Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 28 augusti 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278 IDUN 1896
Eisen und Stahl sie können vergehn,
Unsere Liebe muss ewig, ewig bestehn!»
»Hvilken härlig dag det varit i dag!» ro-
par hon plösligt i ett utbrott af öfversvallande
lycka.
»Ja, det var en härlig dag!» instämmer
han, »och kanske var det vår sista prome-
nad för i år. Hör, hur blåsten tilltar ! Vin-
den kastar om — och då börjar en regn-
och stormperiod.»
»Scheide mit Regen und scheide mit
Wind,» upprepar hon nästan mekaniskt.
Det var en vers ur den sång, som hon sist
sjungit. Men hon tystnar tvärt och fort-
sätter sedan drömmande: »Men än kommer
det väl dagar, då vi kunna gå ut liksom i
vintras. — — —- I dag var dock allt så
ovanligt skönt — det är sant. Vet du,
Han, jag känner mig så lycklig öfver att
vi äro ensamma — att ingen vet, hvar vi
äro — — — ingen af våra gamla bekanta,
menar jag,» säger hon och ser upp, då
han icke svarar uågonting.
Han har rest sig upp och står och ser
ut i mörkret. Utan att direkt svara henne,
säger han :
»Ja himlen är verkligen alldeles molnbe-
täckt — ingen enda stjärna synes till. —
•— Hvad var det du sade? — — — Ja,
visst skola vi gå ut och gå i vinter också
— — då snön fallit, gå vi åter och söka
upp snödrottningens rosengård.–––– Det
var sant, jag tog ju en skiss af den platsen
— kommer du inte i håg det? Den skall
jag taga fram i morgon — jag tror den
var ganska bra.»
IV.
»Jag går och läser tidningarna nu en
stund, det är ändå inte något promenadväder
i dag -— farväl så länge ! »
»Jaså? — — Farväl, Han!» säger hon
långsamt med sorgsen ton. Han har re-
dan gått ut ur rummet och märker icke
att det Ügger något mildt förebrående i hen-
nes röst.
Hon sitter framför brasan med en bok,
men hon läser icke, utan blickar ut genom
fönstret. Han hade rätt, det är verkligen
inte något promenadväder i dag •— den
tjocka, grå dimman faller i tunga droppar
ned från de kala träden — det ser nästan
ut som de skulle gråta.
Det är aldrig annat än regn och dimma
nu mera!
Var det så förra året också? Ja, troligen.
Så underligt att hon inte märkte det då!
Hvarför verkade det inte så tryckande på
henne då? Nu tynger det alldeles ned henne
•—- under sådana dagar känner hon sig så
öfvergifven, då han går ut ensam. Hvarför?
Något alldeles nytt måste ha smugit sig in
i hennes lif?
Ja, det är icke så som förr. •— -Han har
blifvid förändrad. — O, ja — ja -— isyn-
nerhet på sista tiden! — Sedan när?
(Forts.)
–––––- *––––––
^antTjpjpa.
oMß
fmSëjantippa, du Sökrates’ maka,
“wl» Här står du ån uti dag,
ü) För män, hade styfva och spaka,
Som huskors af bittraste slag.
Man orätt dig gör på din mull,
Blott för den där visdomens skull.
Så sirligt du orden ej lade,
Och väl var du lite’ hurdus:
Men omsorg om hemmet du hade,
Med barn och med kittlar och krus.
Din korg aldrig nån’sin var sen
På höttorget uti Athen.
Allt detta ej Sokrates rörer,
Den man utan brister och vank:
I spetsen för visa flanörer
Han bara gick kring och slog dank.
Hans ståtliga visdom förgät,
Om hustru, och barn fingo mat.
Xantippa, hon kokte och sydde
Och gaf stundom ungarne ris;
Men Sokrates frågor blott tydde
Och fick utaf seklerna pris:
Han blifvit ändå sansculott.
Om byxor af frun han ej fått!
Ej nån’
-sin man såg’fru Xantippa
Midi uti en »kaffehonselj* ;
Ty aldrig hon ut kunde slippa
I hvardag, i djupaste helg.
