Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 24 juli 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234 IDUN 1896
Att våga tänka tanken ut, Att ej på vägen sig själf förlora
Det är det svåra, är det stora, Att icke stanna förrän vid slut.
Sturzen-Becker.
sala, komponisten J. A. Joseplison. •—• Den
egentliga pianisten var dock Mina, hvars talang
utvecklades så hastigt, att hon vid 12 års ålder
gaf sin första konsert i det Kirsteinska huset
(beläget midtför nuvarande Centralstationen,
ungefär där hotel Continental nu ligger.) Ocli
stolt var hon, då hon med rccetten kunde bi-
draga till anskaffandet af ett nytt piano.
Mindre stolt kanske, då hon måste stiga upp
på en stol för att visa sig för åhörarne; hon
var nämligen då så liten — stor har hon för
öfrigt aldrig varit — att de längst bort sit-
tande åhörarne icke annars alls kunnat se
henne, och att gå på konserter endast för att
höra, därtill var man tydligen då lika litet
lifvad som nu för tiden.
Sin utbildning som pianist hade den lilla
Mina Josephson fått hos en den tiden ansedd
pianolärare, Semmy G-isigo eller G-iesecke, som
jag tror slägten sedermera kallade sig. Han
tyeks ha varit ett original, ehuru icke precis
i det ordets bättre bemärkelse. För honom
lärde sig Mina emellertid endast den egentliga
fingerfärdigheten, här spelade hon Herz och
Kalkbrenner, den tidens virtuoskomponister.
Klassisk musik spelade hon däremot för fa-
dern, hvarjämte hon hade tillfälle att i hemmet
tidigt deltaga i ensemblemusik, hvarvid med-
verkade flere af den tidens förnämsta förmågor.
Kvartettaftnar höllos äfven reguliert i hemmet.
Vid faderns död var Mina redan 18 år.
Hon började nu att gifva pianolektioner och
bidrog på detta sätt kraftigt till den talrika
familjens underhåll. Några år senare fick hon
en elev, som gjorde henne den största glädje,
ehuru han icke kunde bidraga till kassans för-
stärkande. Det var en liten fattig 8 års gosse,
som på ett gammalt piano i en tarflig våning
åt gården i Skomakaregatan, fantiserade så
underbart, att det var en lust att liöra. En
af Minas yngre bröder upptäckte underbarnet
och förde honom till syster Mina, som med
glädje åtog sig hans utbildning, som hon se-
dermera i 3 års tid ensam handledde, och spe-
lade han enligt sin lärarinnas försäkran vid 11
års ålder Bachs preludier och fugor »som en
hel karl». Att det lilla underbarnet i rikt
mått höll, hvad det lofvade, förstå nog alla,
då jag nämner hans namn. Den lille gossen
hette Ludvig Norman.
Bland dem, som vid denna tid umgingos i
det Josephsonska hemmet, var äfven den såväl
i yttre som inre måtto högt begåfvade Maria
Ruckman, en dotter af gravören Ruckman och
den förnämsta tragiska skådespelerskan vid
Gustaf lll:s teater, nulle Frank. Maria Ruck-
man var äfven en skicklig pianist och hade
lifliga musikaliska intressen, och det var hon,
som först fäste Minas uppmärksamhet å de
underbara Beethovenska sonaterna, som då efter
mästarens död begynte sitt segertåg omkring
världen. Då kom ju än mer än nu allt nytt
långt senare hit upp än till andra länder. I
förbigående kan jag nämna, att Maria Ruck-
man på sin ålderdom var mest känd genom
sina storartade donationer bl. a. till Tysta
skolan, som till stor del är hennes verk.
Bland öfriga musikaliska förmågor, som vid
denna tid umgingos i det Josephsonska hem-
met, var äfven en ung sångerska, som icke så
många år därefter skulle förvåna en värld med
sina toner, Jenny Lind. Med henne och Maria
Ruckman slöt Mina ett så varmt vänskapsband,
att de af brodern Jakob i ett bref nämndes
treklangen; själf var han septiman och hans
vän, den rikt musikaliskt begåfvade • Anders
Lidner, död som konsistorienotarie i Hcrnösand,
grundbasen.
När Jenny Lind 1842 konserterade å Caro-
lina i Upsala till förmån för J. A. Josephson,
och såmedelst skaffade honom medel till en
utrikes studieresa, medverkade äfven Mina
bl. a. med appassionatan, som då ännu var
föga känd. Under dessa år var hon en af de
förnämsta i Stockholm uppträdande pianister
oah konserterade flitigt Som bevis på, hur
väl hon förstod att följa med sin tid, kan
nämnas, att det var hon som först i Stockholm
offentligen spelade såväl Schumann som Chopin.
Af Schumann var det kvintetten, som förmed-
lade bekantskapen, af Chopin, som jag tror,
något af hans scherzon.
