Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 24 juli 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236 1896
Gtsîricl.
Skiss för Idun af
Gerda Meyerson.
(Slut från föreg. n:r.)
Jag berättade för henne så godt jag kunde
om de gamle mästarne och deras taflor samt
om de konstskatter i utlandets stora mu-
séer, hvilka jag hoppades inom kort få se
en del af, och Astrid tröttnade aldrig att
höra på. Stackars liten, hon var den vil-
ligaste, mest intresserade modell man kunde
ha! De dagar hon var uppe och bättre,
kröp hon genast till sängs igen, så snart
jag bad henne därom, och aldrig ville hon
erkänna att hon blef trött. »Vill du verk-
ligen inte måla mer, jag orkar mycket väl
en stund till,» sade hon för hvar gång jag
slutade. När hon var dålig, var hon allra
ifrigast, att jag skulle arbeta på taflan, jag
tror hon var rädd, att hon skulle dö, innan
jag hunnit få den färdig. Och ehuru hon,
då jag blifvit van vid hennes blekhet, icke
föreföll mig så sjuk, och fastän jag sade mig
själf att läkaren nog misstagit sig om henne,
kunde jag likväl icke hjälpa, att hennes oro
inverkade på mig. Jag arbetade med feber-
aktig ifver. Aldrig hade jag målat en tafla
under en sådan spänning, men aldrig heller
så fort och så säkert samt med en sådan öf-
vertygelse att lyckas. Jag kände, hur min
förmåga väste för hvar dag. Astrids barns-
liga beundran sporrade och inspirerade mig,
Hon var så ärelysten å mina vägnar, att
hon öfverträffade mig själf i mina djärfvaste
drömmar. Jag skulle blifva nordens rykt-
baraste målarinna, mitt namn och mina
taflor skulle bli berömda öfver hela världen,
gjorde hon upp. Just denna tafla, till hvil-
ken hon var min modell, skulle göra min
lycka. »Jag förstår det ju icke, men jag
känner att den blir ett mästerverk,» sade
hon. » Och, » fortsatte hon drömmande, »när
människorna därute i världen fråga, hvem
den sjuka flickan är, då måste du berätta för
dem om lilla Astrid, som själf så gärna
velat lära sig måla och bli en stor konst-
närinna, men som var dömd att dö så tidigt.»
Astrid hade fäst sig vid mig med en nä-
stan svärmisk tillgifvenhet, sade att jag
blifvit sänd till henne för att förljufva hen-
nes sista dagar och för att hon, innan hon
dog, ändå skulle få göra något för konsten,
som hon älskade så högt.
Hvad det gjorde mig ondt om henne!
Hon hade både smak och färgsinne, och de
ritningar och små vattenfärgstaflor, hon vi-
sade mig, tydde — såvidt jag kunde se —-
på icke obetydliga anlag. Kanske hade hen-
nes drömmar om att bli målarinna kunnat
förverkligas, om hon fått lefva och vara
frisk. Nu gick hon helt upp i min målning och
mina framtidsplaner. Min förestående resa
till Paris intresserade henne på det lifligaste.
Hon hade hört så mycket om Paris, när
hon var barn —- berättade hon — ty hon
hade haft en farbror, som bott där i flere
år. När han var hemma på besök, bru-
kade han bara tala om »världsstaden vid
Seinen», som han sade. Astrid mindes också
att han kallat Paris »konstens rätta hem».
Han hade varit köpman, men hade hellre
velat vara målare, hvilket han haft anlag
för, ehuru han aldrig fått utbilda dem.
Astrid hade en gång visat honom sina rit-
ningar, och då hade han lofvat henne, att
när hon blefve stor, skulle hon få komma
till honom i Paris och lära sig måla där.
IDUN
»Du må tro jag blef glad då,» sade Astrid,
»fastän jag väl bara var en åtta, nio år.
Jag visste icke om, att jag var sjuk, och hvar
gång farbror kom hem sedan, påminte jag
honom om hans löfte. Men efter ett par
år reste han till Amerika, och sedan dess
var det slut med mina förhoppningar att
få lära mig måla. Ty om jag också varit
frisk, skulle pappa och mamma icke haft
råd att låta mig vara i Stockholm och gå
igenom akademien, ännu mindre att låta
mig resa till Paris, förstås. Men nu är jag
så glad, att du får resa dit.»
Och Astrid studerade mina resehandböc-
ker och kartor och talade med förtjusning
om allt det sköna och märkvärdiga jag
skulle få se. Men när jag lofvade att skrifva
till henne och berätta om mitt lif därute,
skakade hon på hufvudet med ett sorgset
leende: »Du kommer inte länge att behöfva
öda bort din tid med det,» sade hon. .
Oftast låtsades jag ieke förstå, när hon
hänsyftade på, att hon snart skulle dö, jag
försökte skämta och leda hennes tankar
på annat. Afven när jag icke målade, var
jag ständigt tillsammans med Astrid. När
hon orkade det, promenerade vi eller lågo
i våra hängmattor i skogen, när hon var för
klen att lämna sängen, höll jag henne säll-
skap på hennes rum, det hände till och med
ibland, att jag åt mina middagar uppe hos
henne.
»Jag är icke ledsen att dö nu längre,»
sade hon en gång, »ty när du har rest,
blir det så förfärligt tomt. »
Jag arbetade rastlöst. Dag efter dag gick,
gäster kommo och gäster foro på Trolläsen,
men jag tog blott föga notis om dem. Jag
kunde icke tänka på annat än Astrid och
taflan och om jag skulle taga den med mig
till Paris och försöka få den utställd där.
