Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 24 juli 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 235
Det Ans godt om hem, där ordning och
skick blott vid mera högtidliga tillfällen
liksom en galamantel bredes ut öfver den
eljes förhärskande hällningslösheten och
oordningen. Man märker det strax vid sin
tilläfventyrs ej förberedda ankomst dit —
ty ett oförmodadt besök är här det samma
sem öfverrnmpling.
Det framkallar formligen fasa, alla taga
till flykten, det smälles i dörrar och man
hör hviskningar från olika håll. Af någon
tjänare föres man ändtligen in i salongen,
där man får vänta en rundlig tid, innan
husets fru uppenbarar sig med förlägna ur-
säkter för sin egen »tillfälliga» toalett, den
»tillfälliga» oordningen och Gud vete hvad
för alla andra »tillfälligheter».
Dessa ursäkter åhör man, själf en smula
förlägen, ty man kan ej slita sig från den
tanken, att detta hem och dessa människor,
som man förra gången såg i en viss an-
språksfull »stass», i själfva verket då buro
en falsk etikett och alltjämt göra det, när
de uppträda i presentabelt skick. Kontra-
sten mellan det förra tillfället och den sista
interiörens villervalla är för stor, för att man
ej skulle erfara denna besvärande och stäm-
ningen nedtryckande misstanke.
En husmoder bör väl hvarje timme på
dagen vara nog propert klädd för att utan
förlägenhet kunna mottaga en besökande.
Om hon, klädd i en tarflig hvardagsdräkt,
stökar i hushållet och till och med en liten
sotstrimma tecknat sig på hennes hand —-
hvad gör det? Icke bör sådant jaga henne
på flykten, då det ringer på tamburklockan.
Ligger här och där på golfvet en leksak —
nå, än sedan? Den besökande vet eller för-
står, att hon har små barn, som för att
riktigt kunna roa sig, måste få rusta litet.
Men däremot är det åtskilligt annat, som
aldrig, vare sig man väntar främmande eller
ej, borde få finnas i ett hem: smutsigt
linne, kringkastade klädespersedlar, tomma
kärl med matrester från sista måltiden,
stående kvar på ett ännu ej afdukadt bord,
dam på möblerna och sopor i vrårna på ett
oskuradt golf. Likaledes böra husmodern
och hennes barn aldrig befinna sig i en så-
dan dräkt, att hon å egna och de sinas
vägnar behöfver skämmas inför främmande
blickar.
Den äkta goda seden, det verkligt fina
skicket, har någon sagt, finnes endast i det
hem, hvars hela görande och låtande ligger
öppet för all världen som under en kristall-
skål.
Den ton, som i öfrigt råder inom en så-
dan familj, är af tvåfaldigt slag, man skulle
kunna säga den ordinarie och den extra-
ordinarie.
Till den senare hör bland annat mannens
inför främmande iakttagna sätt mot hustrun
— och vice versa. I umgänget med andra
äro de älskvärdheten och uppmärksamheten
själfva mot hvarandra; de vilja liksom an-
nonsera ut och exponera för verlden sina
angenäma egenskaper och gifva en skryt-
samt hållen bild af hemmets goda anda.
Men är denna ej invuxen med sina yttersta
förgreningar i deras dagliga, intima samlif,
får det hela lätt något forceradt, som ver-
kar onatur och gifver klaven till försmäd-
liga upptäckter från utomståendes sida.
Man märker, att de båda makarna i sitt
manér blott anlagt en söndagsdräkt; som
en lös klädnad omfladdrar dem den goda
tonen, ett oförmodat luftdrag blåser med
ens bort det lätta höljet, och då visar sig
i DU N
en man, som i hemmet bortlägger all takt
och förfining, som nyttjar grofva ord och
svordomar, snäser sin hustru, grälar och
dundrar öfver minsta småsak — och på
hemmets »fridlysta» område begagnar äfven
hustrun följaktligen tyvärr ungefär alldeles
samma ton!
Huru denna ton, då den också begagnas
mot barnen och tjänstefolket, återverkar på
dem, är ju lätt att inse, liksom i det hela
hvad slags »familjelif» på en sådan grund
måste komma till stånd. Det blir en ful
rätsida och en med stor svårighet framtvun-
gen prålig och lögnaktig afvigsida.
Om icke annat förrådes den senares till-
varo och beskaffenhet af barnen, hvilka icke
så lätt som föräldrarne kunna göra ett tvärt
afbrott från hvardagsmanéret, utan stå där
och betrakta både med förvåning och löje
de äldres plötsligt kruserliga sätt. De bibe-
hålla helst den »ordinarie» tonen, och pappa
och mamma äro inom sig helt förtviflade,
fastän de med sötsura miner försöka ur-
säkta »de stackars älsklingarnes» ostyrig-
het — »de äro litet bortskämda och mena
ej så illa». Men »älsklingarne», som i hvar-
dagslag just inte röna detta namn eller en
behandling därefter, tycka, att pappa och
mamma äro riktigt putslustiga och grassera
tio gånger värre än någonsin.
Det tör väl hända, att äfven i ett dylikt
hem barnen tvingas att lära sig ett visst
slags skick, men det blir endast en yttre
anständighet, tonens döda form, och af dem
blir det sådana människor, för hvilka den
verkligt bildade känner en instinktlik afsky.
