Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 17 juli 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ï Dü N 231
1806
plats som värdinna, och nog borde »enung
karl» kunna vara viss om, då han besvarar
eti annons, som börjar: »en ung flicka », att
icke denna är 16 år eller däromkring. Nå-
gon vill kanske göra invändningar häremot;
då svarar jag: för den unga flickan stå
många hem öppna, där hon under en dug-
lig husmoders ledning kan göra nytta för
sig, så att hon vid mognare år själf kan
styra. Men till dess ar bäst att styTCts.
Nu torde mången inpassa, att då en man
gifter sig med en ung flicka, så styr hon
ju sitt hus vid unga år. Ja, alldeles rätt,
hon träder då in i hemmet som hustru, och
mannen får skylla sig själf, om han »hop-
pat i galen tunna».
Förstår den unga hustrun sig icke på att
ordna och styra hemmet, så att det blir till
mannens belåtenhet, nå ja, då blir det hans
ensak, han har gjort sitt val. Han far då
tänka : efter några år har min hustru mera
erfarenhet, huset blir då billigare, och det
är dock en tröst, såvida icke skuld på skuld
hopats innan dess, så att dessa då allt för
bittert ligga efter. Det gäller att från början
spara, så att vid påfallande behof något
kan finnas att taga af.
Helt annat är förhållandet med dem, som
ha rikare källor att ösa af.
Då nu vidare »en ung karl» vill förvissa
sig om,, hur hans blifvande värdinna ser ut,
så kunde väl hon å sin sida önska samma-
ledes; men hvad månne hon finge för svar,
om hon ifrågasatte detta?
Därför: fäst icke för stor vikt vid ålder
och utseende, var öppen och uppriktig vid
annonsers besvarande, framställ pretentio-
nerna och hvad som kan offras på hushål-
let. Är det så något med den sökande,
skall hon nog lika ärligt meddela sig och
visa sig som en öppen bok. Efter en tids
korrespondens är jag säker om, att man nå-
gorlunda kan bedöma hvarandra; skulle där-
till afståndet icke vara füllt så långt som
»Ystad från Haparanda», så blefve det nog
icke så svårt personligen råkas och vinna
den angenäma vissheten, att ingen af par-
terna just liknade en »markatta».
Hufvudsaken är väl för en värdinna att
hon med heder fyller sin plats. Skulle ett
vackert yttre icke ha fallit på hennes lott,
så har hon nog andra egenskaper, som upp-
väga detta, och kan kanske genom glädje
och vänlighet bli hemmets solstråle, som
lyser och värmer.
Nu till sist önskar och hoppas jag, att
om Idun öppnar sina spalter för mina väl-
menta rader, dessa då måtte läsas af »en
ung karl, sojn söker värdinna».
»Bescheiden. »
–––- *––––
Ur notisboken.
Fredrika Fremers Idunsstaty. Med an-
ledning af redaktionens förfrågan, hvar Fredrika
Bremers Idunsstaty nu finnes, kunna vi meddela,
att den pryder ena kortväggen i Kongl. högre
lärarinneseminariets högtidssal. Detta semina-
rium har nu sin lokal tillsammans med statens
normalskola för flickor, Riddaregatan n:r 5.
—l—n.
#
Examen af svenska vid utländskt uni-
versitet. Enligt »Cambridge University Repor-
ter» har fröken Augusta Ljungqvist, bördig från
Jönköping (Munksjö), vid universitetet i Cam-
bridge aflagt »Medieval and modern Languages
Tripos», den högsta examen inom antydda bransch,
livilken Cambridge-universitetet erbjuder. Frö-
ken Ljungqvist har förut varit lärjunge vid Gö-
teborgs högskola under första åren af dess verk-
samhet.
–––- *–––-
Teater och musik.
Djurgårdsteatern har under den gångna veckan
genljudit af den hjärtligaste munterhet från en
talrik och tacksam publik, som tagit del af hr
iSophus Neumanns öfverlägsna framställning af
Argans roll i Molières komedi »Den inbillade
sjuke». Utan gensägelse betecknar denna kärn-
fulla, af den saftigaste humor mättade presta-
tion höjdpunkten af hvad den ärade konstnä-
rens gästspel bjudit oss. Inför hans uppfriskan-
de naturlighet förlåter man så gärna det Molièr-
ska skämtets grofkornighet, och vi sågo på pre-
mièren de talrika damerna lägga en lika oför-
ställd gamman i dagen som någonsin den man-
liga delen af publiken.
