Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 28 augusti 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18!’6 IDUN 277
sticka afvigt och rätt. Värre är det med skodon,
som man ovillkorligen måste köpa och låta laga;
därför gå också skodonen till en förfärlig sum-
ma på året för den, som har stor familj, och
jag har ännu ej kommit till klarhet om, hvilket
som är bäst: att köpa färdiggjordt eller beställa,
ty ibland får man bra färdiggjordt och dåligt
när man beställer, och ibland tvärsom. Kanske
är det ej alltid skomakarens fel eller afsikt att
lämna ett dåligt arbete, utan beror det mången
gång på att lädret i garfningen är uppbrändt af
syror, hvilket ingen ser, förrän det användes.
A. J. B.
–––- *–––-
Förbi!
Från holländskan för Idun
af EHn Sch—y.
(Forts.)
II.
Tre veckor senare. Matt och blek trän-
ger decembersolen in i rummet, där Klara
är sysselsatt med att förvandla en stelt och
hvardagligt möblerad lägenhet till ett litet
nätt och trefligt hem. Allt har nu fått
ett helt annat utseende genom några dra-
perier och väggprydnader, några vackra gra-
vyrer, några akvareller och teckningar af
Han och några gröna växter. Ännu en
gång ändrar hon om möblerna, skjuter fram
ett par låga stolar till eldstaden och ser
med välbehag, hur de snedt infallande sol-
strålarne förgylla det hela, glänsande glida
utefter växternas blanka blad och komma
allt att skimra i en högre, varmare färgton.
»O! hvad du har gjort det hemtrefligt här
inne, •— du lilla fé ! » ropar Han och ser
sig beundrande omkring. »Men det är än-
då någonting, som fattas, och det skall jag
nu strax gå och skaffa.»
Hon ser leende på honom med en frå-
gande blick.
»Hvad då? Hvad tänker du göra? Går
du ut?»
»Ja, men jag kommer strax tillbaka!»
och med en hemlighetsfull min tar han
hatten och ilar bort.
Hon 1er ännu för sig själf, medan hon
väntar på öfverraskningen. — Hvad kan
det vara?––––––- Hon går fram till fön-
stret och ser ut. Just nu sjunker solen glö-
dande röd ned i ett grått töcken bakom de
stora träden i parken. Hon tänker på, hur
lycklig hon är — hvilket härligt lif det är
att vara så ensam med honom ■— så full-
komligt ensam––––––- att helt uppgå i
hvarandra — lefva blott för hvarandra —
helt och hållet uteslutna från hela världen!
Men en sådan kärlek är också något ena-
stående, något i högsta grad ovanligt. —
Hade väl någonsin två människor älskat
hvarandra så som de?––––Och hon dröm-
mer — drömmer — — —
»Se här! Det var detta, som ännu fatta-
des ! » Han räcker henne en stor bukett präk-
tiga Chrysanthemum.
»O, Han, så vackert — så hänförande!»
ropar hon och borrar ned ansiktet bland
de mildt doftande blommorna, — » nu blir
det ju ett riktigt paradis här inne!»
»Ja, men ett paradis utan någon orm och
utan ängelen med det bart huggande svär-
det — ty de ha här intet att skaffa! Kom,
det börjar bli mörkt, låt oss tända lampan
och läsa någonting tillsammans. Eller kan-
ske vi hellre slå oss ned vid brasan, utan
att tända ljus •— det är ännu mer hem-
trefligt ! »
»Ja, och så drar jag för gardinerna rik-
tigt väl — — så där ja: —- nu är värl-
den utestängd! Detta är den skönaste stun-
den på hela dagen!»
»Ja, utestäng världen, du, — vi ha nog
af hvarandra.» — Han sluter henne intill
sig och kysser henne. »O! aldrig hade jag,
kunnat tro, att det vore möjligt, att två
människor skulle kunna bli så lyckliga till-
sammans — bli så helt ett med hvarandra,
att det icke längre finns något, som skiljer
dem åt, utan att den enas hjärta ligger full-
komligt öppet för den andra. Säg, du har
ju inte en enda tanke, som du inte skulle
vilja förtro mig?»
»Nej, Han, inte en enda! Jag tänker al-
drig: skall jag säga det eller inte? — utan
jag säger allt som det kommer för mig, ty
jag vet, att du aldrig skulle kunna miss-
förstå mig.»
»Vi skola alltid förstå hvarandra och al-
drig dölja något för hvarandra!»
»Nej, aldrig! Jag tror inte heller, att jag
skulle kunna det — och du då?»
»Då skulle först allting förändras — men
jag kan inte tänka mig lifvet annorlunda
än som det nu är,» svarar han långsamt
och stirrar in i elden.
»Annorlunda än nu — — » upprepar
hon drömmande. »Säg, älskling,» och hon
lutar hufvudet mot hans skuldra, »längtar
du aldrig tillbaka? Saknar du ingenting af
ditt förra lif?»
»Längta tillbaka? — Nej aldrig!––––––
Visst tänker jag ibland på Lolo,» fortsätter
han efter ett ögonblicks tystnad, »men se-
dan skall hon förstå allt, och då får jag
henne tillbaka — det tviflar jag inte det
minsta på — barnet har så fullkomligt min
natur — och karaktären utvecklar sig med
tiden. Nu har hon det bäst hos sin mor,
ty mot Lolo har hon alltid varit snäll, och
den lilla är ännu alltför ung för att sakna
mig. »
»Men skall du inte komma att sakna henne?»
