Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 7 augusti 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252 i D Ü N 1896
Vägen till Orsa är särdeles vacker och omväx-
lande. I Orsa var svårt att fä rum, slutligen
fingo vi godt logis. På morgonen gingo vi till
Fryksåsen, en fäbod nordväst om Orsa, på grau-
sen till Finnmarken Med fäbod menas som
bekant en liten bondby uppe bland bergen, dit
bönderna om sommaren skicka kreaturen på bete.
Kvinnor och barn följa med, och männen komma
upp ibland för att sköta det lilla åkerbruk, som
ibland finnes däruppe. Fryksåsen ligger 1760
fot öfver hafvet. Folket däruppe är egendom-
ligt nog ända från Mora. Vägen dit upp går
genom en mycket vild och vackpr skog, och un-
der vandringen genom denna välsignade vi fler-
faldiga gånger Turistföreningen, som genom röd
färg på somliga träd visade oss rätta vägen.
Framkomna till Fryksåsen, togo vi in hos en
gumma, som gaf oss mjölk och tunnbröd. »Mo-
ran» var en riktigt rar gumma, men kunde ej gifva
oss logis annat än i en lada, ty stugan var bort-
tingad åt andra turister, som skulle komma se-
nare på kvällen. Vi lågo hela eftermiddagen
uppe i skogen, njöto af den ljufliga fridfullheten
och utsikten, språkade med vallgummorna och
läto dem berätta sagor och sägner. Vidskepel-
sen är ganska stor där uppe. Vi fingo åtskilliga
historier, om hur trollen velat narra dem till
skogs, bytt bort barn m. m., till bästa.
Solnedgången var härlig och göt sitt trolska
skimmer öfver Orsasjön strax nedanför skogen
och Dalälfven, sonyförenar Orsasjön och Siljan
vid Mora strand. Åt andra sidan ser man öfver
Finnmarkens i alla möjliga gröna skiftningar skim-
rande skogar, och längst bort Skattunge by och
sjö samt skogen som förtonar i fjärran.
Sedan gingo vi till kojs i vår lada och skrat-
tade hjärtligt åt allehanda små missöden där-
inne. Klockan väckte »moran» oss och vi
besågo tillsammans med åtskilliga turister och
ungdomar från Orsa den vackra morgonrodnaden
och soluppgången. Så åto vi frukost allihop till-
sammans, och därpå bröto vi upp för att gå mot
Wåmhus. Alla tre äro vi ense om, att dagen
vid Fryksåsen var den härligaste på hela resan.
I Orsa var visst dans på kvällen, men vi ansågo
oss ej ha tid till en så stor krok.
I Våmhus hämtade- vi våra ränslar, som fått
följa med en vagn dit direkt från Orsa, så skaf-
fade vi oss tre koppar varmt vatten i en bond-
stuga, bröd från en bagare .och hade sedan en
treflig chocoladfrukost på tre man hand i det
gröna. Vi åhörde äfven gudstjänsten i kyrkan.
På eftermiddagen togo vi våra ränslar på ryggen
för att gå mot Mora strand, men blefvo visade
en alldeles orätt väg. Vägen var mycket vacker
och alldeles obebodd. Klockan 6 på eftermidda-
gen mötte vi__en kulla, som sade oss, att vi voro
på väg till Älfdalen. Först visste vi ej hvart
vi skulle taga vägen så sent på kvällen, men så
kom kullan ihåg, att i en närbelägen fäbod fanns
en mas, som skulle fara till Morastrand den kväl-
len. Vi gingo dit, träffade masen och fingo, som
väl var, skjuts på en rankig kärra utan fjädrar.
I alla fall anlände vi på kvällen, välbehållna och
muntra, till Moranoret. Där togo vi in på hotellet
och sofvo riktigt ut. Måndag inorgon gingo vi
till Gesunda fäbod, åto hos en »mora» och gingo
sedan öfver en ståtlig 3 km. lång pålbro öfver
till Sollerön. Där fingo vi logis hos en mycket
vänlig familj, som dock endast hade två ytterst
smala sängar och ett minimum af sängkläder att
erbjuda. Att komma i säng alla tre var därför
lättare sagdt än gjordt. Först gjordes energiska
försök att få rum två i samma säng, men detta
befanns på goda grunder vara omöjligt. De båda
som skulle ligga i säng fingo då afstå hvarsin
persedel ur sin bädd, hvilket kompletterades af
våra gångkläder och därpå fick sedan nummer tre
ligga på golfvet.
