Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 21 augusti 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268 IDUN 1896
stannar inom hemmets väggar, utan måste
ut och arbeta sig fram för sin existens.
»Den andra sortens tafatthet, som hofrätts-
rådinnan förde på tal, och som vi mödrar
nog oftare beklaga oss öfver, är i stället
vida mindre att ängslas för. Det är ju
naturligt, att våra döttrar, som tidigt sän-
das i skolan, som där tillbringa sina för-
middagar och på eftermiddagen bereda sig
på dess fordringar, ej kunna svänga visp
och sked lika kvickt som vi, hvilkas hela
uppfostran gått i en mycket mer praktisk
riktning, och som sedan kunna hafva dag-
lig öfning. Emellertid tror jag som hof-
rättsrådinnan, att det ej skadar dem att
mellan bok och läxa få vänja handen att
syssla med hemmets värf. Om de då bära
sig en smula bakvändt åt, böra vi emeller-
tid ej vara för snara att kalla dem tafatta, —
det är ganska nyttigt att ibland erinra sig,
att den största mästerkock en gång varit
en liten kökspojke, — eller om det ej går
fort nog, taga arbetet ifrån dem för att
göra det själfva. Den som kommer med
god vilja blir missmodig däraf, och den an-
svarighetskänsla, som väckes hos den unga
flickan, då man öfverlämnar ett göromål åt
henne, dör bort, då hon ser, att hennes
hjälp är öfverflödig. Du förstår nog, att
om tårtsmeten blir färdig tio minuter förr
eller senare, det gör egentligen så försvin-
nande litet, men ansvarighetskänslan, käns-
lan af att det är min plikt att på bästa
möjliga sätt utföra, hvad som ålägges mig,
är en lifssak för den unga, på hvilken plats
hon än ställes, och därför bör det vara oss
äldre angeläget att söka väcka och nära
denna känsla, äfven när vi finna jordmånen
ofördelaktig. Och ofördelaktig kan den vara,
och bidragande orsak därtill är ofta just
den opålitlighet och den glömska, som vi
talat om i dag.
» Där är en svag punkt hos det unga släk-
tet, som är svår nog att arbeta bort. Dock
tror jag svårligen, att fröken Helena får sin
Metta mindre glömsk genom att oupphör-
ligt påminna henne om samma sak. Det
där »glöm icke», »glöm icke», antagandet
att man bestämdt ändå glömmer måste
ovillkorligen verka slappande på minnet ■—
och Metta glömde mycket riktigt. Men om
hon verkligen är så glömsk, hur bär hon
sig då åt i skolan? Jag vet att lärarinnan
af princip aldrig säger till om läxor eller
dylikt mer än en gång. Ja, jag finner in-
gen annan förklaringsgrund, än att -viss-
heten härom liksom vissheten om en skrapa
i händelse af glömska gör det till en nöd-
vändighet att höra upp och lägga på min-
net den första och enda gång, något säges.
»Men, kära barn, hvad ser jag, vi äro
redan vid hemmets port, och du har hela
tiden varit som på föreläsning. Ja, hvad
jag vill betona är, att vi uppfostrare vid
de fel och lyten vi se hos de unga böra
undvika det myckna talandet och bekla-
gandet öfver dem. En läkare, som vill
bota en sjuk, måste iakttaga de förhållan-
den, under hvilka han lefver och hvaraf
han får intryck, för att förstå, hvaraf det
onda härleder sig, och hur det möjligen
skulle kunna upphäfvas. Ungefär den vä-
gen tror jag, vi också skulle gå, under-
sökande hvarifrån felet kan komma, och
hur det kan fortlefva, och främst vändande
oss till oss själfva. Kanhända är det mitt
ord, mitt exempel, som hjälper ogräset att
växa? En sådan ärlig fråga skadar aldrig.
Den är för oss uppslag till en nyttig själf-
pröfning, och tanken på, att vi själfva kunna
vara skröpliga, gör kanske bäst vår hand
lämplig att — mildt så att ingen god brodd
skadas — söka rensa bort ogräset ur de unga
sinnen, som äro i vår vård.»
–––- *––––
J ”klädpenning/rågan”.
XI.
Med anledning af de invändningar en »upp-
retad äkta man» gjort mot hvad som rörande
denna fråga hittills varit synligt i Idun anhåller
jag vördsammast ännu en gång få taga till orda.
Den ifrågavarande insändaren synes hålla före,
att de lämnade uppgifterna ej äro tillförlitliga.
Han tager visserligen saken skämtsamt ; men me-
ningen är väl dock den, att en fru eller fröken
omöjligen kan kläda sig hyggligt för de uppgifna
beloppen, 75, 100, 120 à 160 kr. årligen.
