Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 24 juli 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 237
IDUN
har att tacka för att jag fick fortsätta att
ägna mig åt konsten. Hon bief genast så
intagen af min tafia, emedan Astrid lik-
nade en dotter, som hon förlorat, att hon
nödvändigt ville köpa den med detsamma.
Men hon förstod sig äfven mycket bra på
konst och hon sade mig, att »Astrid» skulle
göra uppseende på hvilken konstutställning
som helst. Den, som målat något sådant,
måste gå framåt, sade hon, och när hon
hörde, hur föga utsikt jag hade att vidare
få utbilda min talang, erbjöd hon sig ge-
nast att bli min beskyddarinna.
Det var som en dröm alltsammans, hela
vistelsen på Trollåsen, resan därifrån och
de få dagar jag tillbragte hemma med mina
släktingar, innan jag följde grefvinnan Sa-
marow till Petersburg.
Först därifrån skref jag till Astrid. Hon
hade icke bedt mig att skrifva, men jag
längtade naturligtvis att få meddela henne
de goda nyheterna. Till svar fick jag ett
bref från hennes mor, som berättade att
Astrid, allt sedan jag lämnade Trollåsen,
varit mycket klen, men att hon gladde sig
med mig och hoppades snart orka skrifva
till mig.
Först flere veckor senare, jag var då re-
dan i Paris — grefvinnan Samarow bor i
Paris och var endast på ett kort besök i
Ryssland — fick jag verkligen ett bref från
Astrid själf, det första och sista jag fått
från henne.
»Jag visste ju, att taflan skulle göra din
lycka,» skref hon, »jag kände det hela ti-
den och önskade det så innerligt. Det är
kanske barnsligt, men jag kan inte låta bli
att tycka, att jag som din modell ändå har
en liten del i din framgång, som om jag
hade gjort något till, att den blef bra. Men
så underligt att jag skulle vara lik den där
ryska grefvinnans dotter, det är precis som
i en roman, hon hade kanske inte intres-
serat sig så mycket för dig annars.»
Astrid skref vidare, att hon legat till
sängs ända sedan jag lämnade henne, och
att hon icke trodde, att hon skulle komma
upp mer. »Jag är icke sjuk, bara trött,»
skref hon, »och dagarna bli så oändligt
långa. Jag tänker mycket på dig och på
hur det kunde ha varit, om jag varit frisk
och fått lära mig måla, om det verkligen
kunde ha blifvit något af mig. Det är be-
synnerligt att jag icke kan låta bli att undra
däröfver, kanske det är orätt af mig, men
jag kan inte hjälpa det. Och jag vet nog,
att jag inte är så undergifven, som jag
borde vara, kanske det är därför jag får lefva
ännu, fastän doktorn säger att mitt hjärta är
så svagt, att han knappt kan höra det slå.»
Hur väl minns jag inte hvart ord i det där
brefvet, men jag hann aldrig svara på det.
Ett par dagar sedan hon skrifvit det, gick
lilla Astrid bort till det land, där inga bref
träffa henne. Då dess kraft var slut, upp-
hörde hennes hjärta att slå, döden kom
nästan omärkligt, medan hon sof, modren,
som satt hos henne, hörde endast en suck
och såg en sakta ryckning kring de bleka
läpparna.» — —
Märta Hjälm hade slutat sin histora, men
ännu sutto vi tysta i flere minuter. I ateliern
började det skymma och på taflan på staff-
liet kunde vi nu icke klart urskilja detal-
jerna. Men det bleka flickansiktet lyste emot
oss ännu blekare än förut och de mörka
ögonen tycktes ännu mera sorgsna och dröm-
mande.
—–––––-*–––– –—-
Pd rundresa.
Några korta bref från fröken Sva.
Uppsnappade och afskrifna af
Georg Nordensvan.
(Forts.)
Nu kände hon sig hemma, blef talträngd
och lustig. Hon hade varit i Wiesbaden
och talade med humoristisk uppfattning om
de tyska officerarna. Hon språkade politik
med ryssen, som köpt »L’Intransigeant» :
»Monsieur Rochefort manque la raison» —
han har användt sitt hela lif till att upp-
hetsa massorna o. s. v. Hon talade om
hertigen af Aumale och om prästerna, hon
talade om de ryska sympatierna: »tout est
à la Russie dans la France.» När vi nal-
kades Paris och började samla i hop våra
ressaker, fick hon upp ett fång med 6 para-
soller och några stycken paraplyer: »Jag
glömmer dem alltid efter mig, hvar jag än
är — jag måste ha flere stycken med mig.»
Så fick hon upp en stor hattask, och ur
den tog hon fram en praktfull hatt af det
moderna slaget — med röda rosor på hvitt
— och därefter ännu en med syrener och
gröna blad. »Se här, hvad tycker ni?»
Hon satte dem skrattande på sig för att
visa, hur de klädde henne. Allt klädde
henne. Jag tog mod till mig och frågade,
hvad en dylik hatt kunde kosta.
»Femtio francs,» gissade den ryska damen.
»Jag gör dem för tjugu,» skrattade pari-
siskan. »Jag gör dem själf, jag är modist.
Sedan jag gifte mig, har jag min egen
butik vid rue Lafayette.»
Världsdamen, som skulle vara en pryd-
nad för hvilken salong som helst, var en
liten modist! Jag skulle snarare trott att
hon var en hertiginna, som reste inkognito.
