Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 33. 14 augusti 1896
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1806 ï D U N
af en tyngd som ligger afver hjässan, än som
känsla af tomhet eller öfverfyllnad i hjärnan
o. s. v.
Ögonen delta ofta i den allmänna tröttheten
och kraftnedsättningen, så att de sjuke efter
en helt kort stunds läsning eller skrifning få
svår värk i ögonen och börja se otydligt. Ögo-
nen äro abnormt känsliga och retliga fär ljus,
liksom öronen äro så för ljud.
Från matsmältningsorganen iakttages dels för-
långsammande och försvårande af själfva mat-
smältningsarbetet och förstoppning, dels ock
abnormt stegrad retlighet visande sig under
form af kräkningar och diarré; dessa olika
symtom har man med ett gemensamt, ehuru
illa valdt och ingalunda vetenskapligt namn
plägat kalla nervös mag- eller tarmkatarr. Dessa
rubbningar i matsmältningsorganen äro särde-
les beaktansvärda, emedan genom desamma de
sjuka afmagra och ytterligare nedsättas, isyn-
nerhet om de, såsom ganska vanligt är, falla
på den idén att de lida af organiska mag-
eller tarmsjukdomar, katarrer eller sår, hvilka
böra behandlas med diet, d. v. s. med minsk-
ning af födan eller svält. Att behandla hit-
hörande symtom på detta sätt är i allmänhet
fullkomligt oriktigt, tvärtom brukar mat vara
det enda verksamma medlet mot desamma.
Hjärtverksamheten är ofta retlig och steg-
rad, så att den s. k. nervösa hjärtklappningen,
ofta i förening med oregelbunden hjärtverk-
samhet och nervösa smärtor i hjärttrakten, är
ett vanligt symtom.
Dålig sömn eller t. o. m. sömnlöshet in-
ställer sig ofta för att förvärra de ofvan nämn-
da symtomen och är ibland det allra plågsam-
maste af hithörande lidanden.
Dessa äro de allra viktigaste symtomen, men
en mångfald andra, med de förra analoga, från
kroppens alla olika delar, kunna ock bidraga
att ytterligare stegra det onda.
Yid de nervösa sjukdomar, som man bru-
kar karaktärisera såsom hysteriska, är ej trött-
heten så framträdande, ej heller ser man här-
den nedstämning af lynnet, den oro och ängs-
lan, som ofta är så utpräglad vid neurastenien.
Vid de hysteriska lidandena är det viktigaste
momentet den ytterligt stegrade psykiska ret-
barheten. Denna är så stegrad, att till följd
af de obetydligaste orsaker svåra symtom, så-
som lamhet, kramp m. m. kunna uppträda och
länge kvarstå. Bland de orsaker, som mest
äro verksamma vid framkallandet af dessa sjuk-
domsyttringar, intages det främsta rummet af
föreställningar, hvilka på ett eller annat vis
födas inom patienten eller bibringas honom,
och man har t. o. m. på sista tiden definie-
rat hysterien såsom en sjukdom, som fram-
kallas direkt af föreställningar. Ofta ser man
den psykiska retbarheten så stegrad, att t. ex.
en dröm om att man blifvit öfverkörd fram-
kallar en förlamning i benen, en tanke på en
krampryckning åstadkommer en sådan, en häf-
tig sinnesrörelse, . såsom vrede eller förskräc-
kelse, vållar en fullkomlig stumhet. Om neu-
rasteniens symtom äro talrika, så äro de dock ett
försvinnande fåtal mot de symtom, som hänföras
till hysterien.
(Forts.)
–––-*––––-
XJi» notisboken.
^ Kronprinsessan och hennes söner, prinsarne
Gustaf Adolf ocli Wilhelm, jämte uppvaktning,
anlände till Helsingborg i måndags e. m. samt
anträdde omedelbart färden till Sofiero.
*
Kvinnorna och fredsrörelsen. »La Ligue
internationale des femmes pour le désarmement
général» heter en kvinnlig fredsförening med
säte i Paris. Föreningen skall, enligt utsändt
meddelande, den 3, 4 och 5 nästkommande no-
vember hålla en internationel journalistkongress
i Paris, livarvid idel fredsfrågor skola behandlas.
Af detta meddelande ses bland annat, att såsom
den ena af föreningens båda »secrétaires des
séances» fungerar madame Sjöstedt, hustru till
den svenske Pariskorrespondenten Erik Sjöstedt
(»Osborne»).
*
Fröken Maria Malmerfelt, dotter af fram-
lidne major Malmerfelt och hans maka, kommer
att debutera å k. operan innevarande säsong.
Fröken Malmerfelt, hvilken lär äga en hög och
vacker sopran, är elev af professorerna Julius
Günther och Ivar Hallström.
–––- *–––-
”Två små prinsessor”.
Skiss af
Elsa Lindberg.
(Slut fr. föreg. n:r.)