Vår afsikt hade varit att morgonen därpå be-
stiga Gesundaberget, men som molnen lågo som
en nattmössa på bergets topp, afstodo vi därifrån,
Vi togo därför skjuts till Björka fäbod (s/4-mil)
och gingo sedan till Siljansnäs (omkr. 3 mil).
Hela västra stranden, som vi nu voro på, är yt-
terst glest bebygd och ännu mycket litet besökt
af turister, men den är ojämförligt den vackraste
delen, som vi sågo. Skogarna äro gränslöst stora
och vackra. Märkvärdigt nog ser man dock mest
unga späda träd, inga stora skogens jättar. I
Siljansnäs lågo vi hos klockaren och gingo på
onsdags morgon öfver Leksand till Insjön. På
vägen rodde vi ett par gånger för att slippa om
vägar.
I Insjön var mycket folk samladt till missions-
möte och i följd däraf ondt om rum, men efter
litet sökande fingo vi ligga hos en bondhustru.
På fredags morgon foro vi till Säter med tåg,
uppehöllo oss där för att se grufvorna, hvilket dock
ej lyckades. Därifrån foro vi till Krylbo, lågo
där öfver natten och inträffade fredag förmiddag
i Stockholm.
Från Insjön och hem kunde nog färden fördel-
aktigare hafva gjorts mindre hastigt och någon
annan väg valts, exempelvis genom Korbergs
kanal och Mälaren, men af många skäl måste
vi skynda hem.
Som af ofvanstående framgår, drog vår resa
14 dagar. Hvar sin bädd hafva vi endast undantags-
vis haft, utan turvis sofvit två i samma. Hufvud-
sakligen ha vi lefvat på mjölk, som vi köpt i
stugorna, och bröd, som vi fått i bagarbodar eller
stugor, och hafva vi ätit med strykande aptit
hvad vi än fått. Kräsen får man ej vara, ty
både ordentlighet och snygghet kunna ofta nog
vara omtvistliga i stugorna. Vi beräkna, att ha
gått till fots omkring 20 mil, hvarunder vi burit
ränslarna på ryggen under circa 10 mil, under
resten ha de endera kvarlämnats eller fått följa
med något åkdon eller båt. Resan gick oss till
omkring 60 kronor hvar.
Ja, nu törs jag väl ej göra berättelsen om vår
lilla färd längre, ty äfven en redaktörs tålamod
har gränser. Jag kan blott tillägga, att om den
hos någon ung läsarinna kan väcka håg och tjäna
till någon ledning vid en liknande färd, skulle
den uppfylla min djärfvaste förhoppning. Säkert
är att vår färd hos oss tre deltagarinnor efter-
lämnat oblandadt glada minnen, stärkt och här-
dat vår kropp och lärt oss att än mer än förr
älska vårt sköna fosterland.
–––– *–––– .
55
Hoffröken”.
En Djurgårdsbild från 70 talet.
Af Ebba.
Inder loppet af flere år hade hon varit
en daglig företeelse på vägen, omsväf-
vad af ett tätt dammoln. Hon var nämli-
gen vägsoperska, och något annat namn än
»hoffröken» hade jag aldrig hört på henne.
Förmodligen hade folkhumorn gifvit henne
denna benämning, emedan hon stod under
»hofjägarens» kommando.
Då man, fröjdande sig åt de klara, so-
liga vår- och sommarmorgnarne, plötsligt
såg de närmaste föremålen insvepas i en
tjock sky af damm, visste man, att »hof-
fröken» var utanför på vägen. Och såg
man henne inte, hördes hon dock på långt
håll, då hon med sin stora kvast skrapade
bland stenar och grus, med gäll och skarp
diskant grälade än på bröd- och ölutkörare,
som aldrig visste hålla ur vägen, utan styr-
de kurs rätt på »fröken» och sedan skrat-
tande undskyllde sig med »tjockan», än —
hotfullt lyftande sin kvast — på okynniga
pojkar, hvilkas största förnöjelse tycktes vara
att springa rakt på och öfver de hopsamla-
de sophögarne, på så sätt spridande deras
innehåll utefter vägen igen. Eller ock kom
»hoffröken» i delo med sina yrkessystrar,
öfver hvilka hon tycktes hafva ett visst öf-
verinseende. Att dessa ej ordentligt begag-
nat sin kvast och sina ögon, det kunde
»hoffröken» ofta visa »papper» på. Ty in-
för de pliktförgätnas ögon och under deras
näsor stack hon papperslappar, hvilka
hon med egna händer hopsamlat efter dem
på deras vägstycken samt diken och bac-
kar däromkring. Till en sådan försumlig-
het gjorde sig »fröken» själf aldrig skyl-
dig — ingenting undgick hennes uppmärk-
samhet, hon sopade sina vägstycken lika
noggrant som nånsin en kammarjungfru
sin våning.
