Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 17 juli 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN
i.
»Klädpenningfrågan» är en fråga, som på det
lifligaste borde intressera alla, som sträfva att
förstå och hjälpa den kvinnliga ungdomen, såle-
des först och främst våra fäder och mödrar.
Men icke minst för ungdomen själf är den en
fråga af vikt, och äfven de unga göra sig därför
själfva den största tjänsten, om de skynda att
meddela Idun sina erfarenheter.
Hvar och en vet, att en ung man måste lära
sig sköta pengar, och det anses orätt att ej i tid
vänja honom vid ansvar, ty han behöfver känna
penningens värde för att i framtiden kunna bruka
och använda den väl. Det vore lyckligt, om vi
hade kommit lika långt i insikt om hvad som
är gagneligt, för våra döttrar.
Den »nybakade» studenten, ja, vanligen redan
gymnasisten skall ha fickpenningar efter råd och
lägenhet att röra sig med. Att detta är tillbörligt
och rätt, anses alltför solklart för att behöfva
diskuteras. Att i framtiden mer än hälften skall
gå genom kvinnans händer, att husets bestånd
(eller ruin) oftast beror på kvinnans förstånd,
omtanke och sparsamhet (eller motsatta egen-
skaper), därvid fäster man vid uppfostran ingen
eller åtminstone mjrcket ringa uppmärksamhet.
Jag ville här blott lägga fäder och mödrar på
hjärtat att göra för sina döttrar, hvad de anse
sig skyldiga att göra för sönerna, emedan de där-
igenom uppfostra döttrarna till lyckliga, själf-
ständiga, sparsamma och nöjda kvinnor. Jag
tror, att de flesta unga flickor gärna skulle stanna
i hemmet, ägna det sina omsorger och göra det
med glädje, om de blott både genom ord och
handling finge den sanningen inpräglad, att dessa
plikter mot hemmet äro lika mycket värda och
kunna förskaffa dem mer glädje än de, som de
nu åtaga sig på kontor, bank, telegraf o. s. v.
Och hvarför, om icke för »de usla slantarne», ty
därtill inskränker sig i de flesta fall den eftersträf-
vade själfständigheten och därvid stannar det.
Det är ju lätt att förstå, att den unga kvin-
nan liksom den unge mannen skall lida under
det dagliga trycket att ingenting kunna företaga
i brist på kontanta resurser. Föga underligt då
att de söka förskaffa sig det oumbärliga. Men
vi hafva då att betänka, om vinsten därvid mot-
svarar offret.
Säkert vore det en lycka för den unga kvin-
nan, familjen och samhället, om deltagandet i
arbete utom hemmet kunde inskränkas blott till
sådana fall, där nöden tvingade eller en utpräg-
lad fallenhet droge därhän. Men hur ofta får
man ej höra välbergade fäder och mödrar om-
tala och därmed egga sina döttrar, att den eller
den förtjänar 70 eller 80 eller kanske 100 kro-
nor i månaden. »Hvarför skulle ej våra döttrar
kunna göra detsamma?» Längtan ut i världen,
längtan att pröfva egna krafter griper säkert
förr eller senare edra döttrar, eller tar den sär-
skilda begåfningen, det gifna anlaget ut sin rätt,
och säkert skaffar sig den lifskraftiga och ar-
betsdugliga ett nyttigt arbetsområde, om hemmet
ej är nog för den unga kraften. Men låten ej pen-
ningbegäret, under sken af själfständighetsträng-
tan, drifva dem ut därifrån.
Låten därför äfven edra döttrar ha sin egen
kassa! Jag menar ej så, att den ständigt
skall förnyas, så snart de omsatt den redan er-
hållna. Men gifven dem en bestämd rnånads-
penning, om än aldrig så liten! Låt er dotter
veta, hur mycket eller litet hon kan disponera
för egen räkning! Låt henne t. o. m., om det
skulle så vara, tillfredsställa sina små dumma
fantasier — af skadan blir man vis, fast inte rik !
Så snart hon vet, att hennes utgifter måste be-
gränsas (om hon själf får bestämma dem), skall
hon nog sätta sin stolthet i att visa, hur för-
ståndigt hon kan beräkna. Det torde då nog
också visa sig, att hon själf kan förfärdiga en
hel del saker, för hvilka man förut utan betän-
kande kastade ut pengar åt höger och vänster.
Hon skall för hvarje dag allt mer och mer komma
att intressera sig för lifvet omkring sig, så snart
hon börjat komma underfund med, att hennes
kraft ej blott ligger i »tankarnes höga flykt».