Argans roll utfyller så helt de tre akterna, att
de medspelandes åtgöranden bli mindre väsent-
liga. Fullt lyckad bland dessa var också endast
hr Hultman som den unge Diaforus; förtjänst-
fulla moment hade fröken Sorgströms Toinette,
som emellertid i det hela var allt för tam. I
alla händelser stanna vi i tacksamhetsskuld till
direktör Ranft, som genom inöfvandet af den
klassiska komedien beredt oss njutningen af den
danske komikerns glänsande framställning.
En älskvärd liten »bagatell», »En guldbröllops-
afton», ’ gafs som föri>jäs, och fingo vi i denna
lära känna hr Neumann som författare samt
hans konstnärskap från en delvis ny sida — den
känslosamma. Att han äfven här kom hjärte-
strängar att sympatiskt dallra, därom buro klara
ögon och smattrande applåder nogsamt vittne.
Arenateaiern går allt fortfarande oförtrutet på med
Hodells gamla »Andersson, Pettersson och Lund-
ström», hvilken i sin nya gestalt med moderni-
serade kupletter och med hrr J. Hagman, A.
Sanft och E. Strömberg i den toujoura gesäll-
trion hvarje afton framkallar det lifligaste bifall.
–––- *–––-
3 ro.
Berättelse för Idun
af Vera Vinge.
S
amle Grunder satt, insvept i sin gamla natt-
rock, bekvämt tillbakalutad i gungstolen och
läste sin tyska tidning. En långpipa hängde ned
vid hans sida, och framför honom på bordet
stod en sejdel öl; så att förutsättningar för en
lugn och treflig afton tycktes således inte saknas.
Med ett: »Ja, mutter, vi skulle väl rakt inte
känna igen oss, om vi nu komme tillbaka till
vårt gamla land. Du må tro de ha ett bråk där-
ute,» eller ett brummande : »Sådana tilltag!» eller
dylika utrop beledsagade han då och då sin läs-
ning med.
»Det är synd om Bismarck! Han är en duktig
karl. Det är ändå han, som gjort Tyskland till
hvad det nu är. Nog borde den unge kejsaren
besinna detta. Han som satt helt bekymmers-
löst på sin gunghäst och som stafvade på sitt
a h c, då Bismarck skapade Tysklands kejsar-
krona. Och nu — ja nu kan man undvara den
gamle statsmannen.»
Gubben lade helt otåligt tidningen ifrån sig,
tog en djup klunk ur sejdeln och drog ett par
hloss ur sin långa pipa.
Fru Gründer, som satt och räknade ut ett
mönster på ett tapisseriarbete — »femton, sexton,
sjutton från vänstra kanten» —• såg upp. Hon
hade i sina dagar haft så föga tid att följa med
politiken, och det lilla politiska vetande hon ägde,
hade hon inhämtat af sin gubbe; så det kunde
inte väntas, att hon genom någon originel an-
märkning skulle gifva samtalet mera omväxling.
Hon nöjde sig med att nicka bekräftande och
säga: »Ja, ja, kejsaren handlar inte rätt, och en
riktigt god son är han inte heller,» hvarpå hon
fortsatte sin uträkning, medan gubben uppmärk-
samt iakttog de gråa rökhvirfiarna från pipan,
på samma gång han höll sin gungstol i sakta
rörelse.
Det var ett medelstort rum, med tunga gam-
maldags mahognymöbler. Det stora klumpiga
spegelbordet, och den smala — i en bred ram in-
klämda — tvådelade spegelskifvan, öfverst prydd
med den förgyllda örnen, voro de enda föremål
med pretention i rummet. Den stora gammal-
modiga — med lösa kuddar försedda — soffan,
den höga cliiffonieren, de stadiga borden och de
massiva stolarna voro föremål, som uteslutande
kommit till för att främja nyttan. Golfvet var
belagdt med trasmattor, och öfver de nedfällda,
med idylliska landskap försedda rullgardinerna
hängde hvita, nystärkta gardiner. De öfver soffan
hängande porträtten af Fredrik Wilhelm III och
drottning Louise, den förgyllda pendylen och de
blankpolerade silfverljusstakarna på spegelbordet
samt ett öfverflöd af antimakassar voro rummets
enda prydnadsföremål. Men en fläkt af frid och
hemtrefnad präglade såväl rummet som det gamla
par som bebodde det.
