Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 30. 24 juli 1896
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238 I D U N
pikant och elegant, något ormaktigt slankt
och fint och intagande. Och så kom hon
fram, klädd helt vanligt utan någon elegans
eller karaktär. Ful var hon, men hon såg
också grof och simpel ut, och när hon
sjöng, vred hon till sin mun på ett obe-
hagligt sätt och hade en mycket motbju-
dande mimik. Jag knuffade Adam i sidan:
»Hvad tycker du?»
»Jo — sången är ju förstklassig,» sa’
han, och det var det enda, jag fick ur ho-
nom. Han begrep alltså det fina, hvilket
jag tillstår att jag inte gjorde. Jo, att hon
behandlade sin röst med mästerskap och
att hon gjorde af de visor, hon sjöng, allt
hvad göras kunde, det begrep jag. Men
hennes tjusningsförmåga förstår jag inte.
Judies kuplettsång kan man förtjusas af,
men för den gudomliga Yvette förblef jag
iskall, och det visar (kanske) att jag är
dum. Men det kan jag inte hjälpa numera.
Den andra storheten — ja, det är hvar-
ken madame Rejane eller den gudomlige
van Dyck, tenoren, utan det är presidenten
Faure.
Det är en riktigt stilig och treflig gam-
mal herre att se på. Vi mötte honom hän-
delsevis, då han kom från en resa på ett
par dagar för att inviga en byst i en pro-
vinsstad — i Frankrike ställer man upp
statyer och byster öfver snart sagdt alla
aflidne, i synnerhet om de varit generaler
och förlorat någon batalj under kriget eller
om de varit ministrar ett par månader,
hvilket nästan hvar annan människa har
varit. En hel del tidningar hade hackat
och bjäffat i kapp på monsieur Faure un-
der dessa dagar liksom förut och efteråt,
på boulevarderna utbjöds en broschyr med
titeln »La vérité sur la vie de Felix Faure»
— insinuationer och lögner höra till
ordningen för dagen, man skulle tro att
han är ytterst impopulär och mogen att
köras bort —
Så kommer han åkande på boulevard
St. Germain. Först en afdelning kyrassierer
— de båda främsta med karbiner på armen
— i kort galopp. Så presidentens öppna
vagn. Alla människor stannade, de som
sutto på omnibustaken stego upp och alla
hälsade. Intet skrän och inga hurrarop, men
en verkligt vördnadsfull hälsning, som Faure
besvarade på ett mycket sympatiskt och
vinnande sätt. Efter vagnen kom en ny
kyrassiertrupp.
Adam, som varit öfver allt och sett all
världens monarker, påstår att med undantag
af kung Oscar knappast någon af dem har
ett så ståtligt och nobelt yttre som Faure,
den för detta garfvaren. Mötet med honom
kom mig att påminna mig, när vi en dag
i konstutställningen i Berlin stötte på kej-
sarinnan af Tyskland. Där kommo ordnings-
män och ställde sig framför dörrarna, ma-
kande folket åt sidan. Så inkommo två
damer, klädda i svart siden, och en gam-
mal herre. De tittade på taflorna och åskå-
darne beskådade dem och sprungo efter
dem ur sal i sal. Men där var mycket
få, som hälsade där de gingo fram.
När de gått, frågade jag en af ordnings-
männen, hvilka »die Herrschaften» voro.
Han såg ned på mig med en blick full af
ömkan öfver min okunnighet, då han sva-
rade »die Majestät».
Sådana märkliga upplefvanden får man
vara med om, när man är ute och reser!
–––- *––––
”Jungfrun.”
Ett kvinnligt handelsgeni, skildradt för Idun
af Ghicot.
H
on kallades »jungfrun» rätt och slätt,
därför att hon själf ville kallas så,
därför att hon aldrig utbytte schaletten mot
en hatt, därför att hon ansåg, att hvarje
människa borde hålla fast vid det stånd,
bvari hon blifvit född, och slutligen därför
att blott få människor till slut visste hvad
hon egentligen hette, emedan hon till sin
femtioåra handelsrörelse aldrig begagnat
något tecken till skylt.
Se där hvarför »Jungfrun» står här ofvan
som ett nomen proprium och med cita-
tionstecken.
Nu till hennes historia!
$ *
*
I sjö- och stapelstaden G**** finnes ännu
vid en liten gata, ej långt från den bort-
tagna Islandspumpen, ett rödfärgadt tvåvå-
ningshus, till hvilket generationer af de ge-
nom södra, västra och norra tullarna in-
komna landtbefolkningarnas kvinnor under
ett halft århundrade syntes ränna i väg med
den för allmogen i dessa trakter välkända,
lidande gången. Där var deras »modemaga-
sin», och »jungfrun» furnerade i öfre vå-
ningen allt hvad som hörde till deras »helg-
dagsblåsor» och på senare åren äfven deras
hvardagskostym.
Detta hus hade för öfrigt gamla bond-
traditioner, medan »jungfrun» ännu tultade
i den lilla täppan, där för trettio år i dag
sedan stodo två stadens ädlaste äppleträd,
uppdragna af sticklingar, som husets förste
ägare, en kofferdikapten, hemfört från Azo-
rerna. Där var nämligen en krog i botten-
våningen, dit bönderna, som om vintern
forslade stora träd och väldiga tallrötter till
de längre ned liggande skeppsvarfven, van-
ligen körde in på återvägen med sina tom-
kälkar och »pustade» en stund, hvarunder
det nog hände, att de äfven värmde upp
sig med några supar.
