Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 31 juli 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246 IDUN 1896
Genom att låta förståndet och omtanken råda
ifråga om utgifterna för sin egen person har hon
blifvit i stånd att handla så äfven i alla andra
fall, och på detta sätt har hon i väsentlig mån
skapat och tryggat en existens, som blifvit till
glädje och väisignelse för många.
Tydligtvis anser jag denna husmoder hafva
handlat utomordentligt väl och klokt. Och, om
det skulle tillåtas mig säga några ord i diskus-
sionen, så skulle det därför vara följande.
Ingenting torde vara viktigare för den kvinna,
som vill blifva en god husmoder, än att hon
vänjer sig att uppställa en förståndig norm för
sin egen utstyrsel. Gör hon ej det, kommer hen-
nes hushållning i öfrigt sällan att slå väl ut.
Inga utgifter äro heller lättare att på förhand
bestämma än de, som behöfvas för en persons
kläder, det må nu gälla en man eller en kvinna,
om man nämligen låter förståndet råda. Utgif-
terna för hushållet i sin helhet måste bli olika.
En familj är stor, en annan liten ; en har re-
presentationsskyldighet, en annan icke; sjuk-
domsfall kunna inträffa m. m. Men icke så
ifråga med hustruns klädpenningar. En person
är nu alltid blott en, och priserna på beklädnads-
ämnena variera högst obetydligt.
Nu invänder man emellertid, att det ej går att
uppställa en norm för dessa utgifter, därför att
smaleen är så olika. Ja, där ha vi det just. Det
är smaken som, där den får vara afgörande, fö-
rer oss på afvägar, ty smaken följer blindt de
galnaste moder, hvilka fördärfva kroppen samt
undergräfva och förstöra välståndet.
Men är det ej just meningen med denna dis-
kussion att i beklädnadsfrågan söka göra för-
ståndet till domare och styresman samt låta sma-
ken intaga sin plats, såsom förståndets rådgif-
vare och tjänare ? Ty endast om så sker, kan
smaken blifva god och nyttig.
IV
Angående billigaste sättet att kläda sig vill
jag yttra några ord, i hopp att det kan bli till
någon nytta.
Jag känner flickor, som haft mycket stora
klädpengar och dock ej klädt sig så smakfullt
som de, hvilka haft mycket små tillgångar. En
kvinna med små inkomster, bör kunna kläda
sig så, att hon kan uppträda på en större bjud-
ning och se lika elegant ut som någon förmö-
gen dam. Jag vet att detta kan gå för sig om
hon blott är praktisk och har någorlunda god
smak. För att börja med linnegarderoben, som
ju är bland de dyraste plaggen man måste haf-
va, så vill jag först gifva det rådet, nämligen
att hvarje kvinna bör själf kunna sy hvad som
hör hit, ty det är redan en stor inbesparing, så-
vida hennes tid ej är alltför dyrbar.
Domestiken till linnen är kanske det starkaste,
men vill man hafva riktigt fint, så är liollands-
lärftet att rekommendera såsom både billigt och
vackert samt mycket starkt. Till benkläderna
är det fyrskäftade tyget bäst, men tag alltid godt
tyg till underkläder, ty det blir i längden billi-
gast, emedan det alltid är så mycket arbete med
linnesömnaden.
En kvinna som måste spara får ej skaffa sig
många nya saker på samma år, utan det ena
året linne, ett annat kappa o. s. v. Till hvar-
dagsklädningar bör man alltid taga goda och
starka tyger, som både kunna vändas och tvät-
tas. Cheviot är härtill det mest passande och
helst blå, ty den färgen är mest varaktig. Den
som ej kan hafva råd att skaffa sig så många
klädningar, bör då laga att hon kan få en svart,
ty i en sådan är hon alltid klädd. Man kan väl
ej gärna ha mindre än 3 à 4 klädningar, en hvar-
dags, en söndags, en mörk fin och en ljus fin.
Har man så många, reder man sig dock godt,
men mången får reda sig med mindre. Kan man
få ull och så låta väfva klädningstyg, blir det
nästan outslitligt och i längden billigast. Kan
man icke på detta sätt förskaffa sig hemväfda
tyger, utan måste se sig om i handeln, bör man
väl se till, att man icke låter lura sig af puffar
och billiga priser. När man icke längre kan an-
vända ett plagg som klädning, gör man däraf
t. ex. en underkjol, som blir både varm och
ireflig. Likaså kan man låta väfva kapptyg i
synnerhet till vårkappa, och syr man den själf,
går den till omkring 20 kr. och varar boråt fyra
år och än längre. Köpta tyger kunna äfven blif-
va både starka och billiga, men ej så som de
hemväfda.
