Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 14 augusti 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 259
Bara prosa!
Af Laura Fitinghoff.
8
ru Ella ämnade sig bort på ett för-
middagskafferep. Hon behöfde litet
förströelse, ty hon kände sig orolig och be-
tryckt. Hennes man, som under det första
året af deras nu tvååriga äktenskap trifts
så väl inom det lilla vackra fina hemmet,
som varit så glad och jämn till lynnet,
hade blifvit helt förändrad.
Hvad var det för en oro, som dref ho-
nom att oupphörligt föreslå nöjen utom
hus, när deras eget hem var så trefligt.
Han hade redan tröttnat på sin för ej lång
tid tillbaka så »förtjusande», så »intres-
santa» lilla hustru? Var det dock fort-
farande kärlek eller var det medlidande,
som manade honom att vid dessa föreslagna
nöjen utom hus ständigt vilja ha’ henne
med sig?
Hon var ju tacksam för, att han ej läm-
nade henne ensam hemma, och första tiden
äfven road af att vara med, helst när det
vankades musik, när hon blef i tillfälle att
åhöra eller åskåda någon god opera eller
dramatisk föeställning.
Men allt sådant, som vid dylika utflykter
var hufvudsak för hustrun, syntes allt mer
blifva bisak för mannen. Hans käkar, som
under de präktiga musikfesterna, arbetade
oafbrutet för att återhålla våldsamt tilläm-
nade gäspningar, arbetade sedan under in-
mundigande af den invecklade supén ej
mindre oafbrutet, men med ett lif och en
ifver, som nästan väckte leda hos hans
lilla hustru. Han studerade matsedeln med
en grundlighet, som om den innehållit det
mest intressanta och lockande musikprogram,
och valde maträtterna med en omsorg, som
om det gällt valet af lefnadsbana. Och se-
dan var det ett prisande af maten, ett fun-
derande öfver ingredienserna och ett be-
mödande hos honom att få henne att på
allvar sätta sig in uti matfrågorna, som
föreföll henne minst sagdt tröttande, och det
var ej utan, att en liten tillstymmelse af
förakt för den i öfrigt förträfflige mannen
började smyga in i hennes sinne.
Det harmade henne att se, hvilka sum-
mor hennes man kallblodigt lämnade dessa
bugande, smilande vaktmästare. Hvilka
musikalier, konstverk, skönliterära arbeten
skulle ej kunnat anskaffas för dessa pen-
gar, som nu gingo upp i bara prosa, ty
ingenting kunde väl vara mera prosaiskt
än mat och tanken på, hvad man skulle äta!
Så beslöt hon omsider i all tysthet att
»uppfostra» honom till en ideelare uppfatt-
ning och att låta honom undergå en hälso-
sam tuktan inom hemmet. Sparsamhet är
en dygd, som han att börja med borde få
begrepp om. De hade verkligen ej råd att
behålla den ypperliga kokerskan, som man-
nen haft sedan sin ungkarlstid, och hvilken
dessutom, som han ju själf medgaf, började
visa sig allt för kavat mot hans lilla öm-
tåliga hustru.
En ny, snäll och nätt flicka anskaffades.
I hennes betyg stod, att hon var »kunnig
i matlagning». Men hon fjällade kråm-
gäddan, medan hon stufvade aborren i full
pansarskrud, och när rädisorna kommo hem
från grönsakshandlaren, frågade hon frun,
om hon skulle koka dem.
Frun våndades i tysthet, men flickan var
snäll och pålitlig. Hon skulle väl så små-
ningom bli inlärd, och, som sagdt, det var
allt skäl att med det snaraste vänja man-
nen af med det lukulliska lefnadssätt och
det utelif, som hos honom hotade att öfver-
gå till en mycket sorglig vana. Lilla frun
väntade ett mycket godt resultat af sin
»uppfostringsmetod». Hon väntade tåligt
och outtröttligt, väntade på förbättrings-
symptomen vecka efter vecka, månad efter
månad. Förgäfves! Med förtviflan tyckte
hon sig se, huru mannen med allt raskare
fart började glida utför det sluttande planet,
och på den skjutsen hvarken kunde eller
ville hon vara med. Hennes lott var så-
ledes att, utan att kunna förhindra det,
tyst åskåda hans resa utför.
Lifvet tedde sig dystert för fru Ella, och
så gick hon, som. sagdt, på kafferep.
Kätt många fruar voro samlade där, och
man talade om »mat». Mat, som hvar och
en af dessa fruar »afskydde» ! Lifvet hade
sannerligen större kraf på en människa, än
att man skulle låta sig neddragas af så-
dane materiela hänsyn. O, detta var allt
så sant och så präktigt yttradt! Orden
brände och lyste som med eldskrift i fru
Elias sinne. Just detta, att man hade
högre mål att sträfva till än att »konkur-
rera med kockar och kokerskor», »att man
förnedrade sig genom att göra magen till
den Moloch, åt hvilken man offrade alla
stora verkliga intressen i lifvet, då man
nöjde sig med att som mannens hushåller-
ska gå upp i idel mattankar». Damerna
blefvo allt mer och mer upphetsade. De
öfverröstade hvarandra.
En ny gäst anmäldes, en fru af medel-
ålder, hvilket man såg af hennes ståtliga
och vördiga yttre mer än af de nästan
ungdomligt friska anletsdragen.
Hon satte sig genast in i samtalet, vän
eller bekant som hon var med de flesta i
sällskapet.