Bland hennes elever denna tid var äfven
den unga Sophie Leijonhufvud, god pianist,
sedermera gift med kommendör Adlersparre
och som författarinna känd under signaturen
Esselde. Det var i hennes familj, som Mina
introducerade Jenny Lind och såmedelst in-
förde henne i societeten.
Efter Minas giftermål, 1844, afstannade så
småningom hennes mer offentliga musikaliska
verksamhet. Under sin egentliga glanstid var
hon emellertid den förnämsta af våra pianister,
och såsom bevis på, hur långt hon verkligen
var hunnen i virtuositet, kan nämnas, att då
Charles Mayer, en af den tidens mest firade
virtuose, 1845 besökte Stockholm och då gä-
stade hennes hem, den unga frun trots sin
ifriga anhållan icke kunde få mer än två lek-
tioner. Hon behöfde ieke fler, han hade intet
mer att lära henne, löd den firade virtuosens
utsago. Några år förut hade en annan fram-
stående pianist m:e Dulclcen velat ta henne
med till London för att där göra hennes karriär.
Hon föredrog emellertid hemmets stilla lycka
framför en professionell artists skiftande, stun-
dom glänsande, stundom stormiga, alltid oroliga
bana, och i makens och barnens kärlek fann
hon en rik belöning för livad hon sålunda
försakat.
Af en svår sorg hemsöktes hon, då hennes
äldsta barn, den lilla 10-åriga Betty, äfven
hon ett verkligt musikaliskt underbarn, bort-
rycktes af en härjande sjukdom. Den yngre
dottern, Berna, som nu på det ömmaste vår-
dar den åldriga modern, här äfven hon musi-
kaliska intressen och har bl. a. med framgång
uppträdt som sångerska, för hvilken verksam-
het hon utbildats hos m:e Artot.
Trots sin höga ålder har fru Schück alla
sina kropps- och själskrafter fullt i behåll och
deltar ännu med lifligt intresse i hufvudstadens
musiklif, och ofta ser man den lifliga och
rörliga gamla damen på operan eller någon
konsert. Bland moderna pianister har hon
mest tilltalats af Teresa Carrenos briljanta
och naturfriska spel. Äfven för kammarmusi-
ken har hon ett lifligt intresse, och den
Aulinska kvartettens intressanta soaréer för-
summar hon ogärna.
Äfven nu äger ju Stockholm framstående
kvinnliga pianister, hvilka af allmänheten om-
fattas med lifligt intresse. Kanske skall det
därför icke ha varit utan sitt intresse för en
och annan att så här upplifva minnet om don,
som för 50 år sedan på detta område förde
våra runor med den äran. Och för den som
inbillar sig, att tiden å alla områden, äfven
det konstnärliga, alltjämt går framåt, kan det
kanske vara hälsosamt att framhålla bilden af
en konstnärinna, hvars konst var af det ge-
digna slag, som numera icke längre är vanligt.
—s —n.
-*•
Ett sommarminne.
tins du vår villa — Villa Rosa —
bäddad i doftande tömrossnår,
fjärran från allfaroägens kosa
där lifeets störande färdsel går?
Nere vid branta insjöstranden
vaggande båten, förtöjd, på svaj —
tidt vi den lossat, när öfeer landen
strålande gled en morgon i maj.
Rått öfeer solig sjö gick färden,
seglen svalde för förlig bris;
blå i dyning vaggande fjärden,
gründet glänste i solhvitt glis.
Fiskarns stuga borta på näset
lyste ur skogen i ljusröd prakt
och dårnedanföre på gräset
glittrade lärft på bleke lagdt.
Själf vid rodret, du kursen ledde —
tyst jag i fören satt och såg
huru din unga byst sig tedde
fritt mot en fond af sol och våg.
Leende låg i nobla dragen,
sprudlade ut ur mörkblå blick —
var som af ljusa, vårliga dagen
hela dess soliga glans den fick.
Emi! Kléen.
–––-*–––––
Falska etiketter.
U
ti det dagliga lifvet gifves det så att
säga ett spel för öppen ridå — och ett
bakom kulisserna. Det förra utgör vårt för-
hållande till den yttre världen i allmänhet,
des senare vårt förhållande till oss själfva
och vår närmare omgifning. Det vore godt,
om det förra i allt, som rör karakter, skick
och sed, vore en återspegling af det sena-
re — och detta senare också med heder
kunde återspeglas. Hela denna apparat af
förkonstling, hyckleri och falskt glitter, som
tyvärr så ofta reglerar ett helt familjelif och
för det in i skefva riktningar till men såväl
för dess egna företrädare som utomstående,
skulle då försvinna, och ärlighet blefve pa-
rollen i hela vår hållning gent emot den
yttre världen, i stället för att nu merendels
lögnen spelar in här och hvar för att för-
gylla upp — och bedraga.
Låt oss blott göra några grepp ur de allra
vanligaste förhållandena inom det hvardag-
liga familje- och umgängeslifvet !
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