Är man någon gång med på en finare bjud-
ning, så har man en ljus klädning och en sådan
får man ännu billigare. En af hvitt ylle är man
alltid fin med och en sådan kan man få för 5
kr. och när den blifvit solkig, låter man den ke-
miskt tvättas på någon tvättinrättning. Men
kanske någon af Iduns många rådgifvarinnor kan
gifva ett godt råd, huru man själf må kunna
tvätta en sådan klädning, ty det blir ju allra
billigast. Sedan, om den ej är utsliten, d. v. s.
ej allt för dåligt tyg, kan den ju färgas.
Till kappor blir ju alltid billigare att köpa tyg
och låta sy eller sy själf, men man kan också
komma öfver kappor till pris af 30 kr. men ej
gärna under. Äfven kappor kunna färgas, om
de med tiden chancera, och på så sätt kan en
kappa räcka en fyra, ja t. o. m. fem år, det vet
jag af erfarenhet.
Hvad skodon beträffar vill jag nämna, att finare
skodon, som man ej begagnar så ofta, kan man
få på realisationer riktigt bra, men hvardagssko-
don bör man skaffa sig starka och goda,
Hvad hattar angår blir det också största vin-
sten att köpa själfva hatten och sedan kläda den
själf. Vill man ha hatten klädd med band, så
blir det nog litet dyrt, men det blir dock i läng-
den billigast, då sidenband ju äro så varaktiga.
De kunna, när de bli fula, apprêteras eller fär-
gas och bli rätt snygga. Enär nu moderna växla
oupphörligt, så att man sålunda ej kan bestäm-
ma hvad en hatt skall klädas med, tror jag dock
att det ofvannämnda blir i längden billigast.
Ett råd nu äfven med afseende på handskar.
Det bör alltid vara goda handskar, som man
skaffar sig, ty billigt skinn är ofta dåligt och
går snart sönder. Hvita banskar kunna tvättas
både en och två gånger, likaså ljusa kulörta, el-
ler ock färgas, hvilket kostar endast 50 à 75 öre.
Det är de små, men kanske många utgifterna
som ofta göra toaletten så dyrbar. En förmö-
gen kvinna frågar ej alltid efter, huru mycket
hon kostar på sin toalett, men för en kvinna,
som behöfver spara på det lilla hon har, är
hvarje godt råd dyrbart. Jag vet rika flickor,
som gjort af med mer än 300 kr. årligen, men
också vet jag flickor som ej gjort af med mer
än 75 à 100 kr. och sett lika eleganta ut som
någon förmögen.
Jag har ej så noga kunnat uppgifva pris på
hvarje plagg, men jag har sökt gifva ett och
annat godt och praktiskt råd, och vore mycket
glad om det kunde föranleda någon skickligare
och förfarnare af Iduns läsarinnor att yttra sig
i ämnet.
M. S.
Namnsdagslista för 1896.
Augusti.
1. L. Evert.
2. S. Katarina, Karin.
3. M. Stefan.
4. T. Rigmor.
5. O. Folke.
6. T. Sixten, Sigge.
7. F. Serla.
8. L. Dagny.
9. S. Gotthard.
10. M. Laurentius, Lars.
11. T. Susanna, Susen.
12. O. Klara.
13. T. Ragvald.
14. F. Isabella, Isa,
Bella,
15. L. Börje.
16. S. Fanny.
17. M. Verner.
18. T. Georgina, Gina.
19. O. Magnus, Måns.
20. T. Samuel, Sam.
21. F. Josefina, Fina.
22. L. Henriett, Henri-
ka, Henny.
23. S. Halvar.
24. M. Alida.
25. T. I,ovisa, Louise.
26. O. Torgils, Torkel.
27. T. Helmuth.
28. F. Sigurd.
29. L. Astrid.
30. S. Albert, Bert, Ber-
tel.
31. M. Arvid.
Teater och musik.
Djurgårdsteatern har nu tydligen funnit sin
kassapjäs för säsongen. Kväll efter kväll fylles
nämligen teaterns salong af en publik, som från
den första scenen till den sista befinner sig i
den allra muntraste sinnesstämning vid alla de
hejdlösa roligheter, hvaraf Georges Feydeau’s
lustspel »Spökhotellet» öfverflödar. Stycket är
skrifvet med fransk esprit. Dialogen är kvick
och ofta satirisk, intrigen på en gång invecklad,
men så redigt hopkonstruerad, att det hela från
början till slut fullt följdriktigt går i hvartannat.