Men Sokrates var rent besått:
Han var knappast hemma en natt.
I vise, I Sokrates halsen
Och namnen ten Qudarnes son» —- — —
Att frun gaf sin gubbe på pälsen
Och slog ett spann vatten uppan,
När från Aspasie han kom sent,
Det hade han ärligt förtjänt.
Nog finnas här bleka, små sippor,
Och mången har re’n blifvit fru;
Men hade vi flere Xantippgr,
Då vore här bättre än nu:
Ty männen på Sokrates brås,
— Fast icke i visdom, gu’nàs!
Ejnar.
–––––––-*$*–––––––-
Vid kaffet.
Amatörfotografier af Hugo Falk.
»Dom flyttar in.»
Ä J|)et här går inte längre,» sade hr Lundström
Gr och gäspade högt och ogeneradt. »Jag måste
nödvändigt in till staden — affärerna taga fart
nu på höstkanten, och för öfrigt skola väl poj-
karne in till den välsignade skolan igen. Tycker
du som jag, så ge vi oss af till fredag?»
Hans hustru, till hvilken de sista orden voro
riktade, jakade matt, och så vek hr Lundström
ett hörn i sin almanacka, för att ej glömma af
sitt beslut, och satte sig längre upp i soffhörnet,
ej utan välbehag tänkande på gasbelysta gator, ett
småtrefligt parti vira hos kamrern och en stilla
tuting då och då. Och fru Lundström började
längta efter sina visiter och pick-nicks och äldsta
fröken efter en smula kurtis och flirt, medan
däremot småbröderna ej voro fullt så entusia-
stiskt stämda för förslaget, då skolan och »orätt-
visa» bakläxor skymtade fram därigenom. Men
som ingen bad dem uttala sin åsikt, funno
de det med sin fördel förenligt att förblifva ti-
gande och i stället begifva sig ut på en sista
turné för att som afsked göra så mycket ohägn
de förmådde.
Och allt detta under det regnet strömmade ned
med en ihärdighet, värd en bättre sak, och luften
i rummen, hvilka knappast kunde eldas, kändes
rå och fuktig.
Att ombyte förnöjer är en af de största san-
ningar jorden äger, och nu tyckte också herr-
skapet Lundström, att det skulle blifva lika tref-
ligt att flytta in till staden, som de i våras tyckte
det vax-a att från stadens kvalm och dam flytta
ut till doftande barrskog och friska sjöbrisar.
Man hade fröjdat sig åt en sommar, ljufligare
än någon i mannaminne, och det var ej annat
än all förgänglighets lag som nu gjort slut på
deras glädje. Här och där synas gula fläckar i
de blekgröna björkarna, och vildvinet börjar an-
taga sin varma röda färg. Som en mur står
dimman öfver det mörka, kalla, lugna vattnet,
och lingonen glänsa som små lysande punkter
bland barr och ris. Man har plötsligt upptäckt
tusen ofullkomligheter hos det prisade sommar-
nöjet, dörrarne sluta ej till ordentligt, fukten
tränger in genom springor, hvilkas tillvaro ingen
förut anat, och höstvindarne jaga tjutande röken
ned genom skorstenen, så att den stackars ko-
kerskan får de allra förskräckligaste hostattacker.
Och fru Lundström, som förr tyckte det var
så präktigt att släppa ut ungdomarne på bete,
som hon kallade det, har känt sin ifver svalna
på ett betänkligt sätt, sedan hennes ostyriga älsk-
lingar aldrig kunde vara utom porten, utan att
de vid hemkomsten hade sina pantalonger och
skodon i det miserablaste skick — det är nu en
gång så, att en pojke skulle anse det för en för-
brytelse af värsta slag, om han ej ginge och vätte
ned sig i alla de vattenpölar, han är i stånd
att upptäcka.
Med ett ord: det började blifva ruskigt nog
att leka sommar, och det var med stor lättnad
i sinnet, som hr Lundström vek hundörat i sin
almanacka.
