Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 7 augusti 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896
251
dem, som med god vilja och vackra förut-
sättningar gått in pä författarbanan. Huru
mänga rikt begåfvade kvinnor ha icke fun-
nits och finnas icke just nu, som kunna
illustrera dessa ord!
Man frågar sig då ovillkorligen: finnes
någon särskild orsak, som gör, att våra
litterära kvinnor ogärna egna sig åt jour-
nalistik? Är orsaken ett visst förnämt för-
akt för »dagblads-litteraturen», såsom en
estetiker med en benämning, som i hans
mun icke klingar väl, kallat vår press. Eller
är orsaken, att den art af litterär verksam-
samhet, som odlas inom pressen, icke ligger
väl till för kvinnlig begåfning, för kvinn-
ligt författarkynne?
Tillåt mig att besvara den första frågan
med en annan : Finns det någon slags mänsk-
lig verksamhet som icke får sin prägel af
dem, som utöfva den? Är en del af »dag-
bladslitteraturen» icke mycket värd, beror
det naturligtvis därpå, att de personer, som
arbeta i dessa tidningar icke äro mycket
värda ur litterär synpunkt. Om således
grundad anledning skulle förefinnas att ej
ställa vår journalistik så synnerligen högt
(vi hafva också hört motsatta omdömen),
är så mycket större orsak för verkliga lit-
terära förmågor, äfven de kvinnliga, att
ägna sig åt och arbeta upp denna efter
deras mening försummade del af litteraturen.
Vi kunna i alla händelser icke komma
från det faktum, att den dagliga pressen
år från år tillvällar sig allt större andligt
inflytande, att den tum för tum eröfrar
mark från det gebiet, som förut ensamt
tillhört boklitteraturen, och detta icke blott
i den meningen, att pressen absorberar mer
och mer af litteraturens andliga intressesfär,
utan äfven i den, att tidningarnas publik
växer på bekostnad af böckernas. Våra
författarinnor skola därför med tiden tvin-
gas in på journalistiken — så framt de icke
helt och hållet vilja förlora den stora all-
mänheten som läsekrets.
Dessutom, vår tid är ju en demokratisk
tid. Dess sträfvan går ut på att göra så
breda lager af befolkningen som möjligt,
politiskt, kommunalt, litterärt, konstnärligt
intresserade. Böckerna äro barn af ett mer
aristokratiskt tidehvarf. De äro för dyra
för att direkt och i tillräckligt antal kunna
nedtränga till de djupa lederna. Därför är
det, som vår tid tillgripit journalistiken,
därför är det också som pressen blifvit och
än mer skall blifva vår tids främsta bild-
ningsmedel. De författarinnor, som hafva
något att säga den stora allmänheten, måste
i framtiden göra det genom tidningarna.
Och i själfva verket är det så, att de allra
flesta af våra skrifvande kvinnor vilja tala
till den stora allmänheten. De äro i detta
fall helt och hållet genomträngda af tidens
demokratiska anda. Om de fortfarande säga
sin mening i bokens form, är det i allmän-
het icke därför, att de önska vända sig till
en liten »elitpublik», utan därför att de
hänga fast vid en gammal vana.
En framstående kritiker har nyligen ut-
talat den förhoppningen, att svenska skrift-
ställare och konstnärer skola närma sig all-
mänheten genom att göra sin konst mer
lättförstådd. Den klyfta, som nu faktiskt
ligger mellan konsten och den stora publi-
ken, kan minskas endast genom ett allvar-
ligt bemödande från konstnärernas sida att
träda folket närmare. Och det sker icke
blott genom att tala ett förståeligt språk,
utan äfven genom att välja ett språkrör,
IDUN
som låter rösten tränga fram till den stora
allmänheten.
Nu skall någon invända: att vara jour-
nalist och att vara novellist äro två skilda
saker; man kan inte vänta att våra för-
fattarinnor, därför att den skönlitterära mark-
naden är dålig, skola kasta sig in på jour-
nalistiken, som för dem är främmande.
Denna invändning har sitt berättigande,
i all synnerhet då det gäller skriftställare-
talanger, som redan äro erkända. För dem
är också det ekonomiska problemet i all-
mänhet mindre svårlöst, ehuru det skulle
kunna framdragas exempel på motsatsen.
Det kan naturligtvis icke vara min mening,
vare sig att öfvertala författarinnorna att
lämna det belletristiska området eller att
söka utrota romanen såsom konstform. Jag
vill endast å ena sidan framhålla, att myc-
ket, som nu tolkas i diktsamlingar, som
ingen läser, eller i digra roman-volymer,
som trots sin storlek drunkna på boklåds-
disken, kunde sägas i en direktare (kanske
njutbarare?) form i den dagliga pressens spal-
ter. Och å andra sidan vill jag bedja de unga
kvinnor, hvilkas håg står till litterär verk-
samhet, att gifva akt på den vind, som nu
blåser. Romanen har under ett långt skede
varit den moderna, helt dominerande konst-
formen. Men tecken tyda på, att detta
herravälde nu är på retur, och hvem skall
upptaga den fallna manteln? Pressen. Hellre
än att öka bokmarknadens öfverflöd på ro-
maner, noveller och diktsamlingar, öfver-
sättningar såväl som originalarbeten, borde
den unga kvinna, som vill ägna sig åt skrift-
ställeri, bryta sig en ny väg på det visser-
ligen för henne obanade område, som heter
journalistik. Ty om än tistlarne växa ym-
nigt, är marken där säkerligen mer fruktbar.
Är då öfver hufvud taget journalistisk
verksamhet passande för kvinnor? Har en
kvinna med litterär begåfning de nödiga
förutsättningarna för att lyckas på detta
område af skriftställeri?