De gamles tysta funderingar afbrötos af en
ringning.
Fru Grunder lyssnade, och vid ljudet af rösterna
från tamburen lade hon undan sitt arbete.
»Nå, det var snällt att ni kommer och ser om
oss gamla litet!» ropade herr Gründer mot de
inträdande — son och svärdotter; han en lång
ljuslagd karl af odecideradt utseende, och hon
en liten ganska täck, men fetlagd dam.
»Tag af er, tag af er! Ni måste stanna till
kvällen. Mutter har just i dag lagat korf, och
den få vi väl afsmaka. Få vi inte det?»
»Jo, jo, och syltan också.»
Sedan den lilla frun pälsat af sig, kom hon
fram i lampskenet.
»Så varmt och skönt här inne är,» sade hon,
gnidande sina stela fingrar; »men mamma har
ju också redan satt in sina dubbelfönster.»
Fru Gründer nickade jakande.
»Ja, Minna och jag ha det varmt samt lugnt
och godt på alla sätt, nu sedan vi slagit oss i
ro. Då vi gifte oss, trodde vi aldrig, att vi skulle
behöfva taga oss en så het dust med lifvet, som
vi gjort; men nu ha vi det så mycket bättre,
och nu skola vi verkligen njuta af lugnet,» och
herr Gründers ögon lyste af lefnadslust och för-
nöjsamhet.
Fru Gründer tycktes inte besitta samma för-
måga att njuta af lifvet som mannen; men det
flög ett lugnt och belåtet leende öfver hennes
något tungsinta anlete.
»Har du då skilt dig från allt, pappa?» frå-
gade sonen.
»Allt är klappadt och klart, och jag har inte
ett dugg mer att uträtta här i världen,» svarade
fadern belåtet.
En ringning ljöd återigen.
»Tänk, om det vore Marie! Det vore då riktig
tur, om bägge våra barn komme till oss i kväll,»
sade gamla fru Gründer.
Men det var inte dottern som kom, utan en-
dast ett bref, som aflämnades.
Herr Gründer bröt det. »Nå, det var gentilt!
Minna och jag äro bjudna på fest till herrskapet
Ekegrens,» och han lämnade sin hustru bjud-
ningskortet.
U- »De fira sitt silfverbröllop. Ni är väl också
bjudna,» frågade han de unga.
»Ja, vi fingo bjudningskortet, strax innan vi
gingo hit,» svarade unga fru Felix.
»Nå, då skola vi riktigt roa oss, mutter,» sade
gubben.
»Jaså, går ni?» sade sonen litet stramt.
»Visst gå vi — till min forne principal,» sade
gubben med eftertryck. »Minnas svarta siden-
klädning är väl fin och i godt skick?»
»Den är då inte ofta begagnad, så det måtte
den väl vara,» svarade fru Gründer.
»Men det är längesedan den syddes. Mamma
får allt taga den på sig, så att vi få se, om den
inte behöfver ändras på något sätt. Alla söm-
merskor äro så upptagna, att det är bäst att
ställa om det i tid,» föreslog unga frun.
Gamla fru Gründer prutade emot, men det
hjälpte inte; hennes man gaf inte med sig.
»Se så, mutter, passa nu på, när du har Emma
här. Jag förstår mig inte på det.»
Däruti låg en god del sanning, så att fru Grün-
der fogade sig efter sin mans önskan. Hon gick
ut, och efter en stund inträdde hon ånyo, iklädd
sin högtidsdräkt.
Herr Gründer bjöd armen åt sin gumma och
förde henne fram till spegeln, så att hon skulle
kunna se sig i all sin glans.
»Ni må tro, barn, att mutter var vacker i sina
unga dar. Det fanns inte vackrare flicka i hela
Neustadt. Och hon är minsann inte ful på gamla
dagar heller.» Han såg helt belåtet på sin gumma,
som med sina nobla anletsdrag och sitt lugna,
värdiga väsen tog sig riktigt bra ut i den tjocka,
svarta sidenklädningen och den hvita spetsmös-
san — trots sina arbetshänder och den lutande
hållningen.
»Marie är nog lik henne, men inte på långt
när så vacker, som Minna var i sina unga dar,»
fortsatte herr Gründer ihärdigt att komplimentera
sin hustru.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