Hon läste litet stapplande, pekande med sitt
lilla rosiga finger. »Tick-Tack tillhör Lovisa Ulrika
och Magdalena Kristina Kugge.» »Tick-Tack!
Han heter Tick-Tack,» sade Mag.
»Tick-Tack!» upprepade Isa. »Men vi skola,
kalla honom för Tick,» tilläde hon hastigt. »Nej!»
ropade Mag med för henne ovanlig häftighet —
»Tack» skall han heta.» »Nej Tick!» — och Isas
ögon glänste. »Men jag vill, att han skall heta
Tack» — och Mags röst darrade.
Det var Tick-Tacks första stund i grefve Kug-
ges hus. Hans följande dagar blefvo ungefär
likadana. Isa och Mag voro gent emot hvarann
liksom omvända. I de små pagehufvudena, som
förut endast rymt precis likadana tankar, funnos
nu de mest upproriska små idéer, och i allt som
gällde Tick-Tack hade de motsatta åsikter. Stac-
kars Tick-Tack! Han visste ibland ej hvad han
skulle taga sig till. När Isa ville, att han skulle
springa, befallde genast Mag, att han skulle gå,
och när Mag ville, att han skulle sofva, fick Isa
en plötslig ingifvelse, att stunden nu vore inne
att lära honom sitta med en sockerbit på den
svarta nosen. Isa och Mag hade hvar sitt lilla
smidiga, spanska rör, silfverbeslaget och med röda
silkestofsar. Det kunde snärta rätt bra i de små
hvita, nyckfulla händerna. Men ögonblicket där-
på höllo de små matmödrarna på att kväfva ho-
nom under häftiga anfall af hejdlös kärlek. De
små röda munnarna kysste nu ej mer hvarandra ;
alla deras mjuka kyssar föllo endast på doggens
rynkiga hnfvud. Han underkastade sig dem med
minen af en lidande martyr.
Stackars Tick-Tack ! Han vantrifdes. Hans
svarta, uppfläkta nos knappt snuddade vid fågel-
stekens fina kött och de aptitliga, brunstekta
kotletterna. Fröknarna Kugge lågo på knä invid
hans försilfrade skål, tiggde och lockade. Tick-
Tack gäspade, uttråkad och surmulen. Tick-Tack
hade ej mer samma muntra, kvicka ögon. Det
låg sorg och längtan djupt inne i de svarta hund-
ögonen — längtan efter frihet. Han var knappt
arsgammal, valpen var i honom. Vid promena-
den leddes han alltid i sin försilfrade kedja.
Han släpade tassarne efter sig och hängde med
det breda, rynkiga hufvudet. Ville han springa
en smula, genast var betjänten till hands och
ett böjligt spö kittlade han sidor. Små fina frö-
kenhänder tålde ej hårda ryck i kedjan. Mag
och Isa turade om att leda honom.
oKalle såg dem ibland gå förbi sin mörka port-
gång, nätta och fina med lätta, trippande steg,
de korta klädningarna vippade bredvid hvarandra,
den vackra hunden emellan dem och så betjän-
ten på två stegs afstånd, stram, styf och rak.
Kalle följde dem girigt med blicken och gick så
ända ut på gatan för att se den sista ljusa fli-
ken af de vippande klädningarna försvinna om
hörnet, då vände han sig om slog med en spark
igen porten och strök mössan af hufvudet på en
gapande liten »puttefnask». Hur månde det kän-
nas att glida med handen öfver det hängande,
lena pagehåret, det ljusa och det en smula mör-
kare, som nyss glänst och gnistrat i solen?
På eftermiddagarne brukade de — Isa, Mag
och doggen — sitta uppe i fönstret bak spegelru-
tan bland siden, sammet och spetsväfnader.
Nere på gatan höll då Kalle sina präktigaste upp-
visningar. Uppe i fönstret lutade de trenne huf-
vudena invid hvarandra. Tick-Tacks nästan fyr-
kantiga hufvud stack mörkt och dystert af mot
de^ två fina, ljusa flickhufvudena, och tre par ögon
skadade allvarligt ned på Kalle, som ansträngde
sig till det yttersta. Isa och Mag hade lagt hvar
2få
sin livita hand på det breda hundhufvudet. Ilur
månde det kännas bara att snudda med en för-
frusen, tafatt pojknäfve invid dessa hvita händer
och detta mjuka, lena hundskinn, hur månde det
kännas? Kalle kände inom sig, att han gärna
skulle ha yppat den där hemligheten om mam-
mas linne, bara han fått pröfva det ett tag,
ett enda litet tag.
Den stora händelse, som åstadkom, att Isa och
Mag åter närmade sig hvarandra med kyssar och
omfamningar, tilldrog sig i maj, då gräslindan
är ljusgrön, himlen blå och luften ljum, i maj
då våren redan är säker på sig och människor
och djur betagas af en sådan underlig, obetving-
lig frihetslängtan.