I öfre våningen bodde en sjömanshustru
vid namn Östberg, som sydde fruntimmers-
kläder. Hon förfärdigade Vahlbogummor-
nas »kyrkrockar», som buros åtsittande och
voro af blått kläde. Dessa för den tiden
ganska dyrbara plagg blefvo så omtyckta,
att stor-morarna från grannsocknen Hille
äfven kommo dit, bedjande henne göra dem
liknande.
Emellertid hade kvartersmannen vid En-
neska varfvet köpt gården, hvarifrån nu
krogen försvann. Östbergskan fick likväl
stanna kvar, och som hennes rörelse var
stadd i alltmera flor, så att hon ej mäkta-
de ensam fullgöra beställningarna, tog hon
hyresvärdens unga vackra döttrar upp till
sig som elever. Den äldre blef gift, men
den yngre fortsatte och blef snart lika skick-
lig som sin mästarinna.
Östbergskan var en företagsam kvinna,
som snart insåg, att hon kunde göra sig en
duktig förtjänst med att köpa sybehör och
foder i parti. Och sedan hon fått reda på,
hvar dessa köp bäst kunde göras — hvil-
ken kunskap minsann sedan dess icke er-
bjudit några svårigheter, då landet öfver-
svämmats af profryttare som gräshoppor —
började hon så småningom äfven styra ut
sina kunder med andra »Stockholmsnyheter»
för klädebonaden. Men tyst skulle det vara,
1896
ty Handelsbalken var den tiden en fast för-
skräckeligen hård balk att stångas mot! I
synnerhet för kvinnor. De hade inga rättig-
heter alls, mycket mindre handelsrättigheter.
De voro ej ens myndiga, om de än blefve
ett helt sekel gamla och händelsevis inte
råkade blifva änkor under tiden.
Men att sy kläder kunde ingen mänsklig
makt neka dem; och att därvid litet annat
»geschäft» förekom i denna aflägsna vrå en
trappa upp, var nog icke så lätt att snoka
upp, äfven af den tidens arga bönhasar.
Detta insåg den unga Maria Elisabeth
Martineil ■— så lydde »jungfruns» hela bor-
gerliga namn ■— snart lika bra som den
klipska Östbergskan. Hon förstod också att
genom sitt trefliga sätt och vackra ansikte
tjusa till kunderna i mycket högre grad än
sin lärarinna, som på senare tiden gick i
en ständig förbittring öfver mannen, den
där efter en längre rymning oförmodadt kom-
mit hem och utan krus lagt sig för ankar
i hennes bästa rum med sin dagliga lands-
ranson af en kanna bränvin stående vid
hufvudgärden. Han skulle enligt egen utsago
»ta igen sig» till nästa resa, hvilken dock
gick väster ut i stället för åt öster. Han
hamnade nämligen i kyrkogården på Väster-
löten efter tre års grundlig ankarsättning.
Om det nu kom af de valda matrossån-
ger båtsman Östberg icke så sällan lät eka
ända upp till Islandspumpens märkvärdiga
urna eller af omtanke för dotterns framtid,
kan nu ej närmare utredas; men säkert är,
att Östbergskan nödgades lämna lokalen,
där sedan »jungfrun» till sin död blef enväl-
dig härskarinna.
Redan från början gick henne allt väl i
händer, beträffande själfva handeln. Kun-
derna strömmade till ur ännu aflägsnare
socknar. Trots att man inte hade några
telegrafer och jungfrun aldrig annonserade,
fingo de dock nys om, att där nere på Is-
landet fanns en sömmerska, som var ändå
styfvare än Östbergskan.
Men en vacker dag inträdde hos jung-
frun en herrekarl — figurer, nästan okända
då i dessa gårdar annat än vid brandsy-
nerna. En siratlig liten man med fina pol i-
songer, men förskräckligt skarpa ögon. Alla
kände den mannen. Det var ingen mer och
ingen mindre än den beryktade stadsfiskal
K., som sedermera flyttade till Stockholm
på grund af sina utomordentliga förtjänster
som polisman, hvilket då egentligen den
tiden hufvudsakligast bestod i att vara hvad
man kallade en flåbuse.
Han hälsade mycket höfligt.
»Hör nu, min söta vän,» började han,
också mycket artigt, »här håller man visst
marknad hvarje dag, mamsell?»
Hon blef förskräckt, men ännu mera för-
bittrad öfver hans »sötavän» och »mamsell».
(Forts.)
Ur* notisboken.
Tvä bekanta porträttmålarinnor, fru
Hildgard Thorell och fröken Elisabeth Warling,
ha nyligen fullbordat hvar sitt nya arbete, den
förra ett större porträtt af drottningen och den
senare ett porträtt af borgmästare von Stocken-
ström, hvilket är ämnadt att upphängas i magi-
stratens sessionsrum i Helsingborgs nya och ståt-
liga rådhus.
Om kvinnorörelsen i Sverige (Le mouve-
ment féministe en Suède) innehåller julihäftet af
l’Etranger, organe de la société d’études internatio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:37 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1896/0242.html