Så kom den där dagen med hundörat. Ah —
bevare mig väl, hvad det var mycket att taga
vara och reda på — hur kunde de hafva fått
med sig allt detta från staden? Fru Lundström
slog gång på gång ihop händerna af förvåning
och förfäran, smågossarne slogo sönder ett par
kaffekoppar af de där tunna mjölkhvita med
guldkanter, och pappa ströfvade omkring, kriti-
serande och snäsande, medan han då och då
tittade ut till potatisen, som han köpt af hem-
mansägaren. Den kunde taga skada af rotblötan,
menade han, men som ingen fanns att kommen-
dera, fick den ligga där den låg förr än att han
skulle så sänka sitt husfaderliga anseende som
att taga i den med ett finger.
Fröken Selmas lilla smärta, sylfidiska gestalt
såg man däremot öfverallt, och hon utvecklade
verkligen en sådan energi och en sådan allvarlig
håg för husliga sysselsättningar, att pappa för-
vånad spärrade upp ögonen och tyst undrade,
om notarien verkligen förklarat sig.
Ett tu tre klarnar himmelen — först en liten,
liten blå fläck längst bort i väster, som blir allt
större och större — och snart strålar hela hvalf-
vet i det klaraste blå, som gör det onödigt smärt-
samt att lämna den lilla villan. Mamma lånar
koppar af hjälphustrun — hennes egnafå ospräckta
äro nedpackade af Ernst och John — och dukar
för sista gången i år ett storartadt kaffebord i
lilla bersån, där hon bjuder »mor Malin» på
många, många koppar kaffe med mycket, mycket
småbröd.
»Doppa för all del, madam, det är sista gången
i år,ooch tack, madam, för all hjälp.»
»A, kära frun, ja, jag säger inte nej till en
liten påtår (den åttonde i ordningen): det är jag
som får tacka. Tack, tack, nu är det nog — inte
mera kringlor, ja, välkommen igen till vårn, frun.»
Pappa ser på, när möblerna lastas på vagnen,
med ett slags mildt medlidande, och uttalar då
och då några visdomsord om placeringen af de
bräckligare husgerådssakerna, medan han med
mannens omedvetna egoism småsvär mellan tän-
derna, därför att någon förlagt hans cigarrfodral.
Ernst och John äro ifrigt sysselsatta med att
skära sig ett ansenligt antal en- och hasselkäppar
för vinterns behof, och med storartad frikostighet
skänka de sin båt med de trasiga seglen till sin
vän från svunna sommardagar, unge KaTAxel,
som med strålande ansikte ser sin länge närda
önskan förverkligad och skyndar att gömma undan
sin skatt af fruktan för att hans båda mecenater
kunde ångra sin gifmildhet.
Lilla fröken Selma ser sig omkring med en
halft belåten, halft trött blick och går så lång-
samt öfver vägen, med sitt eleganta släp sopande
samman de gula, vissnade björklöfven och in i
skogen, där lion plötsligt trampar rätt ned i en
stor vattenpuss.
Med ett litet rop af förskräckelse samlar hon
ihop kjolarne med ena handen, ser ett ögonblick
på den lilla skon och den genomvåta strumpan
och fortsätter så genom den tysta barrskogen.
Hon drömmer ljusa sommardrömmar, hoppets
och glädjens skimrande drömmar, dem man ej
drömmer mer än en gång. Och solen silar sina
fina, gyllene strålar genom de risiga kvistarne,
och den lille löfsångaren, som värmen lockat ut
ur holken på den gråa stugans södersida, drillar
till af förvåning och glädje.
Pappa skriker som en gast hemifrån — han
skall församla hela familjen under sina vingars
skugga och vandra ned till stationen för att komma
dit jämt fem kvart, innan tåget kommer inrul-
lande. Men det är bättre än en minut försent,
säger han, och det kanske han har rätt i.
Än en gång skakar nu hr Lundström hand
med sin värd, och fru Lundström ber sin kära
madam hålla till godo med hvad som är kvar-
lämnadt, Ernst och John luggas om hvem som
varit bästa vännen med Ka’l-Axel, och fröken
Selma kommer halfspringande från skogsprome-
naden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