Hon skall lära sig att försaka något öfverflödigt
eller mindre nödvändigt för att kunna tillfreds-
ställa sin längtan att utveckla några särskilda
anlag — eller måhända för att spara för fram-
tiden. Kanske skall hon gärna afstå från ett
nöje för att med de besparingar, hon därmed
vunnit, hjälpa någon behöfvande, som kommer
i hennes väg. Att detta i hög grad skall ut-
veckla hennes karaktär, stärka hennes omdöme
och lära henne känna sig själf, skall nog erfa-
renheten komma att visa.
Tacksam, att Idun bragt denna fråga på tal,
hoppas jag, att diskussionen må vinna stor till-
slutning och ge goda praktiska resultat. I så
fall torde det blifva till god hjälp ej blott för
de flickor, som erhålla klädpengar af sina för-
äldrar, utan ock för dem, som genom arbete »ute»
förvärfva sitt uppehälle, men endast kunna af-
sätta en ringa summa för toaletten.
Som det isynnerhet vore af vikt för dem, som
endast ha ett mindre årligt belopp att använda
för toaletten, att ställa det så billigt som möjligt,
ville jag föreslå, att förslagen komme att om-
fatta klädpengar belöpande sig till 100, 150, 200,
300 och 400 kr. om året. Kanske skulle följande
rubriker kunna användas : 1 ) toaletten, 2) gåfvor,
3) böcker, papper och postporto, 4) sysaker och
diverse, 5) nöjen, 6) läkarvård, bad och medicin.
—Ig.
II.
På Iduus förnyade uppmaning till oss intres-
serade att yttra oss i denna fråga vågar jag mig
för första gången att bjuda eder taga del af mina
små funderingar i saken. Att gifva råd och an-
visningar med afseende på klädpenningarnes rätta
användande och fixera den summa, en kvinna i
olika samhällsställningar bör få använda, håller
jag före vara långt svårare än att behandla den
härom året till täfling uppställda »hushållspen-
ningfrågan.» Kanske kunna vi dock draga nytta
af livarandras erfarenheter, och därför erbjuder
jag här mina till den eller dem, som möjligen
vilja taga del däraf.
Först bör jag kanske tala om, att jag är bo-
satt i en af våra större städer och därför hvar-
ken vill eller kan uppträda allt för urmodigt.
Mycket deltager jag ej i sällskapslifvet, dock
vill jag gärna vara så försedd, att jag ej af brist
på kläder behöfver försaka en bjudning, en kon-
sert eller en teaterföreställning då och då. Mina
plikter att som husmoder själf göra mina torg-
uppköp, ocli det i alla väder, vill jag också vara
rustad för. Mina dagliga promenader vill jag ej
heller inställa, och att i hemmet gå slarfvigt och
mindre presentabelt klädd anser jag vara under
min värdighet. Härmed tror jag mig ha gjort
reda för de fordringar jag ställer på mina klä-
der. Nu till livad jag får använda till dem och
hur jag använder detta.
Under de senaste tio åren har jag i medeltal
användt 160 kronor årligen, dock naturligtvis så
fördeladt att jag det år jag skaffat mig en kappa,
en finare klädning eller en ny uppsättning un-
derkläder måst använda något mera. Så gick
t. ex. mitt klädkonto ett år till 267 kr., men då
fick det därpå följande ej öfverstiga 40 kr., och
så hade det ena hjälpt det andra.
Som materiel använder jag alltid riktigt goda
tyger, och så är jag mycket noga med att få en
på samma gång modern och för mig klädsam
modell. Jag trifs därför sedan också i mina klä-
der alldeles oändrade, så länge det goda tyget
håller. När så sömmar och kanter börja se slitna
ut, sprättar jag sönder den, tvättar tyget i på
quillaiabark (finnes på apotek och hos färghand-
lare) kokad lut och får så med min sömmerskas
hjälp snart åter min gamla klädning rätt fin
igen. Nytt foder bör alltid bestås.
Skor, handskär, band, spetsar och andra små-
saker väljer jag alltid af bästa sort och behöfver
därför ej så ofta nya sådana, som fallet blir om
man köper dessa saker af billig kvalité.
Är man händig och har tid att själf sy sina
kläder, är detta naturligtvis bäst och billigast.
Men som jag för min del hvarken har tid eller
förmåga till klädsömmad, måste jag sy borta, och I
följer jag där samma princip som med afseende
på materialierna, jag väljer det bästa, det vill
m. a. o. säga, jag vänder mig till en skicklig
sömmerska, ty får jag också där betala ett par
kr. mer i arbetslön, har jag igen den många gån-
ger om, då en välsittande och elegant sydd
klädning varar mycket längre än en, som sit-
ter illa.