Förtjusande var hon i alla fall — bredvid
henne tar jag mig nog ut som en riktig
landtlolla.
Sedan ha vi sett många pariserdamer af
olika kvalitet, från de förnäma svartklädda
markisinnorna, som åka i sina egna kor-
rekta ekipager och som äro hjältinnor i
Gyps och Lavedans böcker, och till de drif-
tiga, duktiga, fryntliga och litet dryga bor-
garfruarna, som knoga och arbeta hela da-
gen och sedan äta en god middag med
stek, salade och vin.
Och så de förstå att kläda sig, dessa
parisiskor! Nåja, det är ju kändt och er-
kändt, att de stå främst af alla världens
kvinnor i konsten att åstadkomma mycket
äfven med små resurser. Du skulle ha sett
dem på årets stora blomsterfest i Boulogner-
skogen den 6 juni. Den var helt ordinär,
säga parisertidningarna, för oss bönder från
polarlandet var den storartad. Hela Long-
champsallén ett enda vimmel af vagnar,
och flertalet af vagnarna klädda med blom-
mor, ej blott vagnskorgen, utan hjulen, hä-
starna, tyglarna, blomsterguirlander öfver
allt, kuskens piska till och med hade en
liten bukett. Och det hela ofta nog ytterst
smakfullt, ett helt poem af artistiskt afvägda
färgnyanser. Och damerna klädda i sträng
öfverensstämmelse med blomstermassan, de
sitta uti —• hvita damer, ljusgula, ljusgröna.
Där var en liten vagn, klädd uteslutande
med späd ljus grönska och hvita blommor,
där var för ombytes skull en annan, som
var klädd med endast små ballonger i hun-
dratal — röda, gula, blå — och en tredje,
en miniatyrvagn, som drogs af världens
allra minsta åsna, på hvars rygg satt en j
som sötaste apa, klädd i
en slinga af blåklint om
liten den allra
rosor och med
halsen.
Och med hvilket godt lynne hela denna
massa af åkande och af åskådare ka-
stade blommor till hvarandra! Hur man
skrattade, när en dam fick en knippa rosor
midt i ansiktet, och med hvilken lust och
glädje hon gaf igen ett fång af sin egen
blomsterhög till den herre, som kastat dem!
Gamla korrekta herrar, unga korrekta damer
och ej minst barnen i vagnarna och vid
vägkanten skrattade och skämtade i kapp,
och där regnade blommor öfver höga och
låga utan anseende till personen och spred
sig en rusande parfym af rosor öfver Bou-
lognerskogen. Det var en förmögenhet af
blommor, som den dagen kastades ut —
men vackert var det. —
Jag skulle vilja skrifva ett helt bref om
moderna nu, men det törs jag inte. Till
och med Adam finner dem stilfulla och
smakfulla. Det roliga är just att se, hur
mångfaldigt ett mod är här i Paris. Det
är inte ett mod, som härskar — liksom
hemma, där om våren hvar enda dam tar
på sig en kappa, absolut lik alla andras
nya kappor ■— utan det uppträder i hun-
dra nyanser efter hvars och ens enskilda
smak och behag. Jag imponerade ofantligt
på Adam genom att en dag öfverraska
honom med att uppträda i bländhvit jaquette,
hvita handskar, svart sidenklädning, gula
skor och öfver det hela en stor ljusgul hatt
ined röda rosor — det är för tillfället den
mest distinguerade promenaddräkt, jag vet.
Dagen därpå fick jag mig ett godt skratt.
Ty då uppträdde Adam distingueradt, klädd
i en redingot, sådan jag aldrig ännu sett
i Stockholm, ett sådant där fodral, som
räcker ända ner på hälarna och till hvilket
hör: uppåt en bred halsduk, virad flera
hvarf om halsen med en smal skjortkrags-
kant ofvanför uppe vid öronen och nedåt
svart- och hvitrutiga byxor, hvita damasker
och svarta lackerade skor. Därtill en ’storm’
med alldeles platta brätten — och natur-
ligtvis hvita handskar. Han väckte ändå
alls intet uppseende på boulevarderna, den
gode Adam, men vänta när han kommer
hem till Stockholm!
De svart- och hvitrutiga byxorna äro
dagens högsta mod i Paris — de kunna
ha små rutor, men utan rutor kan en rätt-
skaffens pariser-elegant knappt gå ut på ga-
torna.
Nej, nu får jag börja tänka på att få ett
slut på detta bref, som ej kan räknas pre-
cis till de korta. Jag skall hoppa öfver en
massa saker, som vore att skvallra om,
och bara tala om två storheter bland dem
jag sett.
Den ena är Yvette Guilbert, den berömda
chansonettsångerskan. Hon hade nu senast
varit i London och alla parisertidningar
sjöngo unisont hennes lof, då hon återkom,
»större än någonsin», till sina trogna pari-
sare.
Jag, som kom till »Ambassadeurs», där
divan uppträdde och sjöng 6—7 visor ur
sin repertoar, utan några som helst förut-
sättningar, jag blef snopen.
Hon såg alls ej så ut, som jag ville ha
henne. Yvette Guilbert lär ju vara inkarna-
tionen af pariserlynnet under den tid, som
just nu är inne. Jag hade sett henne af-
bildad på Chérets affischer, och jag före-
ställde mig henne — visserligen inte vacker,
ty det visste jag att hon ej var — men
’S :o
C !» C
— O O
CD "O
Ctf g-jS
= m »
i-2 =
£5«
ffl
M
«!
ü
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
