han kommer, samt utan
svårighet vinner ära och rikedom.
(Slut i nästa n:r.)
––––––-—*–––––––––-
t
Karrief ßeecfyer StoW.
MH
å8p
üâüÉÜ
.1Hl:
S
sommardagens skimrande glöd
ett bud där ljöd,
och sorg och vemod det med sig förde:
en solklar dag gått sakta ned
i västerled —
så lydde budet, som nyss vi hörde.
Där nämndes ett namn, se’n gammalt kärt
och dyrkansvärdt,
som troget vi gömt i hjärta och sinne.
Du blida Harriet Beecher Stowe,
så äga vi då
dig blott som ett solljust, ett ädelt minne.
Nu tyst du hvilar i hägn och frid
i sommartid —
så sakta den skymmande natt sig sänkte,
den kom med hvila och mödans lön,
kom ljuflig och skön,
och stilla, signande ro den skänkte.
Lång var den dagen, som svunnit hän,
men härlig och vän
och rik på manande bragd gick färden;
vår kärlek mötte dig hvar du kom:
din »Onkel Tom»
har vunnit hela den vida världen.
Hur slog du ej där ett mäktigt slag
för ljus och dag
med ömmande, skälfvande kvinnohjärta.
Där drog som ett doft, förpinadt skri
oss tätt förbi,
ett skri af ångest, suckar och smärta.
Där klang som en längst förstummad röst
ur kvalda bröst:
När kommer hjälpen af Zion omsider?
Ack, Herre, hur länge skola vi så
i mörker gå ■—
så säg oss, säg oss, hvad natten lider?
Då Idun redan i en af sina tidigare årgån-
gar meddelat en biografisk uppsats öfver Harriet
Beecher Stowe, den världsberyktade författarin-
nan till »Onkel Toms stuga», hvilken nu vid
nyss uppnådda 85 års ålder den 1 dennes afli-
dit i Hartford i Connecticut, Förenta Staterna,
meddela vi i dag, som ram till hennes bild, en-
dast följande stämnigsfulla dikt, som sändts oss
af en värderad medarbetarinna.
Det vemodsmättade ångestrop
från slafvehop
ljöd snart i tusenfördubbladt eko,
det växte, växte . . . den nya tid
bröt in så blid,
och nattens mörker och vånda veko.
Så slog du ditt stora, mäktiga slag
för rätt och lag:
snart åter med »Dred» en seger vann du;
i allt hvad du gaf, ljöd mildhets sus,
spred kärlek ljus —
och städse väg till vårt hjärta fann du.
©ff facl? för allt hvad du tänkt och sagt,
för trogen vakt ;
Gud hägne din sista hvila, du kära ! —■
Du blida Harriet Beecher Stowe,
hur åren gå,
ditt ljusa minne vi med oss bära.
En suensk kuinna.
–––– *–––––
J ”klädpenning/rågan”.
n ärad insändarinna skrifver nu till oss:
»Att gifva eder förslag till anordningar för
en pristäfian i »klädpenningfrågan,» utförd i
samma stil som »hushållspenningfrågan» härom
sist, tror jag mig visst ej om, då detta efter
min uppfattning är en nästan outförbar sak.
Vid hushållsfrågan hade man hygienens kraf att
stöda sig på, och då fick smaken gifva vika för
nyttan. Men i klädfrågan är det ju nästan ute-
slutande den hos olika individer högst olika sma-
ken som vill föra talan. Att därför här upp-
ställa regler och gifva allt för bestämda råd går
nog ej. Låt oss därför slippa en pristäfian i
detta ämne och nöj eder med att uppmana till
tankeutbyte i saken. Vill man, kan man nog
draga rätt stor nytta af hvarandras erfarenheter,
äfven om man ej gör mer eller mindre misslyc-
kade försök att arbeta om dem, den ene åt den
andre, utan lämnar livar och en fritt att göra
sig till godo det han vill och kan. Vill ni gifva
mina medsystrar del af mina små rön i frågan,
så följa de här. (Se A—s uppsats här nedan!)
Har jag gjort någon liten nytta med att för eder
lia öppnat den annars endast för mig själf af-
sedda sidan i min utgiftsbok, vore det mig en
sann glädje.»
Vi tro, vid närmare eftersinnande, att
den ärade brefskrifvarinnan har fullkomligt
rätt i sin framställning, och att det bästa
resultatet af ett meningsutbyte i denna fråga
torde bli följden, om vi helt och hållet gifva
det den fria och obundna diskussionens form.
Vi uppmana därför alla och enhvar att in-
sända sina personliga erfarenheter i saken,
unga och gamla, förmögnare och mindre
bemedlade, familjemödrar eller ensamma på
det praktiska lifvets olika områden arbe-
tande kvinnor, i stad eller på land. Ju
flere synpunkter, dess mer lärdom att hämta!
Alla &ro välkomna, och ingen må anse sitt
strå för ringa att dragas till stacken.
För att dock gifva en liten eggelse och
uppmuntran och i någon mån fasthålla
täflingsidéen utfästa vi
till prœmier femtio kronor,
om hvilkas utdelande våra läsarinnor själfva
få omrösta, sedan vi i sinom tid förklarat
diskussionen afslutad.
Och nu vänta vi talrika »insändare» från
våra läsarinnor, insändare dem vi skola med-
dela efter hand som de anlända. Vi göra
i dag början med ett par redan inkomna.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