Den första frågan lämnar jag, för så vidt
det är en konvenansfråga, helt och hållet
å sido. Hvar och en följer i våra dagar
den väg, på hvilken böjelser och omstän-
digheter föra henne in, och någras fördomar
skola säkerligen icke hindra någon att egna
sig åt publicistiskt arbete. Men har frågan
den innebörd, som jag strax därefter gifvit
den, förtjänar den allvarligt begrundande.
Ty tidningsarbetet är icke blott ett fy-
siskt fordrande och ansträngande arbete,
eftersom tiden för dess fullgörande vanligen
är strängt begränsad och knappt tilltagen,
utan det kräfver äfven specialkunskaper,
som endast förvärfvas genom omfattande
studier eller långvarig rutin. För egen del
är jag emellertid förvissad om, att många
kvinnor äga en äfven bland män sällsynt
arbetsförmåga och energi. Andra än pro-
duktiva och nervkraftiga personer böra emel-
lertid icke ägna sig åt detta slags arbete,
som är mer enerverande än något annat.
Hvad nu kunskaperna beträffar, är det
naturligt, att ett så vidtomfattande fält,
som det, på hvilket den moderna journalis-
men rör sig, erbjuder många skilda om-
råden, som hvar för sig fordra en särskild
utbildning. Man skall kanske säga, att få
kvinnor äro hemmastadda i politikens irr-
gångar eller förtrogna med den mångfald
af praktiska frågor, som uppställa sig inom
det kommunala lifvet. Detta är sannt. Men
det finnes återigen andra ämnen, som ägna
sig mycket väl för kvinnliga publicister, ja
några, hvilka så att säga höra till deras
fack. Jag förbigår här de områden af jour-
nalism, som ligga skönlitteraturen nära : no-
velletter, kåserier för dagen, krönikor, upp-
satser i estetiska frågor, teater- och littera-
turkritik, öfversättningar. Det ligger i sa-
kens natur, att den skriftställarinna, som
öfvergår till tidningsarbete, först skall tänka
på dem. Jag vill i stället påpeka några,
som mera uteslutande tillhöra pressen.
Först och främst hafva vi då behandlin-
gen af skolfrågan och alla ämnen som be-
röra undervisningen. Här är ett rikt fält
för kvinnlig insikt och fackkunskap, och det
är att beklaga att vår tidningspress vid
dessa viksiga frågors behandling i så ringa
grad haft till sitt förfogande kvinnliga pen-
nor, utan hvilkas medverkan de helt säkert
få endast en ensidig belysning.
Vidare ha vi de etiska frågorna. Om
det är sannt, att kvinnan är mer ideelt an-
lagd än mannen, att hennes sedlighetskraf
är strängare, att hennes uppfattning af no-
bless och god takt är finare än hans, då
är också alldeles säkert hennes medver-
kan vid de etiska frågornas behandling
i pressen ovärderlig. Kanske skulle myc-
ket af den grofhet, den brist på finess, som
tyvärr ofta vidlådt den offentliga disskus-
sionen i vårt land, hafva varit borta, om
i tidningsredaktionerna suttit flera kvinn-
liga medarbetare. Kanske skulle då ett och
annat lagförslag, afsedt att utjämna orätt-
visorna i fördelningen af ansvaret för ett
begånget sedligt felsteg, rönt större erkän-
nande. Kanske skulle också något af den
moraliska fariseism, som i kvinnans namn
pålägger olidliga konventionella band och
predikar förföljelse mot allt, som är osmin-
kadt och naturligt, då vara afslöjad.
Ganska säkert skulle samhället i lika grad
som pressen själf vinna därpå, att våra skrift-
ställarinnor mera ägnade sig åt publicistisk
verksamhet — och för dem skulle öppna
sig ett nytt, stort oeh fruktbart fält.
Hj. Cassel.
–––- ––––-
Cre flickor på vandring.
Från en turistfärd i Dalarne
af Mabel.
(Slut från föreg. n:r.)
Klockan 3 på morgonen aflägsnade vi oss ocli
gingo att bese utsikten från Käringberget. Sol-
uppgången fingo vi ej se i följd af moln, men
Siljan låg härlig i den tidiga morgonstunden.
Kl. 5 gingo vi till kojs i vår hederliga koppar-
slagares kök oeh voro så tidigt uppe morgonen
därpå för att åter se kyrkbåtarna och kyrkgången.
En synnerligen anslående predikan hölls af pro-
fessor Ekman från Upsala. Det var äfven ett
brudpar i kyrkan, öfver hvilket vid altaret lästes
välsignelsen, vigseln hade förut ägt rum. Bru-
den var klädd i en vacker kulldräkt, prydd med
glaspärlor och pappersblommor. På kvällen
foro vi åter med båten till Rättvik, lågo där öf-
ver natten och anträdde på morgonen vandringen
till Mora, Det är fyra mil dit, hvaraf vi dock
fingo följa med på en vagn en mil.
I Mora besågo vi Utmelandsmonumentet. Det
är en liten byggnad uppförd öfver den källare
i hvilken, som bekant, Gustaf Yasa doldes af
Tomte Mats hustru. Monumentet är enkelt och
värdigt det stora minne det ägnats. På torsdag
förmiddag besågo vi Mora, dess kyrka, en liten
utställning m. m. Gärna hade vi också besett arti-
sten Zorns konstsamlingar, men som Prins Eugen
väntades dit som gäst, vågade vi ej störa. Där-
efter gingo vi till Orsa, under vägen gjorde vi
en liten afstickare till utsiktsberget Kisa. Väd-
ret var mycket gynnsamt och utsikten härlig
öfver Siljan ocli Orsasjön. Vi rastade här flere
timmar och anlände först kl. 8 e. m. till Orsa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