Det som också bidrager att nedtvinga kläd-
penningarna är det utmärkta sätt, hvarpå man
nu för tiden kan få kläder både färgade och tvät-
tade, kanske vid många färgerier, men jag för
min del vet intet, där det sker så utmärkt väl
som hos Elgérus i Örebro,
Jag hade i det längsta stor missaktning för
färgade kläder, men sedan jag fått en ljusgrå
alpaekaklädning färgad i en fm, ljusblå, modern
färg och en min stora sons blå cheviot-kostym
färgad svart och båda delarna fullkomligt som
hade de varit nya, kan jag ej nog prisa detta
sätt att göra urblekta kläder åter användbara.
Dock gäller här att tyget måste vara af god be-
229
skaffenhet. Halfylle och sämre ylletyger bli ej
vackra.
Nämnda firmas föxunåga att tvätta klädningar
och kappor, utan att de behöfva sprättas sönder,
har jag också pröfvat, och står denna öfver allt
beröm.
För att kunna reda mig med så litet klädpen-
ningar, som jag gör, måste jag också vara ytterst
rädd om mina kläder, ej försumma omkantning
och dylikt, ty få små brister blifva stora, kostar
det både tid och penningar att afhjälpa dem.
För fläckar skyddar jag mig genom att vid hus-
hållsgöromål, maskinsömnad och dylika sysslor
begagna stora förkläden. Detta är nu mina egna
små erfarenheter och mina döttrar följa mig i
detta stycket troget i spåren och anse mig handla
klokt. Så låg summa som jag hunnit till, har
visserligen ingen af dem ännu nått, och det vore
ju också orimligt begärdt, då ju ungdomen sliter
mer och gärna också begagnar ömtåligare både
färger och tyger än en äldre dam kan nöja sig
med. Öfver 250 kr. får dock ingen af dein an-
vända, och då måste de dock alltid vara nätta
och fina.
Så länge barnen äro små, gäller det nog ofta
att låta den ena ärfva efter den andra, så långt
ske kan, om man har litet att taga af. Dock
bör man aldrig af bekvämlighet tillåta den ena
krypa i hvad den andra vuxit ur, utan att tänka
på, hur det sitter och tar sig ut. Af snygghets-
och sundhetsskäl bör plagget sprättas sönder,
grundligt tvättas och sys om åt den, som skall
ärfva. Så behandlade, bli kläderna både star-
kare och framför allt vackrare, hvilket jag lifligt
senterar, fastän jag hör till dem, som ej göra kläd-
frågan till ett af mina största intressen, tvärs
om tycker jag den är både ledsam och besvärlig.
Må nu den, som vill och kan, draga nytta af
hvad jag pröfvat, och väntar jag att i min tur
få goda vinkar och råd af eder, värda medintres-
serade i den visserligen i sig själf värdelösa, men
dock för vår egen och vår omgifnings trefnad
ganska betydelsefulla frågan om »våra damers
klädpenningar». A_s.
–––- *–––-
Pd rundresa.
Några korta bref frän fröken ©va.
Uppsnappade och afskrifna af
Georg Nordensvan.
3.
Paris.
*fag har behöft ett par veckor för att
yU kunna besluta mig för att skrifva om
mina pariserintryck. Man skildrar ej
denna lustiga stad efter ett första kring-
flackande där —- om detta också varar i
veckotal. Det jag vill skrifva är endast
en liten hönshjärnas omedelbara intryck af
den stora myrstacken.
Min gamla Adam har alltid påstått, att
Paris är idealet bland städer, och att just
där borde han bo. Andra platser äro tref-
liga att hälsa på i, några ytterst lämpliga
att hvila ut i, men stanna vill man endast
■G yä
° 3
t/i -vj
.2
■d ti
»
:c3
ta
ÏHI
:0 :cj
pta fco
o
o hs»
m o
■r—H
c3 f-t
oc$ o
«
O
tf
n
02
E
m
■ o
CS10
« s_
cd ro
as
i Paris. Så har Adam sagt hundra gånger.
Jag tror nästan, han är öfvertygad om, att
han skulle vara en celebritet på något om-
råde — jag vet inte hvilket, och det vet
han nog lika litet — i fall han bosatt sig
i ett vindsrum i Quartier Latin och börjat
författa eller slagit sig ner på en stol i ett
ämbetsverk för att bli minister.
Det var med ett visst nöje jag, då vi
åkte från bangården, frågade honom, om
det var detta, han fann så förtjusande.
Smala gator, sma bodar som ej sågo vidare
smakliga ut, gråa hus med höga fönster
och smutsiga jalousier. Hvad man kunde
se af rummen därinnanför var bara svart-
het. Allt såg ut att behöfva undergå en
grundlig stortvätt.
»Ja,» sade Adam, som naturligtvis lade
märke till min ironiska ton, som han inte
är helt och hållet ovan vid, »inte är här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
