Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 31 juli 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244 IDUN 1896
de funktionella nervsjukdomarna? De äro
mänga och växlande, ocli man kan säga, att
allting, som kan verka slitande och ansträn-
gande på nervsystemet, kan varda till en sådan
orsak. Härvid är i första hand att ta hänsyn
till en sak, nämligen den, att ett visst skad-
ligt inflytande af en viss styrka verkar betyd-
ligt olika på olika individer allt efter deras
olika motståndskraft, så att t. ex. en orsak,
som hos en person med kraftigt, spänstigt nerv-
system endast framkallar ett öfvergående ohe-
hag, hos en annan person med svagare nerv-
system kan orsaka de allra svåraste och lång-
varigaste nervösa rubbningar och lidanden. Så-
ledes, den första, och i visst afseende den vik-
tigaste orsaken till här afhandlade sjukdomar,
är en viss egendomlig svaghet i nevsystemet,
den s. k. nervösa dispositionen eller nevro-
patiska konstitutionen. Denna nervösa dispo-
sition är nu i regeln medfödd, och man brukar
ock därför tala om ärftlighetens betydelse för
hithörande sjukdomars uppkomst.
Ärftligheten spelar som bekant en viktig
roll inom sjukdomsläran, och en mängd sjuk-
domar ärfvas direkt från en föregående gene-
ration. Hvad den nervösa dispositionen be-
träffar, kan den antingen ärfvas såsom sådan,
eller ock uppträder den hos individer, hvilkas
föräldrar genom sjukdomar eller andra försva-
gade inflytelser varit på ett eller annat sätt
nedsatta.
I vissa familjer ser man, ofta genom ett
par eller flere generationer, en utpräglad dis-
position för de funktionella nervsjukdomarna,
så att man ibland inom en familj knappast
kan täffar en individ, som ej i mer eller mindre
grad är bekajad af densamma. Denna dispo-
sition förhöjes genom de s. k. konsanguina
äktenskapen ; om en man och en kvinna, till-
hörande samma neuropatiskt belastade familj,
gifta sig med hvarandra, hemfalla deras barn
ofta i särdeles hög grad åt nervösa lidanden.
Det är under dylika förhållanden, som de kon-
sanguina äktenskapen äro farliga för afkomman,
däremot är det ej visadt, att dessa äktenskap
i och för sig, ifall båda parterna äro friska
och tillhöra familjer utan sjukdomsanlag, skulle
vara orsaker till några nerv- eller andra sjuk-
domar. I familjer med denna utpräglade ner-
vösa disposition är man ofta ej i tillfälle att
konstatera, hvad som från början vållat nervo-
sitetens insteg i familjen, men man har full-
giltiga skäl till det antagandet, att någon före-
gående generation påverkats af några sjukdoms-
orsaker af samma art, som dem jag nu skall
nämna.
Ofta ser man den nervösa dispositionen hos
barnen i en familj, där föräldrarna ej företett
några nervösa symtom, men däremot varit för-
svagade och nedsatta af en eller annan anled-
ning. I många sådana fall kan man konstatera,
att föräldrarna eller en af dem vid tiden före
barnens födelse varit antingen mycket gamla,
eller af någon anledning öfveransträngda af ar-
bete eller sorger, eller sjukliga, eller för till-
fället brutna af sjukdomar, akuta eller kroniska,
eller ock utsatta för någon kronisk förgiftning,
vanligen alkoholism. Särskildt alkoholismen är
härvid af stor vikt, och genom mycket vidlyf-
tiga statistiska undersökningar är det till fullo
bevisadt, att alkoholisters afkomlingar i högsta
grad skatta åt de nervösa sjukdomarna.
Ärftligheten är som sagdt en viktig orsak
till de nervösa sjukdomarne, men den är ej
den enda. Ärftligheten är så att säga en lämp-
lig jordmån, där de nervösa sjukdomarna lät-
tare slå rot och trifvas, ifall andra framkal-
lande orsaker tillkomma. En person med ärft-
lig nervös disposition kan sålunda mycket väl
hela sitt lif gå fri från dc egentliga nervösa
sjukdomarna, men om han blir utsatt för nå-
gon af de orsaker, som direkt framkalla dessa
sjukdomar, så får han en sådan sjukdom lät-
tare än en person, som ej har den ärftliga
dispositionen, och han får ofta sjukdomen i
svårare form än den sistnämnde. Men äfven
förut fullt friska personer utan någon ärfd
svaghet kunna, ifall de påverkas af synnerligen
intensiva framkallande orsaker, drabbas af ner-
vösa åkommor.