»Det måste du göra,» sade Astrid, »om
du för taflan med dig till Paris, kommer
jag ju på sätt och vis dit.»
Stackars lilla Astrid! Hennes förhopp-
ningar äfven därom skulle gäckas. Ty jag
måste ju helt plötsligt lämna Trollåsen med
alldeles omintetgjorda framtidsplaner och
utan utsikt att få fortsätta på konstnärsba-
nan bege mig hem till Finland i stället för
till Paris.
Astrids födelsedag var på en söndag.
På fredagen förut hade hennes mor och de
öfriga gästerna rest till staden för att göra
uppköp. Man tänkte nämligen lira Astrids
födelsedag med en fest, det skulle bli ta-
blåer och fyrverkeri, förberedelserna hade
pågått flere dagar. Astrid själf visste in-
genting härom, hon talade icke om sin fö-
delsedag, icke ens med sin mor, hvilket
denna bekymrad anförtrodde mig. Förr
hade Astrid alltid brukat glädja sig åt den
dagen och velat ha den festlig med kaffe-
bjudningar för folket och gästerna, men
detta år hade hon icke nämnt ett ord om
något sådant, ehuru hon varit ovanligt kry
de sista dagarne.
Nu voro hon och jag ensamma hemma,
jag satt i hennes rum, sysselsatt med de
sista retoucheringarna på taflan, och hon
hade gått till köket efter te. När hon kom
tillbaka, hade hon ett bref med sig till mig.
»Måtte det innehålla goda nyheter, det ser
så otäckt tjockt ut!» sade hon, när hon
lämnade mig det.
Jag såg att brefvet var från min bror,
lade det åt sidan och fortfor obekymrad att
måla. Jag ville icke hindra mig med att
läsa det, ty jag var ifrig att afsluta taflan.
Men Astrid gaf mig ingen ro; alldeles som
om hon anat, att det var något särskildt
med det där brefvet, frågade hon mig oupp-
hörligt, hvarför jag icke öppnade det, och
slutligen gjorde jag henne till viljes.
Min bror skref, att han genom en större
firmas bankrutt på en gång såg sig allde-
les ruinerad, och att mitt lilla arf efter för-
äldrarna, på hvilket jag dittills lefvat, äfven
gått förloradt. Naturligtvis, skref han, kunde
det nu icke bli tal om någon Pariserresa
för mig. Han uppmanade mig därför att
slå konstnärsplanerna ur hågen och försöka
få någon kontorsplats, genom hvilken jag
kunde förtjäna mitt uppehälle. Ty han
kunde icke hjälpa mig, hur ondt det än
gjorde honom, han hade ju hustru och barn
att sörja för. I alla händelser borde jag
ofördröjligen resa hem.
När jag läste detta, svimmade jag för för-
sta gången i mitt lif. Slaget kom så oför-
beredt och oväntadt, och så var jag nog
också öfveransträngd af det trägna målandet
under de sista veckorna. När jag kom till
sans igen, såg jag stackars lilla Astrid, dar-
rande och färfärad, luta sig öfver mig. Fruk-
tan för att ha skrämt henne gjorde dock
att jag snart återvann min själfbehärskning.
Så måste jag naturligtvis berätta för Astrid
hvad som händt. Hon blef alldeles utom
sig. »Men du måste till Paris, du måste
dit!» upprepade hon. »Hvad skall du taga
dig till?»
Ja, hvad jag skulle taga mig till, kunde
jag i min första bestörtning naturligtvis ej
få klart för mig, men jag insåg, att det
bästa jag kunde göra var att följa min
brors råd och genast fara hem. Om jag
ville hinna med den båt, som gick från
Stockholm dagen därpå, måste jag följa med
aftontåget från en station, dit det var två
mil att åka från Trollåsen. Det blef att
packa och ge sig af med detsamma.
Astrid sökte icke hålla mig kvar, hon för-
stod nog, att jag var för uppskakad af den
underrättelse jag fått för att kunna tänka
på henne. Hur jag hann bli färdig, vet jag
inte, men när jag fått mina saker i ord-
ning, var det knappast tid till ett bråd-
skande farväl.
Taflan, som icke var alldeles torr, ville
jag först låta sända efter mig, men Astrid
öfvertalade mig att taga den med. »När
de se den, måste de förstå, att du icke kan
öfvergifva konsten,» sade hon.
Hon grät icke, när hon omfamnade mig
till farväl. »Yi träffas aldrig mer,» hvi-
skade hon med darrande läppar, »men jag
är så glad, att du hann få taflan färdig. Jag
är säker på att den är bra.»
Jag minns att jag försökte svara henne
med ett leende, ty tala förmådde jag icke.
Så steg jag upp i vagnen, och i nästa mi-
nut bar det af i fyrsprång utför backen.
Förut hade jag ofta oroat mig för, hur
afskedet från Astrid skulle bli, och fruktat
att hon skulle bli mycket uppskakad. Nu
hade detta afsked kommit så hastigt och
oförberedt och hon tycktes ej ha tänkt på
sig själf, endast på att uppmuntra mig och
styrka min tro på framtiden.
Många gånger sedan har jag undrat, om
ieke Astrid hade någon slags profetisk gåfva,
och om hon kanske kände inom sig att det
skulle bringa mig lycka, om jag toge taflan
med mig. Ty det var ju på resan hem,
på ångbåten mellan Stockholm och Helsing-
fors, som jag träffade grefvinnan Samarow,
min ryska beskyddarinna, henne som jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