Det är verkligen sällan man får se ett så både
roligt och väl skrifvet lustspel. Då härtill kom-
mer, att utförandet är synnerligen jämnt och
godt, med fröknarna Borgström och Rustan samt
hrr V. Lundberg, EUason och Lavén i hufvud-
rollerna, torde säkerligen enhvar, som besöker
Djurgårdsteatern för att se »Spökhotellet» varda
belåten med sin afton.
Arenateatern har upptagit det från Svenska
teaterns dagar bekanta utstyrselstycket På haf-
vets botten. Pjäsen är icke obetydligt larmoyant,
men den är på samma gång rik på effektscener,
hvilka, äfven om flertalet lämnar parkettpubliken
oberörd, väcka den mest otvetydiga hänförelse
i de öfre regionerna. Från dessa sparar man
heller ingalunda på bifallet.
I egenskap af utstyrselstycke ligger pjäsens
tjmgdpunkt i 4:e tablån: hafsbottnen, hvilken
onekligen är särdeles vacker och anslående.
Hvad angår utförandet återser man med nöje
hr G. Ranft i den egentliga hjälterollen. Fru
Dorsch spelar fru de Sartène med värma och
konstnärskap, och hr Hagman är en lustig, och
gemytlig Aristide Friquet. Som hans äkta hälft
har frkn Magnusson anlagt en allt för hisklig
mask. Hr Engelbrechts bof tyckes oss hållen i
alltför utprägladt melodrammanér. Om de öf-
riga uppträdande är just ingenting att säga.
Då, som nyss antyddes, stycket tyckes äga oför-
minskad popularitet hos den stora publiken, tro
vi, att direktören icke’skall få skäl ångra, att han
begifvit sig ut »På hafvets botten».
Fru Ellen Nordgren-Gulbranson har vid de på-
gående festspelen i Bayreuth rönt storartad fram-
gång som Brünnhilde i »Valkyrian».
–––- *–––-
”Jungfrun.”
Ett kvinnligt handelsgeni, skildradt för Idun
af Ghicot.
(Slut fr. föreg. n:r.)
»Jag är hvarken ’söta vän’ eller ’mamsell
för stadsfiskalen,» svarade hon snäft. »Jag
är jungfru Martineil och därmed jämt.»
Han borrade sina skarpa ögon i jungfruns
obstinata, mörka glober. »Nä nå, lagom,
lagom. Vi ska snart se, hur pass myndig hon
är, jungfrun lilla! Hvad har hon för sig här?
Minsann tror jag inte hon har en liten
treflig handelsrörelse på lediga stunder, hva-
falls?»
»Hm, det ska inte vara mycke det. Litet
nål och tråd och foder, så mycke jag be-
höfver till att sy med. Jag kan väl få ha
sånt i förlag, vill jag tro.»
»Ja så, behöfver hon det här att sy med —
och det här— och det här?» Han slet och
ref i några pappkartonger, i hvilka låg en
mängd småkram. »Neej, min nådiga, vi ska
inte vara så hoppstora, när stadsfiskalen
kommer på visit. Hör på, är jungfrun
myndig?»
»Neej, hur ska jag kunna vara det, då
inga andra än änkor bli myndiga?»
»Jo, det finnes andra myndiga fruntim-
mer också. Annars få de ej tillstånd till
nipperhandel, och jag förmodar det här ska
kallas nipperhandel. Men nu är det slut med
jungfruns affär, förstår hon, ty allt det här
trefliga lägger jag vantarna på.»
Något som också den grymme fiskus myc-
ket riktigt gjorde. Och dessutom fick jung-
frun äfven erlägga betydliga böter, påhvil-
kas största part han också lade sina gri-
pande fem.
Naturligtvis grät jungfrun i förstone och
klagade för sina föräldrar. Men snart tor-
kade hon tårarna, påtog sin vackraste siden-
schalett, gick till stadsfiskalen och frågade,
huru hon skulle bete sig för att bli myn-
dig och erhålla rättighet att idka nipperhan-
del. Och som skönhet i förening med käck-
het alltid gjort sig gällande t. o. m. på så-
dana karlar som gammaldags stadsfiskaler —
ehuru man, öppet sagdt, hade svårt att tro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
