Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 4 september 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 287
rande det naiva svärmeriet tolkades af fortfa-
rande fru Hartmann, nu i skepelsen af en bråd-
mogen Stockholms-6«c&/?scÄ, som »afgudar» sä-
songens hjältetenor. Det lilla stycket hade mänga
lustiga pointer — fru Fahlman, fröken Ålilander
och hr Hedlund gåfvo ypperligt fyllnadsrollerna
— och väckte mycken munterhet.
Den angenäma stämningen mattades ingalunda
i så klassiskt sällskap som AugustBlanches »Ett
resande teatersällskap», som afslöt programmet.
Den odödlige Sjövall hade en förträfflig repre-
sentant i hr Grunder; »dyrbarare» ännu var dock
hr Backströms garfvar Gråström och allra »dyr-
barast» hr Personnes Ölander — en sublim pre-
station !
Det omväxlande och glada programmet förtjä-
nar att bli långlifvadt.
Premièren bevistades af konungen och prins
Karl med svit.
Vasateaiern har öppnat sin nya säsong med
ett lustspel i tre akter af Alexandre Bisson, be-
nämndt »Generaldirektören», en bitande kvick
satir öfver fransk byråkratism, hvilken — vi må
lifligt hoppas det — har så liten tillämplighet
som möjligt på svenska förhållanden. Dock äf-
ven en god portion fransk »fördomsfrihet» män-
ger sig in de delikata mottagningsscenerna på
generaldirektörens ämbetsrum, från hvilket han
protegerar eller tyranniserar sina underlydande
allt efter deras uppvaktande unga fruars behag
och" medgörlighet, och det vill sannerligen den
utsökta och elegant öfverglidande konst till,
hvilken fru Hakanson och hr Svennberg prestera
i hufvudrollerna, för att göra den starkt parisi-
ska anrättningen något så när smältbar för Stock-
holmsk digestion. Förutom de tvänne nämnda
framträder hr Bror Olsson fördelaktigt i en biroll,
ett knarrigt gammalt »byråinventarium»; öfriga
medspelande ge intet öfver medelmåttan.
Södra teatern började å nyo sin verksamhet i
onsdags med återupptagande af Franz von Schön-
thans roliga lustspel »Guldspindeln», som för älf-
va år sedan för första gången upptogs å nämnda
scen och rönte afgjord framgång och bvari hr
Gustaf Bergström som tapetfabrikanten Klingen-
berg innehar en af sina glansroller.
—––––-*–––––––
F örbil
Från holländskan för Idun
af EHn Sch—y.
(Forts.)
on grubblar på detta och plågar sig med
att forska efter första orsaken till hans
förändring — att i minnet återkalla allt,
som kunnat tyda på, att hans kärlek kallnat
— med pinsam ifver söker hon att spåra
något ovanligt i hans smekningar — i allt
hans görande och låtande. — — —-
Brefvet? — ja, från den stunden det
kom var han så underlig — så helt och
hållet förändrad — och han talade aldrig
om, från hvem det kom. Men hon hade
gissat det •— förstått allt! Det måste ha
varit från hustrun — från hans hustru —
hon som hatade henne af hela sitt hjärta.
Men hur visste hon, hvar han fanns? Hur
hade hon kunnat leta upp honom? —
Hon anstränger sin tankekraft till det
yttersta, börjar åter att genomgå det förflutna
— dag för dag — timme för timme —- och
med ens blir allt klart för henne. Hon kom
att tänka på den där gången, då hon kom
hem och han satt och skref och genast gömde
undan sina papper med en brådska, som
förvånade henne. Ja, — och kort därpå
hade det bref kommit, som han aldrig talat
med henne om.
En hemsk aning började nu få makt öfver
henne. Till hvem skref han den där mid-
dagen? Till — till henne?
01 nej ! nej ! nej ! Det kan inte vara sant
— det får inte vara sant! Och just den
dagen — den härliga dagen — så rik på
himmelsk lycka! O ! hon vill icke tro det —
nej aldrig! — —
Hon ropar de sista orden med hög röst,
och det ljuder så hemskt i den tysta en-
samheten, detta nej aldrig Och i sin smärta
känner hon, att hon ropat ut Orden med
hög röst, därför att hon är rädd — rädd
som ett barn i mörkret.
Ja, hon är rädd — hon känner att det
är något, som står bakom henne i detta
mörker — något förfärligt, som hotar henne
•— något, som hon icke kan och icke heller
vill se — men som kommer henne att rysa
och fara samman i ångest.
En timme därefter kommer han hem,
gladare och lifligare än han på länge varit,
och berättar, att han träffat en vän. Det
var första gången han träffat någon af sina
gamla bekanta, och det gjorde honom godt
att han börjat språka och att han varit så
hjärtlig i st. f. att undvika honom, som
han nästan hade väntat.
»Hem var det?» frågar hon litet misslynt.
Hon var alltid rädd för sådana möten, och
hon känner sig beklämd, då hon ser, hur
det muntrat upp honom.
»Van Merwe — från Amsterdam — må-
laren — Jag tror inte du känner honom!»
Hon skakar på hufvudet, utan att säga
något, men hon ser på honom och märker
att det är något annat — något, som han ej
vill komma fram med. Åter känner hon detta
spöke bakom sig — detta hotande något, för
hvilket hon ej har något namn.
»Han har varit ute och rest öfver ett år,»
fortsätter han, »i Egypten och Mindre Asien
och har bott en lång tid i Konstantinopel.