Låt oss tänka efter!
Om vi hålla oss till den af mig uppgifna me-
delsumman 120 kr., huru många, om vi endast
hålla oss till den bildade klassen, ha då verk-
ligen råd till mera?
Tänk oss t. ex. en familj med tre barn och
en årsinkomst af 2,500 kr.! Låt oss räkna! —
Mannens kläder 150 kr., hustruns d:o 120 kr.,
barnens d:o 150 kr., hyra 400 kr., bränsle 100
kr., tjänarinnans lön 120 kr., skatter 150 kr.,
hushållet (matvaror, tvätt, belysning etc.) 100 kr.
i månaden 1,200 kr. Sedan dessa utgifter blifvit
bestridda, har man 110 kr. till böcker, tidningar,
nöjen, gåfvor, medicin, läkarearvode m. m., och
det är ju ändå bra litet till så mycket. Man bör
ju ock dessutom spara något för kommande da-
gar. Jag tror nog också, att en förståndig och
sparsam husmoder anstränger sig i denna rikt-
ning genom att nedbringa en eller annan post
något; men jag tror näppeligen, att hon gör en
sådan ansträngning för att kunna använda mer
för egen räkning.
Nu är likväl att märka, att 2,500 kr. är i för-
hållande till våra lefnadsvillkor i allmänhet en
hög årsinkomst. Ty det är en mycket liten pro-
cent af de gifta männen i vårt land, som nå dit
eller däröfver. Och då red. af Idun upplåter sina
spalter för en diskussion i denna fråga, så af-
ses väl därmed i främsta rummet, att den skulle
vara till gagn och ledning för dem, som behöfva
se på kronan. De, som ha stora inkomster, ha
ock råd att gifva ut mera, ehuru det ju nog vore
bra, om alla vore sparsamma. Lyx och fåfänga
ha ruinerat många, och de högres föredöme vin-
ner lätt efterföljd bland de lägre.
Låt oss därför i främsta rummet ha det klart
för oss, att våra hustrur ha i allmänhet ej råd
att för sina egna kläder använda mer än 120 à
160 kr. årligen. Yi svenskar ha en nedärfd be-
nägenhet för att slå på stort, och däraf kommer
det sig ock, att det ej anses berömvärdt att kunna
lefva billigt, utan snarare anses detta tarfligt och
simpelt. Detta nationalfel böra vi af alla krafter
motarbeta, ihågkommande, att vårt land är fat-
tigt, och att vi i allmänhet lefva under små för-
hållanden.
En »uppretad äkta man» synes nästan helt
och hållet förbisett villkoren för att ett fruntim-
mer skall kunna kläda sig billigt.
De, som yttrat sig i sak, ha ju dock framhål-
lit, att det ej går att kläda sig billigt för ett
fruntimmer, om det gäller att vara grann, ut-
styrd och efter sista modet. Vidare fordras att
köpa med förstånd och god beräkning, hafva
god smak, själf sy eller hjälpa att sy sina klä-
der, vara rädd om dem och i tid laga dem, ej
hafva stor garderob, endast 3 à fyra klädningar.
Dessa villkor äro ju dock ej svårare, än att hvil-
ket ordentligt fruntimmer som helst kan upp-
fylla dem.
Men månne det också i allmänhet sker så?
En »uppretad äkta man» och hans fru skola,
såsom vi få veta, snart på en större bjudning. Till
dess måste frün ha en ny elegant ylleklädning.
— Här framskymtar genast ett galet bruk, som
förorsakar stora utgifter. Till nästan hvarje
större bjudning eller annan högtidlighet skall frun
ha en ny klädning m. m. Det går näppeligen
an att visa sig i en förut begagnad, den må vara
än så fin och bra. Mannens fåfänga likaväl som
hustruns begär att utmärka sig och öfverglänsa
andra är orsaken till denna lyx. Och när sådana
makter drifva spelet, hvad frågar man då efter
kostnaden, äfven om det skulle svida »ända in
i plånboken» !
Förnuftigt och klokt är det väl däremot, att
en kvinna så väl som en man har sin garderob
så i ordning, att hon ej af brist på kläder be-
höfver hålla sig hemma från en bjudning e. d.
Behöfver därför någon del af garderoben förnyas,
bör ’ väl detta ske, vare sig en bjudning är för
handen eller icke. Men följer man denna regel,
behöfver man ej skaffa sig ny utstyrsel, därför
att man är bortbjuden.
