Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 14 augusti 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
! D U N
262
dåsigt, t. o. m. flugorna hade somnat. Det
var allt underligt ändå, tyckte Eva, att hon,
tösen, lilla Thea, skulle gå förut in i det
förlofvade landet. Jag får vara utan, jag,
tänkte Eva och drog en suck. Inte för det
fattades friare: den där nye handelsman-
nen med de röda händerna och blå glas-
ögonen hade ju så godt som friat, och mo-
ster Stafva menade, att Eva vore dum, som
inte ville säga ja. Han var ju förmögna
karlen, hade köpt huset med handelsboden,
och treflig våning hade han också. Men
Eva var bra barnslig, som inte ville ta sitt
förnuft till fånga. Allt det där tänkte Eva
på, där hon satt och skref till bror Emil.
Men det var något annat, som var i vägen
för vår hederlige handelsman, menade mor-
bror Lars. Och det var nog så. Eva hade
gått och tittat för djupt och för länge i ett
par varma, bruna ögon, och så hade hon
svedt sitt stackars 35-åriga hjärta ohjäpligt.
Inte rådde hon för, att hon kunde älska
lika varmt och ömt som den 21-åriga Thea.
Eva borde ju inte tänka på kärlek, utan
vara förståndig och gifva sin hand åt den
blåglasögde handelsmannen, menade moster
Stafva. Men, herre gud, inte ville hon tvinga
henne. Eva gjorde ju så väl nytta för sig,
och så precis barskrapad var hon heller
inte. »Ack käraste, käraste,» hviskade hon,
»om du blott visste hur jag håller af dig.»
En tår droppade så vackert mellan de små
fina händerna, hon höll för det sorgsna an-
siktet. Kunde inte Gud höra och hjälpa
henne? Bara en enda, bara hans kärlek och
se’n — hur gladt skulle ej lifvet vara! De
där varma, bruna ögonen, hon såg dem för
sig dag och natt. Men nu var han borta,
den afhållne, präktige mannen, han var ute
på en resa för banken, i hvilken han hade
tjänst. Det var nu längesedan de sist
träffades.
Ett skri och ett högljudt buller väckte
henne ur hennes drömmar. Hvad nu då?
Ack, det var småflickorna som återkommit
och nu voro i full fart med att kifvas om
några kakor, som mamma delat ut. Så måste
hon ut och bilägga tvisten.
Där nere i löfsalen satt den unge, lyck-
lige häradshöfdingen med fröken Thea i sin
famn. En af småflickorna, den odygdiga
Villi, stod i ett hörn af trädgården bakom
en syrénberså och bakom henne Elna, ny-
fiken och ifrig. De hade blifvit sams igen,
och nu måste de ha reda på, hvad det
skulle bli af, eftersom farbror Holger och
syster Thea voro ensamma. •— »Ser du nå-
got, du Villi? Låt mig se,» och den lilla
sträckte sig nyfiket fram bakom systern.
»Nej, Elna då, di kysses, di kysses,» skrek
Villi och klappade i händerna. »Låt mig
se ! » och nu knuffade Elna raskt undan sy-
stern med den påföljd, att Villi plötsligt
föll pladask i en blomsterrabatt och uppgaf
ett högt rop. Elna flydde förfärad därifrån
och sprang, som om det gällt lifvet, ur
trädgården, rusade in i salen och ropade,
så att det hördes öfver hela huset: »Di ha
kysst hvarann,» och skrattade och snurrade
som en liten nystvinda. Men på blomster-
rabatten låg stackars Villi och grät efter
sitt fall — »usch, den otäcka Elna, hon ska
få.»
Thea, som hört oväsendet, slet sig rod-
nande ur sin fästmans armar och gick,
åtföljd af sin lycklige Holger, för att trösta
den lilla fallna ängeln. Så tågade de alla
upp, och Thea presenterade, rodnande och
leende: »Min fästman, Holger Frank.» Nu
blef det ett omfamnande och skrattande
och kyssande. Elna och Villi togo hvarann
i famn och kysste den rare farbror Holger.
Gymnasisten, bror Henrik, rekvirerade punsch
och sodavatten, och pappa tog fram sitt
bästa vin. Elsa, trettonåringen, smög sig
in i flickornas rum, tog försiktigt fram sin
dagbok och skref: »Det outgrundliga händt.
De ha förlofvat sig.»
Det bief en glad afton med en härlig sol-
nedgång, och månen sken till sist, och de
båda lyckliga sutto på balkongen utåt träd-
gården och blickade, ostörda af tid och rum,
in i hvarandras ögon. Lilly spelade vemods-
fulla och glada stycken, och bror Henrik
sjöng, och pappa kom fram med sina gamla
bravurstycken och sjöng, så att mamma i
skymningen trefvade efter hans hand och
med tårar i de ärliga, grå ögonen sade:
»Lars du, minnes du den gången ; tack för
allt, Lars.» Och småflickorna sutto så stilla
och tysta på hvar sin pall och sågo beun-
drande på de båda förlofvade. Villi tyckte,
att Thea var så lik den där prinsessan i
sagboken, och Elna hviskade till Villi, att
farbror Holger var så lik S:t Göran. »Å, vi
få vara tärnor, du Villi.» »Ja, och ha hvita
klädningar, du Elna.»
Och kusin Eva gick och pysslade och pas-
sade som vanligt, och hennes 35-åriga hjärta
klappade af längtan och sällhet. Hon kunde
ej låta bli att smyga sig in i handkamma-
ren och gråta ett litet tag. Men det var
utaf bara glädje. Lilla Thea var ju så rar,
och hur han såg på henne sedan! Det var
som en doft af vår och kärlek legat i luften.