Han berättade, att han hade en hel mängd
vackra skisser och studier därifrån, och frå-
gade, om jag ville komma till Amsterdam
och se på dem, när han var hemma igen.»
»Till Amsterdam? — och tänker du göra
det?»
»Ja, hvarför skulle jag inte göra det?
Jag har många vänner bland van Mer-
wes bekanta, och han försäkrade att de skola
taga väl emot mig. Och •—• ja, ser du rent
ut sagdt: jag har lofvat honom det!»
O! Gud — där har hon det nu — nu
kommer det närmare och närmare, detta för-
färliga, som hotat henne! Han vill bort —
bort från henne — han börjar tröttna på
detta lif ensam med henne — på denna
ständiga samvaro. Han längtar till Amster-
dam — till sina gamla vänner — — —
Men — är det väl dem han längtar efter?
Och så tänker hon åter på detta bref,
som gjort honom så underlig och så från-
varande. »Är det — — — är det bara
för att se på skisserna som du — — —
som du vill resa till Amsterdam?» frågar
hon darrande med nästan kväfd röst.
Han ser upp och märker, hur upprörd
hon är. Det gör honom nervös, han känner
sig. förlägen och svarar litet retligt: »Endast
för att se på skisserna är det nog inte.
Men jag kan väl också någon gång vilja
återse mina vänner. Kan du inte förstå,
att jag måste börja arbeta igen? — Men
för att kunna det måste jag ha någon att
tala med. Det är så nödvändigt för oss
artister — det vet du nog — och hur länge
sedan är det nu jag sist talade med någon?
Det gjorde mig riktigt godt att jag träffade
van Merwe i dag–––––— jag känner mig
så uppfriskad — o — —»
O! hvilka ord! hvilka ord! Hon känner
att de äro grymma — förfärligt grymma
-— men hon känner också att det alltjämt
är något, som han icke vill komma fram
med, och att han just därför låter orden
strömma fram, utan att vilja vara grym —•
eller t. o. m. utan att ha en aning om att
han är det.
»Han,» säger hon plötsligt, »det är inte
sant att det är därför du vill resa till Am-
sterdam! Nej, det är icke sant? Nej -—nej
ljug inte! Jag ber dig —■ gör det inte!
Det är något annat — det har jag för länge
sedan förstått! — Säg mig sanningen, Han!
Det får inte finnas något osant mellan oss ! »
»Nej, nej, du har rätt! •—- vi få icke be-
draga hvarandra — ■— därför är det bäst
att jag talar om det för,dig.— Jag, jag
har fått bref hemifrån.»
»Från henne?»
»Nej, —- från Lolo — — det kära bar-
net. — —• »Hans röst blir vek, och hon
ser hur han kämpar mot tårarne.
»Från Lolo — — »säger hon sakta, och
det blir alldeles tyst ett ögonblick.
»Men hur visste de?» frågar hon plötsligt.
»Hur kunde de veta din adress?»
Han sitter tyst med handen för ögonen
och armen hvilande mot bordet.
Hon ser på honom med en skarp, genom-
trängande blick och med ens känner hon
samma smärta, samma ångest, som kom
henne att ropa med hög röst nyss, då hon
var ensam. Hon förstår nu, att han har
gjort det — detta förfärliga, som hon icke
ens ville tänka på — och darrande — nästan
andlös hviskar hon: »Har du — — har
du skrifvit till henne?»
Jakande böjer han litet på hufvudet —
endast helt obetydligt. Hon suckar och
sluter ögonen i hopplös sorg. Det är som
om allt — allt omkring henne skulle sjunka
samman, och hon känner en stingande smärta
därvid.
Denna förtviflans suck kommer honom
att se upp — där står hon blek och till-
intetgjord med slappt hängande armar och
stirrar ut i rymden.
»Klara, älsklingen min, tro då inte! •—
— ack! — det var för Lolos skull!» ropar
han förtviflad och sluter henne intill sig. Då
hon ingenting svarar, fortsätter han nästan
hviskande, medan han alltjämt håller henne
i sin famn: »Jag längtade så mycket efter
Lolo. — — Som du vet, är hon klen och
brukar ofta vara sjuk den här tiden på året.
Jag gick och inbillade mig att hon låg
sjuk — mycket sjuk — hur det kom sig
vet jag inte — men jag kände det så —
— och •— —-så gjorde jag det — jag
skref — bara ett par ord — om jag kunde
få träffa henne -—• om hon icke var sjuk.
Då lät hon — hon, du vet — flickan skrifva,
att hon i december skulle resa till min syster
i Amsterdam, och frågade om jag inte då
ville komma dit och hälsa, på henne. Så
kom van Merwe med sitt förslag, ser du
— och — — och — — . Men barn, säg
då någonting !» ropade han nästan snyftande
»Jag tycker det är så förfärligt, att du
tar det så djupt — och hvarför egentligen
—- — säg hvarför?»
Hon står kvar i samma ställning och stirrar
ut i det grå töcknet, öfver hvilket aftonsolen
— som nu dalar där långt, långt borta
i fjärran, sprider ett mildt rosenskimmer.
Utan att se sig om eller ändra ställning
lyfter hon upp högra handen och lägger
den på hans hufvud ■— sakta smekande
och lugnande, som om han vore ett barn,
som hon ville bringa till ro. Och efter-
som han vill det, säger hon några ord med
svag och klanglös röst —- så osammanhäng-
ande, som om hon blott till hälften visste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
