Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 17 juli 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230 IDUN 1896
så snyggt och putsadt som i Berlin.» Det
hade han verkligen rätt i!
Yi sno öfver ett par breda avenyer med
alléer, vi komma för ett ögonblick in i
boulevardernas vimmel af vagnar och pro-
menerande; så trängde vi oss åter in i en
smal gata, omgifven af höga, grå hus med
grå jalousier och svarta fönstergap, och där
låg vårt hotell, som uthärdade jämförelsen
med det i Berlin och där portieren kunde
tala franska, medan vår hedervärde berliner-
portier endast kunde berlinska, som jag ej
förstod ett ord af.
Efter vår första promenad, som på min
begäran sträckte sig ned åt Louvre och Sei-
nen och sedan uppför avenue de 1’Opera,
måste Adam med något snopen uppsyn
bekänna, att han själf ej var riktigt belåten.
Klen upplysning på gator och kajer, lika-
ledes på den världsbekanta avenyen, där
butikerna redan voro stängda och endast
några bierkneiper lyste ut öfver trottoaren.
Och vi gingo trötta hem och lade oss, jag
stolt och Adam slokörad öfver det ovän-
tade intryck, vi båda fått af Paris.
Nu finner jag Paris förtjusande och fram-
för allt karaktärsfullt som knappast någon
annan stad af dem jag sett. Och Adam
ser öfverlägsen ut i medvetandet om, att
det var han som ändå fick rätt.
Visst äro husen grå och höga och gatorna
trånga, och visst blir man förargad öfver
ett och annat — hvarom mera härnedan
kanske — men Paris har ändå öfver sig
en charme och, som jag nyss sade, en
karaktär, som tager en fången och håller
en fast. Jag förstår så väl, att förståndige
män sådana som Adam ha denna känsla
af att vilja stanna här och att känslan af
att deras möjligheter i denna luft skulle
kunna utvecklas i möjligaste grad.
Vi ha varit rundt och tittat och vi ha
sett både passande och opassande saker.
Vi ha dinerat hos Véfour och på kusk-
restauranter, vi ha varit på stora operan
och på Moulin rouge, vi ha sett ex-drott-
ningen af Spanien och Folies bergères
drottning Liane de Pougy, vi ha kastat
rosor på parisare och fått rosor igen på
blomsterfesten i Boulognerskogen, vi ha
spatserat i Trianon och superat på Robin-
son, vi ha sett den stora världen — i dess
loger på Français — och den så kallade
lialf-världen på Bar Japonais, som under-
ligt nog är belägen i själfva Grand Hotel,
fastän på medaljens frånsida.
Och vi ha åkt rundt alla gator i omni-
bus och på omnibustak. »Nu är man
inte i Stockholm,» säger Adam, där han
sitter i spårvagnen och låter damer stå.
Och så håller han följande lilla föredrag,
som får stå för hans räkning:
»I Paris, i London, i Berlin anses det
själfklart att den, som betalat sin plats i
en spårvagn, skall ha rätt att behålla den,
och att den som kommer, då alla sittplatser
äro upptagna, får stå. Att herrarne skulle
stiga upp och bjuda inträdande damer att
taga deras plats faller ej den artige pari-
saren in, lika litet som londonbon. Han
kan göra undantag för en gammal kvinna
liksom för en gammal herre, men då är det
också undantag. I Stockholm åker jag
ytterst sällan i spårvagn inne in staden, ty
jag blir bara arg — jag kan ju vara säker
på att vid första hållplats tåga där in tio
damer, och de bland dem som ej ögon-
blickligen få sittplats, ställa sig att titta
på mig som ville de säga: »Upp med dig,
tölp!» Och när jag då stiger upp, sätter
sig den väluppfostrade damen utan att ens
säga tack. Jag skulle vilja bjuda henne
på en pariserresa enkom för att hon skulle
få studera kvinnans likställighet med man-
nen tillämpad på ommbusförhållanden i
de verkliga storstäderna. »
Så talade Adam.
Den enda kvinna, vi sett bli erbjuden
en sittplats hon oj hade rätt till i en spår-
vagn i Paris, var en ung moder som bar
ett litet barn. Men så tackade hon ock
med det vackraste småleende. Barnen draga
de med sig ut i världsvimlet från deras
första lefnadsdag, ser det ut ibland ■—
därför bli småttingarna också världsvana.
De äta på restauranter, innan de ännu
kunna gå, och de reda sig förvånande väl
både med det ena och det andra.
Världsvana, det är först och sist pari-
siskornas iögonenfallande egenskap. Den
första parisiska, vi gjorde bekantskap med,
förekom på järnvägen i Köln. En ganska
storväxt ung dam med ett friskt och öppet
ansikte, bruna ögon och mörkt hår. Hon
satt till en början och läste Le Figaro yt-
terst korrekt, medan vi sprakade med en
rysk familj om skandinavisk literatur —
den ryska damen hade godt reda på »oss»,
tyckte mera om Björnson än om Ibsen, af-
skydde Strindberg, kände till Sonja Kova-
levsky och fru Leffler-Cajanello. Den fran-
ska damen sade ej ett ord — förrän då
man bjöd ut jordgubbar vid en station i
Belgien. Då upplät hon sin mun och höll
ett litet tal, så afrundadt och fast stilise-
radt, som hade det stått tryckt i en roman
af Paul Bourget, men på samma gång koin
det fram helt okonstladt och utan alla an-
språk.