»Nej, vet ni hvad,» sade hon, »ni äro
på farliga afvägar. Högre mål! Jo jag
tackar jag! Ett högre mål än att vinna
eller behålla sin man, son eller vän åt
hem, barn och samhälle kan man väl ej
gärna tänka sig. Prosaiskt! Simpel upp-
fattning? Åh, jag vet inte det! Om jag
ser och vet, att min man är svag för god,
väl lagad mat — det äro alla män för
öfrigt — hvarför skulle jag inte då med
alla mig till buds stående medel söka att
förskaffa honom sådan. Är icke detta, för att
ta tillfället i akt och vitsa litet, ett i dubbel
bemärkelse godt »mål» att lefva för? Ser
ni, innan mannen gifter sig, under den ljufva
förälskelsetiden styres han af den lilla bevin-
gade gud Amor. Med piltens bindel för
ögonen tycker han, att vidbränd ölost är
nektar och stufvadt hvad som helst am-
brosia. Men sedan en man kommit öfver
smekmånaden och slagit sig till ro i sitt
eget hem, tappar Amor af någon outgrund-
lig anledning vingarne. I bästa fall kvar-
dröjer han inom hemmet som en liten ving-
lös god genius. Det kan också hända, att
om han kvarstannar, så förvandlas han till
en liten den allra värsta sortens köksgris I
Men jag kan berätta, att af lille köksgrisen
kan åter uppstå en god hemmets genius,
om hustrun bara är klok och inte skyr
något medel för att nå det målet. Min
mor sade, när jag gifte mig: »Ge akt på
din mans favoriträtter, gif honom dem på
lämpliga mellantider, försök att »komponera»
något i matväg, egendomligt för ditt bord.»
Jag lydde rådet, forskade i gamla kokboks-
luntor, tog reda på recept till såser och in-
läggningar, hittade t. ex. bland annat på
ett alldeles egendomligt sätt att lägga in
surstek. Min man kan icke få sådan sur-
stek annat än hemma hos sig, inte heller
sådan, som han säger, aromatisk sill – det
tror han så säkert! Jag har mitt eget sätt
att tillreda hans morgonbiffar med kapris
och lustiga pikanta saker. Jag lär inte
ut det! Ingenstädes, vare sig i ett annat
hem eller på en restaurant, skall man kunna
öfverlista mig! Och alltid får han lefva i
okunnighet, om hvad som vankas till mid-
dagen. Det kan kända att han får bruna
bönor, skinka och hafversoppa. Men det
kan också hända, att han får färsk kaviar
på smörgåsbordet och andra utsökta små
finesser, som han ej väntat sig.
Dyrt, sägen I? Eiktigt god vara är
dryg. Man kan få prima vara af kött,
fågel, ja, delikatesser för hvad en enda
måltid på en restaurant kostar.
Hvad som nog i längden ställer sig något
dyrt, är att jämt ha prydligt och rent duk-
tyg. Servis och silfver däremot är det lätt att
bibehålla blankt, om man t. ex. en gång i
veckan ger det en särskild upputsning. En
vacker prydnadsväxt eller en blomma på
bordet sprider trefnad och verkar fest-
stämning. Matos och dålig, kvaf luft i ett
matrum äro nu en styggelse för hvar och en.
Efter maten en eldbrasa i mannens rum
eller i salongen, om man har en sådan ; en
god kopp kaffe till den cigarr, han en gång
för alla har svårt att undvara!
Ja, ser ni, allt sådant gör underverk, och
stundom kan man tro, att den där lilla, sina
vingar beröfvade geniusen återfått dessa vin-
gar; att lille gud Amor åter gjort sitt inträ-
de i ett hem, där han enligt traditionen ej
skulle finnas. Den lille vingade guden för
andra flyktiga, lätt försvunna och lätt för-
drifna genier med sig, musikens, konstens
genier! Själen sitter enligt min tro icke i
magen. Men nervknippen, som beröra huf-
vud och hjärta, hämta därifrån kraft och
spänstighet. En älskande, omtänksam hus-
moder blir lika lätt i sin mans ögon om-
gifven af den skära gloria, hon ägde för
honom under flicktiden. Hennes tal, hen-
nes sång, musik och andra intressen blifva
honom ej likgiltiga. Ja, han inbillar sig
snart nog, att hans hustru är honom oum-
bärlig. 1lan är — kungen, ja det kan han
ju gärna få vara! Kungen i sin lilla, men
för samhället så betydande stat, liemmet. Och
hon är statsministern, som har att genom
oaflåtligt nit och omtanke kvarhålla sig på
sin viktiga post, som så många vilja be-
röfva henne. Guldkrogar, varietéer, restau-
ranter, farliga medtäflare att bekämpa, och,
tro mig, öfver dem segrar man icke med
förebråelser och föreställningar. Icke ge-
nast! Icke förrän man lagt en god grund
med rama prosan.»
Ja, så hade hon talat, den glada, vän-
liga damen, som sist infunnit sig i säll-
skapet.
Fru Ella öfvertänkte hennes ord, när hon
nu i rask fart anträdde vägen till hemmet.
Inkommen, möttes hon af en vidrig lukt af
bränd stek. Den tunga, kväljande röken
svepte in öfver matsalen, där middagsbor-
det stod dukadt med den i hopläggningen
illa medfarna duken. Hon uppfattade i en
blick det dunkla bordsilfret, den slarfvigt
ordnade brödkorgen.
»O, min älskade gubbe, strängt upptagen
af sitt arbete som han är hela förmidda-
gen, nog behöfver han ha det trefligt, när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