(Forts.)
–––––- *––––––
Idims byrå och expedition
hållas under månaderna juni—augusti öppna
hvarje söckendag ki. 10—5.
––––- *––––-
Cre Jlickor på vandring.
Från en turistfärd i Dalarne
af Alabel.
et är först under de sista årtiondena, som
bruket att låta den manliga ungdomen före-
taga fotvandringar inom Sverige blifvit så allmänt
som det nu åtminstone på somliga ställen är.
Ovanligare är däremot, att unga flickor utan man-
ligt sällskap på egen hand få vandra omkring
och omedelbart njuta af vårt lands härliga natur
och lära känna folklifvet i all dess egendomlig-
het och friskhet, som för ett stadsbarn har ett
sådant behag.
Ännu finnes en mängd fäder och mödrar, som
skaka sitt hufvud åt en dylik »emancipation» och
säga sig aldrig vilja skicka ut sina flickor »så
där på rama landsvägen». Men om några goda,
friska och praktiska unga flickor företaga en för-
ståndigt uppgjord färd, tror jag ej det skall kunna
skada dem det ringaste, utan tvärtom, utom det
stora nöje det bereder, äfven skall vara till stor
nytta för både kropp och själ.
Det är just från en sådan vandring rundt Siljan
och Orsa-sjön jag nu hemkommit, och så tänkte
jag, att om Iduns ärade redaktion kanske ville
öfverse med alla bristerna i min beskrifning, nå-
gon ung läsarinna skulle vara road af att höra
litet om vår färd.
Yi vore tre flickor på respektive 18, 19, och
20 år, som lördagen den 20 juni afreste från
Stockholm till Insjön på järnväg, för att därifrån
vandra och bese naturen och folklifvet i det gamla
mångbesjungna Dalarne. Yi buro på ryggen hvar
sin rensel, innehållande hvad vi ansågo oss nöd-
vändigt beliöfva under den till 14 dagar bestämda
turen.
Kanske vår utrustning skulle kunna tjäna till
någon ledning vid en liknande färd. Klädsel:
linne, kalsonger, yllestrumpor, lifstycke, flanell-
kjol, en tunn och kort orlinkjol, bomullsblus, grå
klädningskjol, försedd med slåar och knappar för
att knäppa upp den, så att den blef alldeles
kort under marschen, rymliga bruna skor, rund
hatt med ett band omkring samt dessutom skärp,
klocka och en slidknif.
Till att bära packningen är en turistrensel nog
bäst, men som dessa äro rätt dyra, kunna de er-
sättas af en påse af oljedränkt tyg, vid hvilken
klufna rottingar fastsys enligt följande teckning:
Rottingen gör att ränseln ej värmer allt för myc-
ket på ryggen.
I livar rensel buro vi: ett linne, ett par kal-
songer, 2 par yllestrumpor, svarta skor, svamp,
tvål, handduk, tandborste, kam, nattröja, bomulls-
bluslif, jacka, (liknande kjolen) näsdukar, notisbok
vasilinburk och ett stycke fint linne och ofvanpå
renseln en regnkappa. Dessutom hade vi hvar
sitt bomullsparaply med stadig käpp att stödja
på.
Följande saker funnos blott i ett exemplar,
lämpligen fördelade på de olika personerna. Hår-
borste, bägare, konjak, diarrbédroppar, aseptin,
borvadd, karta, Turistföreningens resehandbok,
sysaker, stoppgarn samt en burk med blandad
cacao och socker.
Reskassan buro vi innanför lifstycket i en påse
samt en liten summa i portmonnän. Man bör
alltid hafva godt om småmynt på landet.
Anlända till Insjön kl. 5 e. m. åto vi först i
en bondstuga, och togo så våra renslar på ryggen
och började vår vandring med att gå till Leksand.
Som vi öfverenskommit att så litet som möjligt
använda hotel, för att därigenom få se mera af
folkets lif och vanor, sofvo vi den natten i en
stuga strax innan Leksandsnoret. (Med noret,
som är ett ofta återkommande namn i Dalarne,
menas en större by belägen vid en flodmynning,)
På söndagsmorgonen gingo vi in i byn och sågo
på de långa, smala, högstäfviga roddbåtarna,
som, ofta rymmande ända till 60 personer, kommo
från alla närbelägna småbyar med högtidsklädd
allmoge. Sedan gingo vi och satte oss i den till
kyrkan förande långa björkallén och sågo där
kyrkgången och åhörde sedan gudstjänsten. Vi
fingo den uppfattningen, att folket i Dalarne i
allmänhet är mycket kyrksamt och deras from-
liet tager sig ofta ett rent af barnsligt uttryck.