Därmed var isen bruten. Samtalet blef
allmänt, och parisiskan blef medelpunkten
i vår lilla krets.
Hon var förtjusande. »Praktfull», sade
Adam högt till mig. Hon var icke i allo
typen för en parisiska, det var något ge-
nomfriskt och hvardagstrefligt i hennes per-
son, hennes runda kinder och klara bruna
ögon borde förskrifva sig från en landsbygd
snarare än från de trånga gatorna i den
stora myrstacken. Men hon var parisiska
i sitt hela sätt och uppträdande — allt
igenom korrekt och på samma gång allt
igenom natur, på en gång behärskadt och
okonstladt, medfödt behag och lugn säker-
het i hvarje rörelse, i hvarje tonfall. »Hon
är född till världsdam, » sade Adam, »hon
kunde godt uppträda i hvilken salong i
världen som helst.»
Med hvilken rent af jublande glädje i
rösten besvarade hon ej frågan, hvar hon
bodde, med orden: »j’habite Paris», hur
blef hon ej upplifvad, när vi kornmo inom
Frankrikes gräns — »nu äro vi i Frank-
rike» — och hon fick se den första gen-
darmen — »och se där är en fransk mi-
litär».
(Slut i nästa nummer.)
–––- *–––-
Från Iduns läsekrets.
Till »Linnéa».
(Med anledning af uppsatsen »I röda salongen»
i Idun n:r 27.)
Skogens djupa röst mig manar:
»Ifrån gamla hemlandsgranar,
under hvilkas höga loft
sprider sig linnéadoft,
sänd en trofast hälsning till Linnéa,
som, fast fjärran skild från moder Svea,
likväl har sin barnakärlek kvar
för det land, som henne fostrat har.
Säg, att dunkla furuskogen
ännu gömmer, tyst och trogen,
allt hvad hon som ung där drömt.
Om Linnéa själf det glömt
och hon, lockad utaf kära röster,
återvänder till sitt hem i öster,
skall jag uti all förtrolighet.
uti hennes öra hviska det.
Genom Iduns varma händer
hvarje hemlandsblomma sänder
nu ett vänligt: »Tack för sist!»
Lilla fågeln på sin kvist,
sjungande som förr i skog och lunder,
ock sin hälsning sända vill därunder.
Så i öfversättning ljuder den :
Gör som jag — och flytta hit igen!»
Fanny Chrysander.
–––––––-4»–––––––-
”En ungkarl, som söker
värdinna.”
K
elt oförmodadt kom jag i går att se
genom Idun för 1895; mina ögon föllo
då i n:r 38 på »Några råd af en ungkarl,
som söker värdinna.» Ehuru många med
mig säkert till en del gilla de däri uttalade
råden, så torde dock åtskilligt kunna sägas
emot. Å mina medsystrars vägnar tager
jag mig friheten framlägga mina tankar, i
hopp att de må välvilligt upptagas och be-
grundas.
Tillåt mig först hemställa, huruvida ål-
der och utseende böra vara afgörande vid
valet af värdinna? Så är det nog i de flesta
fall, fast det icke borde så vara, och hur
mången kvinna blir icke därför urständsatt
fylla den plats, för hvilken hon skulle pas-
sat bättre än mången annan.
Jag har en vän, som är 47 år, men detta
måste man veta för att tro det ! Hon tala-
de om för mig, att då hon för 10 år sen
kom som guvernant å en främmande ort,
hörde hon sägas : »Hur skall den unga flic-
kan kunna trifvas här, där det är så tyst. »
Hon kungjorde då sin ålder, som de till en
början blott ville taga för skämt. Nämnda
vän spelar piano till husbehof, äger en all-
deles ovanlig förmåga att med ordning och
sparsamhet styra ett hem och skulle helt
visst, göra ett sådant till den käraste till-
flyktsort; har i flere år önskat och sökt
värdinneplats, men uppgifvit sin ålder,
hvilket gjort, att hon ingen plats fått. Och
dock är min öfvertygelse, att, därest hon
personligen infunnit sig, skulle mer än en
sådan stå henne till buds.
Hvad nu fotografierna beträffar, så, i nio
fall af tio, tala dessa icke sanning. Jag har
bland andra ett porträtt af en verkligt ful
kvinna, men alla, som se kortet, ha samma
mening, nämligen att hon är vacker.
Liksom man undrar öfver åldern hos den
som börjar sin annons: »En ung flicka»,
så skulle man ock med skäl kunna spörja:
Hur gammal är »en ung karl»? Ar han
30, 40, 50 år eller ännu äldre?
Jag läste nyligen en annons, som började
som så: »En ung karl (52 år) ...» För-
öfrigt har jag alltid hört talas om en ogift
man som ungkarl — äfven om han varit
70 år; någon gång tillägges väl: gammal
ungkarl.
Enligt min åsikt borde och skulle ingen
flicka förr än efter fyllda 30 år åtaga sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
