Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 31 juli 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 247
dem vara medlemmar af den öfriga kristli-
ga församlingen — så lyckades hon verk-
ligen få den kitslige K. att för henne skrif-
va en inlaga till kungl. maj:t med begäran
om myndighetsförklaring, hvarefter hon se-
dermera äfven fick rättighet att idka nipper-
handel. Detta naturligtvis mot kontant
vedergällning på alla möjliga håll.
Fiskalen var dock en allt för skarp karl
att låta jungfrun slippa för så godt pris.
Den gamla Handelsbalken var, såsom vi
redan antydt, laddad öfverallt med försåt
och faror. Hvad innebar nipperhandeln?
Nå, det visste egentligen ingen. Men stads-
fiskalen syntes snart ha så mycket bättre
reda på, hvad den icke innebar.
Också stod jungfrun ingen stund säker
för att icke denne skulle snegla in med
sitt öga och göra sina kap midtför hen-
nes nya myndighet och karterade till-
ståndsbevis. Hvad hänfördes under rubri-
ken »nipperhandel» och hvad icke?
Denna osäkerhet gaf anledning till en
mängd trakasserier, »påföljder» och plikter
med konfiskationer. Men jungfrun var
heller inte så dum. Hon vidtalade sin
far, som varit den skickligaste timmer-
mannen, innan han upphöjdes till kvarters-
man. Denne gjorde en löndörr, ledande
till en vindsskrubb, som låg utanför det inre
rummet, och dörren gjordes för väl att kunna
uppluktas af en, som ej kände hemligheten.
Så snart fiskalen syntes i gränden, rapporte-
rades det genom en bultning i taket nedi-
från, då jungfrun fick tid att gömma un-
dan allt, som kunde blifva utsatt för spets-
fundiga tolkningar.
Att bönhaseriet härvidlag öfverallt var
stort, framgår af den omständigheten, att
nipperhandlerskorna i Stockholm till slut nöd-
gades ingå till kungl. maj:t med begäran
om närmare förklaring, hvad med nipperhan-
del egentligen menades, och däröfver har
man det utlåtande från kommerskollegium,
som förekommer i Svensk Författningsamling
hösten 1839. Hvad nipperhandlerskor, som
skulle vara välfrejdade kvinnor och förete
betyg om försvarlig kristendomskunskap och,
om ogifta, myndiga förklarade, skulle få
försälja, var följande:
Alla slags tråd och garn, silke, fruntim-
mers- och barnstrumpor, fransar, band, snö-
ren, uddar, galoner, artificiella blommor;
handskar, nålar, knappar, symönster, huf-
bonader för fruntimmer och barn, kragar,
snörlif och snörlifsben, halsdukar, shawlar
och shawletter samt allt till fruntimmers-
prydnader hörande kram, såsom hals- och
armband, örhängen af sten och äkta metal-
ler, pärlor, blomster, cheniller, contiller, m. m.
äfvensom hårduk, brodérduk och cattuner.
Som man ser, kunde vederbörande på den
tiden »reglera». Emellertid hade nu jung-
frun en viss grundval för sitt vetande om
skillnaden mellan tillåtet och otillåtet i sitt
yrke och behöfde ej löndörren längre.
Under det de finare nipperhandlerskorna
framme i staden egentligen slogo sig på
tapisserihandel, försökte hon draga mera
inbringande fördelar af detta rättesnöre. Där
stod nu t. ex. hufvudbonader för fruntim-
mer och barn. Godt! Hon lät genast en
skicklig »patent»stickerska göra några mo-
deller till yllemössor i form af ett slags
negligéer, hvilka hon öfvertalade de förnäm-
sta morarna i grannsocknarna att anlägga
för att reta aptiten hos de andra. De nappa-
de utmärkt. Och sedan sprungo bondkvin-
norna i åratal från ett halft dussin socknar
för att få liknande mössor. De voro kon-
servativa, dessa allmogehustrur och döttrar,
för hvilka det icke existerade några » säson-
ger». Detta mode spred sig, eget nog, äfven
bland stadsmadamerna, som belägrade hen-
nes rum för att beställa mössor efter de
olika bårdmönstren, hvilka skiftade i alla
regnbågens färger med mellanliggande schat-
teringar, medan själfva stommen alltid gick
i brunt, som »höll så bra med smutsen
och som inte färgen gick ur». Denna nya
industri lämnade under många år arbete
åt en mängd unga flickor, som därpå förtjä-
nade goda dagspenningar. Ty jungfrun hyl-
lade principen »lefva och låta lefva». »Svett-
systemet» skulle ha förekommit henne vidrigt.