Kalle gick utefter sin gata småhvisslande; med
foten sparkade han igen de källarluckor, som
voro öppna, och öppnade dem som voro slutna.
Rakt emot honom kom grefve Kugges strama be-
tjänt, Han ledde Tick-Tack, ryckande och knyc-
kande i silfverkedjan, nu när ingen såg honom.
Tvärs öfver gatan spatserade en liten tillgjord
dam — kammarjungfrun hos någon af gränn-
lierrskapen. Som en fröken var hon; smal om
lifvet och krusad i håret. Kammarjungfrun stan-
nade, betjänten stannade, så blefvo de stående.
Silfverkedjan hängde slak. Klykan som fäste
kedjan vid Tick-Tacks halsband gapade upp.
Kammarjungfrun och betjänten pratade. Kalle
stod och såg på. Tick-Tack tassade så långt, som
kedjan brukade räcka. Till sin undran kände
han, att han kunde gå ännu längre, ännu längre
och ännu längre. Han var fri, fri! Hans kort-
huggna svans svängde om hörnet. I ett huj var
han borta. Betjänten märkte ingenting. Kam-
marjungfrun märkte ingenting. Men Kalle kilade
kvick som en ödla upp för gatan. Tick-Tack före —
Kalle efter. Tick-Tack endast sprang, sprang
och sprang. Hur härligt att sträcka på smärta
lemmar, som så länge dådlöst dragit sig öfver
mjuka mattor! Gata upp och gata ned löpte han.
Trakter, där han aldrig förr varit, sprang han
förbi. Till stadens utkanter hade han kommit.
Kalle var tätt efter, röd, varm, flåsande. Från
en tvärgata körde i skarpt traf en slaktarvagn.
Det röda köttet låg löst upptrafvadt, darrande i
solen; på vagnsbottnen, midt bland köttet stod
en stor, lurfvig hund med blodsprängda, arga
ögon. Ett högt skall! Den stora slaktarhunden
hade hoppat ned på gatan och spärrat Tick-
Tacks väg. I nästa ögonblick låg Tick-Tack om-
kullslagen i smutsen på gatan. Slaktarhundens
stora, röda gap öppnade sig öfver honom, Kalle
såg hur det böjde sig ned, djupt ned och grep
om Tick-Tacks hals, Kalle såg hur skarpa tänder
borrade in i det mjuka hullet. Det gick en suc-
kande rysning öfver den fina, smärta hundkrop-
pen. Och Tick-Tack sjönk liksom ihop, sträckte
benen rakt ut ifrån sig, och så låg han alldeles
stilla med tunn, hvit fradga om den svarta nosen.
Det brann som rödt och gult i flammor för Kalles
ögon. Han visste ej till sig; pulsarne slogo, blo-
det flög honom uppåt hufvudet sjudande hett.
Med knutna näfvar rände han mot slaktarhunden.
Hunden och pojken kämpade mot hvarann. Hun-
dens stora röda gap hässjade tätt inpå honom.
Men han grep det med starka pojknäfvar och
tryckte det bakåt. Något ljumt, vått rann ned
öfver hans ena arm, ända ut på iingrama och
gjorde dem klibbiga. Det var från sår som hunden
bitit honom, men han gaf ej akt därpå. Som i
en vision såg han två, små fliekhufvuden. Det
ena liknade det andra och båda voro omgifna
af tvärklippt, glänsande pagehår. De två prin-
sessorna, som sutto i slottet! Nu stred Kalle
för dem. En livissling skar skärande hvass ge-
nom vårluften. Slaktarhunden, som tumlat bakåt
af en spark från Kalle, reste sig, lyssnade ... ännu
en hvissling, och slaktarhunden löpte bort, lin-
kande på bakbenen.
Det var vid utkanten af staden näfa skogen.
Ett nybygge, som arbetarne lämnat, låg närmast.
Ingen syntes till. Kalle lyfte Tick-Tacks döda
kropp på sina armar. Bort mot skogen gick han.
Där midt i tysta stilla skogen satte han sig ned
under ett träd. Han var litet matt och trött;
hunden låg tung i hans famn. Vackra Tick Tack,
nu var han död! Som död fick Kalle stryka dig
öfver det fina, glänsande skinnet, där, där och
där som fröknarna Kugge så ofta smekt. Blod
låg stelnadt i halsens djupa sår. Gatsmutsen hade
fastnat här och hvar. Men Kalle ville göra ho-
nom vacker och ren. Han öppnade sin urvuxna
tröja och ref ett stycke af mammas linne, just
där det var en smula skirt, liksom början till ett
litet hål. I en sprudlande, gladlynt vårbäck,
som sorlade tätt invid, doppade han linnelap-
pen. Så tvättade han Tick-Tack ren, så godt
han kunde. Ur hans egna sår sipprade blodet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:37 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1896/0267.html