»Då du är hos mig?––––Néj, Klara, så
länge jag har dig, skall jag inte kunna sakna
någonting i världen — det kan du så lugnt
lita på!»
»O! jag tror det så gärna, Han, så gärna
— så gärna!» Och hon trodde på det, som
hon så gärna ville tro på. Likväl kände
hon i djupet af sitt hjärta att, om de än
stodo utom samhället — innerligt förenade
med hvarandra — var han dock genom
detta barn oupplösligt fästad vid den värld,
som de undflytt. Långt bort i ett afläg-
set fjärran såg hon något skymta fram —
så svagt och obestämdt — en skugga af den
fara, som hotade hennes lycka. Och där-
med var skymningsstundens förtrollning bru-
ten. Hon reste sig upp, tände ljus och
ringde på jungfrun, som kom och dukade
bordet.
III.
Hon hade varit ute ensam och kom hem
något förr än ämnadt var. Vädret var så
härligt — full sommar ännu, fastän oktober
redan var inne — och hon hade skyndat sig
hem i hopp att få honom med på en pro-
menad.
Strålande glad kom hon in i rummet.
»Här är jag redan! Har det inte gått
fort?»
»Ah! — nu redan? — jo, då har du verk-
igen varit rask, » och medan han talar som
om han icke visste hvad han skulle säga,
samlar han skyndsamt ihop sina papper och
låser igen skrifbordslådan med en nervös
brådska, som öfverraskar henne — hon vet
själf icke hvarför.
Hon känner, att hon måste säga något
för att förjaga det obehagliga intrycket.
»Höll du på att skrifva?» frågar hon.
»Ja, ett par bref––––ingenting viktigt
alls ! Har du inte lust att gå ut och. gå
litet? Det är så skönt väder! — Om du inte
är trött?»
»Nej, Han, inte det minsta! Det vill jag
så gärna ! »
»Kom då! Jag är färdig!»
Åter lugn, språkar han nu som vanligt
och följer med henne ut. De ströfva om-
kring och plocka de sista höstblommorna,
tills aftondimmorna börja stiga upp och må-
nen står som ett stort rödt klot vid hori-
sonten.
Glada och lyckliga vända de åter hem.
De hade njutit i fulla drag och känt det
alldeles så som under den första tiden för
deras samlif — det var nu snart två år
sedan.
När de ätit kväll, reser han sig upp och
tar sin hatt.
»Går du ut igen?» frågar hon förvånad.
»Ja, jag skall bara lägga brefven i lå-
dan. Jag kommer strax tillbaka.»
»Men kan inte Marie göra det? Hon skall
ändå gå ut.»
»Nej, det är något angeläget, ser du, och
breflådan töms före klockan 8. .Adjö, jag
kommer strax igen.»
Borta är han. Samma känsla som i för-
middags kommer åter öfver henne. Hans
bref brukade eljes aldrig vara så angelägna,
och aldrig brukade han heller vara så ner-
vös och ifrig. Men kanske det varma, som-
marlika vädret i den sena årstiden haft ett
enerverande inflytande. Under promenaden
var han dock sig alldeles lik — t. o. m.
ovanligt öm och vänlig — så intresserad
han var af att plocka blommor — han gladde
sig fullt lika mycket som hon, då de funno
någon sällsynt blomma — han är en bra
ovanlig man! O, med ingen — ingen skulle
hon vilja byta!
Hvad brydde hon sig om samhällsställning ?
Hon fann det så härligt, detta fria lif ■—
så långt borta från nyfikna vänner och be-
kanta. Nej, aldrig skulle hon vilja komma
tillbaka till den kretsen — icke ens om de-
ras förbund sedan kanske skulle komma att
få laglig stadfästelse. Laglig stadfästelse
— — ett sådant dumt ord ! Och hon skrat-
tade vid tanken på, hur löjligt det var att
tala om lagligt eller olagligt förbund i sam-
band med lidelsefull kärlek — hvilka olikar-
tade begrepp ! — tänkte hon. Hon skrattade
ännu, då han kom tillbaka, och de slogo
sig ned vid det trefliga tebordet.
Senare på kvällen, frågade han om hon
ville sjunga litet.
»O! ja, så gärna!»
Hon hade en mild, fyllig och väl skolad
mezzosopran; hennes föredrag var vackert
och vittnade om varm känsla och god upp-
fattning. Under den första tiden hade hon
sjungit mycket, och oftast var det henne
nog, att han sade att hon sjöng bra, men
ännu gladare blef hon, då han enträget bad
henne sjunga och visade, att han fann nöje
i att höra henne.
Först sjöng hon Scbuman’s »Widmung»,
sedan sånger af Grieg, Schubert och flere
andra och till sist Brahms’ »von ewiger
Liebe». Medan hon sakta slår igen pianot,
gnolar hon:
?o g
ta
" -8
‘vJ J-,
g p*
:C5
VI «-
t* %
:0 :c3
O
f£|
S-*
■■Hl
a
oc5 G>
S ^
Q
0
ti
fa
01
K
(Q
Ê
B o
® :o
CD
= » E
P ® «*
Ü
m
ti
<
o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
