Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 11 september 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292 IDUN 1896
ket sommarkläder, är det väl antagligt, att ni i fjol
lade an pä vinterdräkter, sä att ni nu har ett och
annat att plocka fram till den stundande vintern
t. ex. vinterkappa och vinterhatt åtminstone, ty
det är ju ej rimligt, att ni kan tänka att få nya
sådana i år, då ni ju nu skaffat eder både ny
sommarkappa och två nya sommarhattar. Af
den sortens linneplagg, som ni i år sytt, behöf-
ver ni nu ej skaffa eder nya på flere år, och då
kan ni ju i stället till nästa år använda lika stor
summa som till dem åtgått till andra linneper-
sedlar; paraply behöfver ni naturligtvis ej heller
köpa ny nästa år. Då kan ni kanske få använ-
da motsvarande summa till en bomullsklädning.
Och fortsätter ni så år från åt att växelvis un-
derhålla edra förråd, skall ni snart slippa klaga
öfver, att »mycket ändå felar i eder garderob».
Medgifver ni att under det vi så här resone-
rat med hvarandra, har hvad som förut syn-
tes eder som orimligheter nu fallit bort?
Tror ni icke nu, att vi kvinnor ur den »högre
samhällsklassen» kunna kläda oss på uppgifna
summor, och finner ni det icke också ganska
rimligt, att ni arbetarhustrur i allmänhet hvar-
ken kunna eller göra det mycket billigare? De
olika samhällsklasserna äro i detta som i mycket
annat mer likställda än hvad ni kanske tror.
För att än mer höja eder tillit till de trovär-
digas inlägg i klädpenningfrågan är jag frestad
säga eder, att ni har rätt att tvifla på dem, som
tro sig kunna skaffa sig allt för mycket fina sa-
ker för 125 kr., ty antingen missräkna de sig
eller höra de till dem, som få mottaga mycket
presenter i klädväg, och i intetdera fallet uppgif-
va de en fix summa, vare sig till uppmuntran
eller till själfförebråelse för oss, som af omstän-
digheterna tvingas att hålla oss inom vissa grän-
ser. Ett sätt att kunna kläda sig elegant med
ej stort större summa än den här flere gånger
nämnda, är nog det att offra hela sin tid till ar-
bete för toaletten. Då kan man för litet nog
åstadkomma broderier och andra sådana högt
skattade finesser. Men ett sådant användande
af tiden bör vara under en kvinnas värdighet
och borde kanske ej ens här nämnas som tänk-
bart.
Hvad tycker månn tro »en arbetshustru» om de
slutsummor Iva och Ebbis komma till? Dem
håller ni kanske för rimliga.
Ja, det är ju gifvet, att det finnes många, som
af sin samhällsställning tvingas att för sin toalett
offra långt större summor än de, hvilka hittills i
vår goda tidning nämnts som tillräckliga. Vi,
som där skrifvit, ha ju nästan alla sysselsatt oss
med den minimisumma en dam ur ämbetsman-
na- och därmed likställda klasser kan kom-
ma till.
Först i Iduns senaste nummer kom ni med
edra funderingar för andra samhällsklasser och
som ni trodde andra siffror. Och så gåfvo i sam-
ma nummer Iva och Ebbis frågan utsträckning
äfven åt motsatta håll.
Kanske få vi nu i Iduns nästa nummer del af
erfarenheter, som gå i den af dessa inslagna
riktningen.
Det blir ju ej af någon direkt nytta för er och
mig att taga del af, men man drager alltid in-
direkt nytta af att sätta sig in i 1ifvets olika
förhållanden, så nog taga vi väl med intresse del
af allt förståndigt, som i frågan yttras.
Till sådant förståndigt hänföra vi bland annat
också den tanken, som Ebbis och flere med
henne framhållit, om nyttan af att hvarje till
någon mognad kommen kvinna, om möjligt, bör
ha en gifven om än aldrig så liten summa att
förfoga öfver, just till kläder och andra hennes
personliga utgifter. Detta kan ej nog ofta och
nog allvarligt betonas, till dess det blifvit en san-
ning för respective fäder, männer och förmyndare
inom alla samhällsklasser.