Lustigt att se var den friska matlust, som visa-
de sig under gudstjänsten : stora smörgåsar, ka-
rameller och rå lök (!) inmundigades ogeneradt
öfverallt i bänkarna. I trots af detta verkade
dock gudstjänsten med det myckna national-
klädda folket sällsynt stämningsfullt. Att här
ingå på de olika dalsocknarens särskilda dräkter
skulle föra för långt från ämnet; dock vill jag
fästa uppmärksamheten vid en sak, som jag tror
ej är så allmänt känd. Kullorna hafva nämligen
inom de flesta socknar flere ganska olika dräkter
för sön- och hvardagar. Äfven de olika sönda-
garne inom kyrkåret fordra enligt häfdvunnet bruk
olika färgad mössa, förkläde och halsduk. Kyrk-
dräkten får ej användas annat än i kyrkan och på
vägen dit. Vill kullan göra en promenad eller ett
besök, måste hon först taga på sig åtminstone en
annan mössa. Enligt min smak är för öfrigt lek-
sandsdräkten den vackraste. Den tätt åtsittande
lilla mössan ger åt ansiktet något så kvinnligt,
hvilket däremot alls ej är fallet med den så all-
mänt föredragna, för resten mycket vackra rätt-
viksdräkten.
Efter gudstjänsten gingo vi omkring och språ-
kade med folket och fingo höra rätt mycket nytt
och nöjsamt om deras lif och vanor. På efter-
middagen företogo vi en tur till det närbelägna
utsiktsberget Plintsberg. Utsikten var mycket
vacker, men förringades nog af stark dimma.
Måndag morgon vandrade vi två mil och nådde
Rättvik. Så godt som under hela marschen
hade vi störtregn. Under ett uppehåll mellan
skurarne gjorde vi rast för att bada i en liten
insjö vid vägen, men under det vi voro ute
och simmade, kom åter en häftig skur, och vi
funno därför alla våra kläder alldeles våta på
stranden. Sista fjärdingsvägen togo vi skjuts,
men som skjutsbonden befanns vara blott lind-
rigt nykter och det var kallt att åka så våta,
som vi voro, stego vi snart af igen. Vi togo in
på Rättviks turisthotell, klädde om oss från
topp till tå, togo oss en duktig konjak och voro
så krya igen. Turisthotellet är billigt och godt,
men litet stelt och tråkigt. Midsommarafton
besågo vi på förmiddagen Rättvik, dess kyrka,
utsiktspunkter, Vasastenen m. m.
Af de kyrkbyar vi sett på vår färd ligger nog
Rättvik vackrast inne i viken med de lummiga
stränderna. Särskildt ligger kyrkan så naturskönt
strax vid sjön ett stycke från själfva byn. Rätt-
viks kyrka var äfven den vackraste vi sågo.
Den är nog mycket gammal och rolig att se
med sina gamla naiva dalamålningar ur bibliska
historien.
Folket i Rättvik är emellertid ej så vänligt
och gladt som i Leksand. Det blir för öfrigt
sträfvare, ju längre upp man kommer.
Som vi nu fingo höra, att någon midsommars-
dans ej skulle firas i Rättvik, och det ej för öfrigt
var mycket turister där, beslöto vi att med en
ångbåt, som gjorde lusttur, göra en liten tur och
returfärd till Leksandsnoret och fira midsommar
där. Vi foro således klockan 8 på kvällen, utan
någon som helst packning. I förbigående kan
jag nämna, att bestämd afgångstid för båtar, och
ibland till ock med för tåg, tyckes vara ett myc-
ket tänjbart begrepp i Dalarne. Om en båt skall
gå kl. 7, finnes intet, som hindrar att den går
6 eller 8 i stället. (Obs! detta är ej öfverdrift,
jag har sett det flerfaldiga gånger under vår
färd.)
Vid vår ankomst till Leksand befanns, att logis
var en ytterst eftersökt vara, och på grund häraf
hamnade vi slutligen efter åtskilligt sökande i
en kopparslagares kök. Värdinnan på Leksands
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