Inte vill jag sörja, ljöd det inom henne.
Hon skulle kanske också bli så där lycklig.
De hade skålat och druckit hvarandra till,
Holger, hon och Thea. Och då hade Eva sagt
med skälfvande läppar och en tår i de vackra
blå ögonen: »Må ni bli riktigt lyckliga.»
Och Holger han hade sett på henne så skälm-
aktigt och svarat: »Tack Eva, jag önskar
dig detsamma. » Och det var, som en rosen-
sky dansat för hennes ögon, det var en tår
af lycka och outsäglig glädje i dem, då
han tilläde: »Arvid kommer snart hem, jag
har haft bref i dag. Han hälsar Eva sär-
skildt och ber att få hoppas.» Och Eva
behöfde inte fråga på hvad, ty hon såg af
Holgers och Theas skälmaktiga blickar, att
de där varma, bruna ögonen skulle snart
se in i hennes och fråga: har du mig kär?
Det var en härlig afton, som följde på stora
systers förlofningsdag, och när alla sedan
gått till hvila, stod den allvarliga, stadgade
Eva, belyst af den breda månstrimman, som
lyste in i salen, och kysste gång på gång
porträttet af den unge mannen med de
varma, bruna ögonen.
–––- *–––-
Iduns läkarartiklar.
(Eftertryck förbjudes.)
IX.
Några ord om nervositet
och s. k. nervösa sjukdomar,
af
Professor F. Lennma/m.
(Forts.)
Här är ej rätta platsen att skildra, på livad
sätt dessa åkommor te sig ; med sina mång-
skiftande symtomer fylla de volymer, och jag
1896
kan blott i allra största korthet göra en anty-
dan om dessa symtom. Om vi, såsom förut
är sagdt, räkna nervositeten såsom den lägsta
graden af de nervösa sjukdomarna, så ha vi
bland dessa företrädesvis att uppehålla oss vid
neurastenien och hysterien; tagas dessa ord i
vidsträckt bemärkelse, så kunna till desamma
hänföras de flesta nervösa lidanden.
Vid neurastenien ha vi i första hand att
göra med symtom af en betydlig trötthet, oför-
måga att på normalt sätt arbeta, hos nervsy-
stemet, men äfven samtidigt med symtom af
stegrad retbarhet hos detsamma. Då nervsy-
stemet i sista hand leder och styr alla orga-
nismens förrättningar, de högre som de lägre,
så ligger det i sakens natur, att symtom kunna
uppträda från kroppens alla olika organ, och
så är ock förhållandet. I mångfaldiga, olika
kombinationer möta oss dessa symtom, och
sjukdomsbilden kan därför i olika fall bli gan-
ska växlande.
En nedsättning af arbetsenergien hos vissa
af hjärnans högre funktioner är ett bland de
viktigaste symtomen. Denna yttrar sig vanli-
gen först i försvagande af minnet, vidare i
svårigheten att fästa uppmärksamheten på en
bestämd sak för någon längre stund (detta vi-
sar sig som oförmåga att följa med ett samtal,
att fatta innehållet i en tidningsnotis o. s. v.),
i oförmågan att bilda sig bestämda omdömen
om saker och ting, och slutligen i försvagande
af viljekraften. I svåra fall stegras detta ända
därhän, att ofta cn höggradig apati och lik-
giltighet för allting blir det måst iögonenfal-
lande symtomet.
Till dessa sjukdomstecken sälla sig ofta en
svår oro och ängslan, som stundom är det
symtom, som behärskar sjukdomsbilden. Denna
ängslan kan antingen vara obestämd, så att
den sjuke blott erfar en gränslös oro och ängs-
lan utan att veta hvarför, eller ock antar den
en särskild form, så t. ex. äro somlige sjnke
rädda för människor, andra för ensamheten,
andra åter för öppna platser o. s. v. Den
vanligaste formen för denna ängslan är kan-
hända ängslan för att lida af någon svår sjuk-
dom. Denna ängslan är lätt att förklara, pa-
tienten ifråga känner sig sjuk och eländig, han
erfar ock symtom från hvarjehanda olika organ,
och då han i allmänhet ej vet, att neuraste-
nien i och för sig kan uppträda med symtom
från kroppens olika delar, så drager han lätt
den slutsatsen, att han lider af en vida all-
varsammare sjukdom än »bara nervsvaghet».
En viss del af dessa patienter tro nu, att
deras nervösa symtom äro framkallade af t. ex.
kräfta, lungsot, hjärtfel eller underlifslidande,
och de tillbringa ofta långa tider med att för-
söka öfvertyga olika läkare om förefintligheten
af någon dylik åkomma.
Erån muskelsystemet uppträda symtom dels
i form af en utpräglad svaghet, som vållar att
allt kroppsarbete, däribland ofta t. o. m. cn
enkel promenad, sker med ytterlig svårighet
och åtföljes af en abnorm trötthetskänsla, dels
i form af darrningar och ryckningar af olika
slag, dessa senare tydande på en stegrad ret-
lighet.
Från känselsinnet ha vi att anteckna såsom
dot viktigaste symptomet den på den stegrade
retbarheten beroende ömheten och värken, den
s. k. nervvärken eller de nervösa smärtorna
som komma af den obetydligaste anledning,
som flyga fram och tillbaka i kroppen, och
som ofta förfölja den sjuke långa tider.
Nästan vanligast af dessa smärtor är den
nervösa hufvudvärken, som uppträder i olika
former, än såsom svår värk, än såsom känsla
af ett hårdt åtdraget band kring pannan elle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