Det lider ej något tvifvel, att brist på beräk-
ning, omtanke och måtta i fråga om hustruns
kläder mycket ofta medför oreda i familjens eko-
nomi, ja kanske bringar den på fall.
Vi känna t. ex. en man med ganska måttliga
inkomster. Själf är han ganska »sjaskigt» klädd,
och i hans hem är det si och så. Men så snart
frun visar sig utom hus, är hon klädd som »den
finaste grefvinna». Ständigt har hon något nytt
att uppvisa. Huru många nya hattar, klädningar
och kappor hon årligen erhåller är svårt att säga.
Sina beställningar gör hon i de finaste affärer,
och de skola alltid vara efter nyaste modet. Ofta
ledsnar hon på det nya plagget och vill då ha
ett annat. Bäst är i sådant fall att sälja det
förra. Det kostar så mycket att ändra det, och
så blir det ja dessutom aldrig riktigt bra, när
det skall ändras. Behåller tycket sig något längre
för ett plagg, så får det hänga på för jämnan och
blir snart fördärfvadt.
Där förhållandet är sådant, må en man väl
vara glad, om han slipper med att sätta en nolla
efter talet 120.
Men om hushållningen i detta fall är sådan,
huru skall den då gestalta sig i allt öfrigt, och
månne mannens ekonomi länge tål vid de mer
och mer stegrade utgifterna? Kanske, kanske
inte. Säkert är att penningarna kunde användas
bättre och att trefnaden i hemmet kunde vara
större. Teodor.
XII.
Denna fråga är om någon individuell, men
då ju Iduns redaktion tillåter alla sina läsarinnor
att draga strå till stacken, vill äfven jag delgifva
min erfarenhet. Min man önskar alltid se mig
nätt och väl, d. v. s. smakfullt klädd och så att
jag när som helst, äfven under stökdagar, kan
komma emot en främmande, utan att se sjaskig
ut. Vi bo i stad, ha jungfru, och min mans in-
komster äro 2,000 kr. — på dessa måste vi två
och två barn lefva utan skuldsättning— hvarför
omtanken om klädpengarne måste vara stor hos
husmodern.
Se då här, huru jag under vårt 6-åriga äkten-
skap sökt göra: Alltid köpt de bästa, starkaste
tyger jag kunnat få och låtit den skickligaste
sömmerskan sy dem efter en s. k. genomsnitts-
typ, då de ej så fort se urmodiga ut. Ett väl-
sittande plagg håller dubbelt så länge som ett
illa sydt. Oftast vänder jag klädningarna, tyc-
ker alltid att färgade se så fort nötta ut. Min
anan har funnit det vara i längden billigast att,
då jag ’är »klädd», d. v. s. på bjudningar, kon-
serter etc., alltid ha siden, svart eller kulört; en
svart sidenklädning ter ju sig alltid mera mo-
dern än en mycket begagnad ylleklädning. Till
kulört har jag s. k. tvättsiden; ljus linnefärg är så
bra därför att fläckar lätt uttagas och efter tvätt-
ning (kemisk) ser den lika fin ut som ny. Med
litet olika spets-, band- eller dylik besättning är
den sig olik för hvarje gång. I hvardagslag som-
martid har jag alltid bomullsklädningar, tar då
hem en sömmerska, som syr en ny dylik hvarje
vår — den förra året sydda blir nu stökdräkt
och ser då efter hvarje tvättning, som af mig
själf eller jungfrun är lätt gjord, fraîche och ny
ut, den nya är för sådana dagar, då mindre är
att göra. En ylleklädning i mörk färg skaffar
jag mig hvarje höst, välsydd och proper, som
jag sedan nyttjar ute och inne utom i stökdagar,
då den förra hösten anskaffade får tjänstgöra. I
linne skaffar jag mig det finaste och bästa jag
kan få och låter sy hemma samt sedan äfven
tvätta det hemma af en lejd gumma, ej precis där-
för att blir billigare, men jag ser då att linnet
väl handteras och ej skurborste användes. Ett
par skor och ett par kängor af bästa sort köpas
per år. En ny vinterhatt med goda band köpes
hvar tredje vinter, moderniseras dessemellan, en
sommarhatt med band hvartannat år. Till hvar-
dagslag nyttjar jag bastbattar af eget fabrikat,
de äro lätta, billiga och se med litet tyll snygga
ut. Om sommaren har jag fina vantar, sådana
finnas ju i de läckraste färger, om vintern föl-
skinnshandskar : de äro d3’rare, men kunna tvät-
tas flere gånger. I hemmet nyttjas alltid stora
förkläden. Fina, vackra sommar- och vinterkap-
por har min man gifvit mig till julgåfvor, de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