Därjämte lade hon an på sidenschaletter.
Kvinnorna af medelklassen i landsortstä-
derna begagnade då allmänt schaletter.
Kangskillnadeniakttogs strängt. Ye den, som
vågade sätta på sig hatt och icke var minst
borgaredotter! Allmogen bar ännu i vissa
socknar sina s. k. nationaldräkter.
Men så lät jungfrun plötsligt de styfvaste
nämdemansmuttrarna profva några granna,
präktiga schaletter från Almgrenska siden-
fabriken i Stockholm. Jungfrun var dessa
regioners Lundin. Hon stiftade lagar för
moderna i de olika socknarna. Schaletterna
slogo an och så kom rusningen. Ah, mina
damer, »en ann kan vara så god som en
ann»! Naturanlagen förneka sig icke. Snart
skimrade landskyrkbänkarna i de grannaste
färger. Grön botten med röd bård i den
ena socknen, vice versa i den andra o. s. v.
Hade vårt land haft många sådana jungfrur,
skulle vår sidenindustri allt stått på bättre
fötter.
Hvad kattunshalsdukarna — eller rättare
hufvuddukarna — angår, voro dessa ännu
innan näringsfriheten inträdde hennes stör-
sta artikel. Dem förde hon i marknaden
på ett helt annat sätt. De skulle spridas
lika jämnt och allmänt öfver hela det om-
råde, hvaröfver hon sträckte sin merkurii-
staf. Till följd däraf valde hon några af
de brokigaste mönstren. Ingen kände så
väl sina naturbarns smak som hon. I dessa
högkolorerade dukar uppriggade hon några
af socknarnas fagraste tärnor, och sedan gaf
hon akt på, hvilket mönster blef det mest
efterfrågade. Landsborna äro mycket noga
att få plaggen alldeles lika. Ar det en kvist,
som fått en annan form, duger halsduken
platt inte. Den skall vara lik Gretas, på-
står Kajsa. Annars »får det vara».
När nu jungfrun var på det klara med
det »i sann mening» populäraste mönstret,
afgaf hon ett anbud till extra pris å ett
parti så stort, att grosshandlaren baxnade
och trodde henne vara galen. Han hade ej
ens så mycket på lager själf. Men, galen
eller icke, var nu jungfrun en gång säker
som Sveriges riksbank, och så fick hon hela
subberten. Nu gick försäljningen löst till
samtliga socknarna. Och en månad därefter
glänste alla fält, hagar, ängar, landsvägar
och kyrkovallar inom sex kvadratmil af de
lifliga färgerna från tusenden alldeles lika
hufvuddukar, alla stammande från jungfruns
tvänne rum därborta på Islandet.
I denna konkurrensens febrila tid, då
hvarje fönster åt en gata skyltar med loc-
kande étalager, klingar detta som en saga.
Och likväl är denna skildring ingenting an-
nat än en serie sakförhållanden, hvilka må-
hända ännu många torde minnas i dessa
trakter.
Att jungfrun dock inte hade så alldeles
obegränsadt välde öfver kundernas sinnen
som synes framgå häraf, visar en episod
från 1856. Hon följde noga med västmakter-
nas krig mot Kyssland 1854—55, troligen
emedan det enda nöje hon bestod sig var
att läsa stadens tidning, hvilken hon höll i
kompani med tio af de närmaste grannarna.
Strax efter Sebastopols fall utkom i mark-
naden en duk, på hvars »spegel» syntes
Pélissier, Canrobert, Niel, Basquet, Mac-Ma-
hon och lord Raglan på eldiga hästar. Den-
na duk föll så i smaken, att hon beställde
en oerhörd massa af dessa lysande gubbar.
Men bondstintorna, som antagligen ej så
ifrigt studerade tidningarna, brydde sig hvar-
ken om marskalk Pélissier eller lord Raglan,
utan hamnade största delen af dessa då så
ryktbara krigare nere i en bod på gården,
där de tjugu år därefter upptäcktes af arf-
vingarne, som sålde hjältarne till lumphand-
laren. Sic transit gloria mundi.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