Den enda, med hvilken hon tycktes stå
på fredlig fot, var en smutsig, snusig och
krokryggig gubbe, hvars uppgift det var att
i sin kärra upptaga och bortföra, hvad »frö-
ken» och hennes yrkessystrar hopsamlat.
Vid detta sitt arbete åtföljdes han troget
af »fröken», som med sin kvast beställ-
samt makade upp allt på hans skofvel,
hvarunder ett gladt och lifligt samspråk all-
tid fördes mellan de tu. Men hvad »hof-
fröken» i lugn och vänskaplig sinnesstäm-
ning hade att förkunna, kunde ej af utom-
stående uppfattas, emedan hennes röst där-
under icke på långt när hade den »kläm»,
som den i vredens ögonblick ägde.
Att den lilla smutsiga gatsoperskans käns-
lor någonsin skulle kunna höja sig öfver
vänskapens nivå, eller att hon, under det
hon med sin kvast skrapade den torra, dam-
miga vägen, drömde någon ljuflig dröm om
»gröna skogar, ett eget bo och en hälft så
öm» — det föll mig dock aldrig in.
»Hoffrökens» yttre liknade till det mesta
hennes eget arbetsfält: »grått i grått» var
det intryck man först erhöll af henne, när
hon stod uppå vägen. Endast hufvudet vi-
sade en gladare färgton. Och på söndags-
morgnarne var hennes hvita, hårdt stärkta
»tresnibb», som bakåt gick ihop i en spet-
sig vinkel, riktigt bländande. För hvarje vec-
kans dag försvann dock så småningom så-
väl den bländande glansen som den spet-
siga vinkeln och på lördagen harmonierade
hufvudbeklädnaden med den öfriga dräkten.
Det var likväl inte blott färgtonen i hen-
nes toalett, som var anmärkningsvärd, det
var äfven hennes sätt att drapera den. För-
modligen på det ej kjolen skulle blifva
kvastens konkurrent, hade hon dragit upp
den under förklädesbandet högt mot ryg-
gen, hvarvid den uppdragna delen bildade
en stor turnyr eller — puckel, hvilket man
vill; och under den ridå som bildades af
den uppdragna kjolen skymtade ett par grå
nedhasade strumpor på ett par stora ned-
hasade kängor, hvilkas »tungor» aldrig bun-
dos af något fängsel, utan ständigt voro i
en glappande rörelse. Under kulna och ky-
liga dagar fulländades dräkten af en gam-
mal trasig sjal, som flere hvarf var lindad
omkring lifvet.
Emellertid försvann den »gråklädda da-
men» en vacker dag ifrån vägen och blef
där ej mer synlig. Det blef ock jämförel-
sevis tyst därute, öl- och brödvagnarne
skramlade förbi utan ackompanjemang af
okvädinsord, och mot pojkarnes och gardi-
sternas ryggtaflor höjdes ej längre någon
hotande kvast.
Jag tänkte i mitt stilla sinne, att »hof-
fröken» tillföljd af det myckna damm, hon
undér årens lopp inandats, ryckts bort af
galopperande lungsot, och i tankarne höll
jag öfver den hädangångna följande paren-
tation :
Så har då den stackars fattiga vägsoper-
skan slutat sin vandring, blifvit frigjord
från stoftet och får hvila sig ifrån sitt ar-
bete. Hennes namn var okändt, hennes
kall ringa och föraktadt, men samvetsgrant
och plikttroget stod hon dock städse på sin
post. Och ehuru ingen skulle ha velat till-
erkänna henne någon som helst ställning i
samhället, var hon dock nödvändigare för
detta än mången firad skönhet. Ty huru
tilltygade skulle icke de erkända samhälls-
medlemmarnes blanka fötter, de promene-
rande fina damernas broderier och plisséer
hafva blifvit, om ej vägsoperskan varit deras
föregångare. Och huru skulle ej den bildade
människans ordnings- och skönhctssinne rå-
kat i uppror vid åsynen af flottiga pappers-
lappar, halmstrån, stickor och oändligt myc-
ket annat skräp, om ej hennes skarpa öga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