Ty det gifves verkligen en del människor,
hvilka i allmänhet ställa sig reglerna för
savoir faire skapligt nog till efterrättelse,
men likväl förnimmer man alltid vid berö-
ringen med dem en viss känsla af obehag
och tvång. Man håller samtalet inom det
alldagligas gränser och aktar sig noga att
låta en sådan människa bli het eller att
visa henne större förtrolighet. Det är lik-
som en obestämd fara man vill undvika.
Återigen finnes det människor, gent emot
hvilka man känner, att, hvad vändning sam-
talet än torde taga, aldrig något rått eller
simpelt kan framkomma; därför är man
trygg och förtroendefull i deras sällskap. Ty
dessa människor äro sådana, hvilka icke
blott handla och uttrycka sig, utan äfven
tänka och känna på ett finbildadt och ädelt
sätt. De förra äro däremot sådana, som
blott till det yttre inlärt vissa regler för
det passande, och merendels stå deras en-
skilda lif och vandel i skarpaste mosats till
deras umgängesbelefvenhet, hvilken är en
tunn yttre fernissa, en falsk etikett, den där
ej är rådligt att skrapa ovarsamt på.
På tal om det sken, som är anlagdt att
vilseleda, bör påpekas ett visst drag, som
trycker sin prägel på snart sagdt allt inom
mången familjekrets och som för en och
annan kan synas tämligen oskadligt, ehuru
det ur synpunkten af all lögns förkastlighet
väl borde bannlysas. Det är den uti allt
sig uppenbarande mer eller mindre fyndigt
maskerade skrytaktigheten.
Ni har nog besökt en sådan där i öfrigt
ganska hygglig familj med ett synnerligen
anspråkslöst namn och dito ställning, där
med ängslig noggrannhet vissa förnäma
namn alltid hållas öfverst i visitkortskorgen.
De ligga där och liksom tigga er om att
titta dit — men ej för djupt ned, ty där
vidtaga de blygsammare namnen och »karak-
tärerna». Det är familjens egen bön, som
strax fläktar emot er ur den där kor-
gen, hvars öfre innehåll skall gifva er ett
begrepp om herrskapets »egentliga» um-
gänge.
Vid hvarje det obetydligaste föremål fäster
sig gärna något, i upplysningsform medde-
ladt, mer eller mindre märkvärdigt. En
liten pastell blir föremål för er beundran,
»Åhja,» medgifves det i lätt och skenbart
likgiltig ton, »den är inte illa, det är en
present af vår vän baron X.»
På snarlikt sätt omstrålas nästan. allt
smått och godt, som är framplockadt på
hemmets »presenterbricka», af en viss di-
stingerad nimbus, som framhålles utan groft
skryt •— men dock alltid och liksom i för-
bigående framhålles.
Frun i huset antyder icke alltför ogärna
och icke alltför sällan, att hon är befryn-
dad med en förnäm dam. Det kommer
icke plumpt fram, men säkert och seger-
visst och i skenbart osökt samband med de
mest skiftande ämnen.
»Nej, Charlotte,» säger hon med diskret
halfhög ton till tjänsteflickan, »i morgon
måste Charlotte vara hemma, då vi nu se-
dan så länge lofvat oss bort till min svä-
gerska justitierådinnan».
Efter middagen, som med all säkerhet
ieke var enligt familjens hvardagsdiet, får
ni höra ett lätt beklagande, att »allt var så
tarfligt, men man var ju inte beredd på
främmande».
Yid sidan af rätt mycken verklig älsk-
värdhet får man — det kan inte hjälpas! —•
då och då en dosis skrytsamma förtroenden
i sig. — »I år ha vi beslutat att pröfva på
Yarberg» — t. ex. — »Eljes är det ju för-
stås mera modernt i Marstrand — vårt gam-
la stamhåll».
Yngsta dotterns spellektioner kosta fem
kronor i timmen — de ha ej råd till dyrare !
Hon får ådagalägga sin färdighet, och det
går, som då man dragit upp en speldosa,
ty den lilla stackarn är numera förskräck-
ligt van att ådagalägga sin färdighet med
en särskild komposition »den och ingen
annan ».
In i detta maskineri för förnämitetspre-
stationer dragés ni till sist måhända själf,
alldeles mot er vilja. En person kommer
på besök, och alltsedan den personen kom,
iakttages en till det yttersta stegrad takt-
fullhet mot er; ty den främmande måste
partout i er se en förnämligare människa,
än ni tilläfventyrs är eller anser er vara.
På detta sätt får äfven ni en falsk etikett
er påklistrad ; och det är sannerligen ingen
lätt sak att på ett grannlaga sätt i hast
befria sig från den.
En sådan naiv fåfänga ser man under
växlande former mycket ofta inom familje-
lifvet, och åt detta äflande att synas. vara
mer än hvad vederbörande är, ägnas meren-
dels blott löjet, då manien synes ofarlig och
på sin höjd endast kan skada dess offer
själfva. Men ofarlig är den dock icke, all-
dehstund den ärlighetens och sanningens
grund, på hvilken hemmets härd bör vara
murad och utan hvilken det uppväxande
släktet aldrig har ett fast underlag för sin
moral, blir undergräfd och förstörd.
I lifvets strid händer det, att de falska
etiketterna en gång slitas bort med så myc-
ken skonlös våldsamhet, att hjärtat blöder
och hela lefnadslyckan går i kras.
Emy,
–––- ❖–––=
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