Skulle det tillfälle till tankeutbyte i »klädpen-
ningfrågan», som Idun beredt oss, lända till, bland
annat godt, också så stort resultat att den
nu nämnda principen hos litet hvar komme att
tillämpas, kunna vi ej vara Idun nog tacksamma
för den nytta den i detta stycke gjort oss.
På fleres inlägg i frågan hoppas A ... s.
XXIH.
I likhet med signaturerna Ebbis och Iva är jag i
den lyckliga ställningen att kunna använda en stör-
re summa till min garderob, än hvad de flesta af
de ärade insändarinnorna hittills tyckas vara i till- ’
fälle till. Hur sparsam man emellertid är, kan
jag dock ej förstå möjligheten af att kunna kläda
sig på 75 och 100 kr. per år. Ja! möjligt är
det ju, ty nöden har ingen lag, och många måste
ju kläda sig på än mindre. Emellertid äro många
af de insända uppgifterna sådana, att man med
fog kan påstå att de äro minst sagdt vilseledan-
de. Hur kan man till ex., som »Strix Bubo»
påstår, få foder m. m. till en hel svart klädning
för 3 kr? Till en klädning behöfves nämligen
följande: Liffoder, kjolfoder, gace, lenong, sko-
ning, armlappar, band, ben, tråd, silke, lifband,
benskoband, hakar, hyskor, m. m. Jag tviflar på,
att någon kan skaffa allt detta för 3 kr., äfven
af allra sämsta slag. Många flere vilseledande
uppgifter kunde påvisas, men detta skulle blifva
allt för långt att genomgå. Att skaffa sig bästa
sortens tyg, begagna bästa sömmerska, tyckes
emellertid de flesta vara eniga om. Detta är äf-
ven min uppfattning, isynnerhet hvad sömmer-
skorna angår, ty ett billigt tyg, ordentligt och
välsittande sydt, kan man äfven ha mycken nytta
af. Men att begagna billiga sömmerskor, som i
de flesta fall äfven äro dåliga (lysande undantag
finnas ju), ångrar man i allmänhet, ty förutan att
en dyrbar ändring, hos en bättre sömmerska,
blifver nödvändig, är och förblir plagget i de
allra flesta fall otrefligt. Att såsom signaturerna
Ebbis och Iva använda fröken Lundins atelier,
kan nog gå an för dem, som ha mycket god råd
och vilja begagna sig af lång kredit, men nog
kan man erhålla lika bra och stilenligt sydt hos
många, som ej hålla så höga priser som hon. Så
till ex. syr jag i fru Örns atelier (adressen har
jag fått i Iduns annonsspalter) och får ett ut-
märkt ordentligt, välsittande och smakfullt ar-
bete till moderat pris. Det är naturligtvis en
svår sak att finna den rätta summan att kläda
sig på, ty detta beror på en massa omständighe-
ter såsom: hvar man bor, hvad man har, hvad
man gör, och hvar man umgås, m. m. och »last
but not least», ens egna naturliga anlag för spar-
samhet och aktsamhet. Hufvuduppgiften i kläd-
penningfrågan är väl den att få en sakkunnig och
sannfärdig utredning, hur man på billigaste och
bästa sätt kan kläda sig under olika förhållanden.
Men bort med alla vilseledande uppgifter!
Do-Ki-Sanna.
XXIV.
Äfven jag djärfves göra mitt lilla inlägg i kläd-
penningdiskussionen, fast min erfarenhet i facket
ej är mångårig och jag själf ej vidare ålderstigen,
och jag hoppas, att de gamla bepröfvade fruar, som
läsa Idun, ej misstycka min tilltagsenhet. — I
några af de föregående insändarne har jag med
undrande beundran läst, att man kan kläda sig
både snyggt och fint på 130 kronor och därun-
der. Jag får väl tro hvad de förmodligen tro-
värdiga författarinnorna påstå, men nog förefal-
ler det mig gåtolikt; kanske det kan gå i Stock-
holm, där man har så mycket att välja på, men
i Göteborg (där jag bor och vistas) undrar jäg
just om det kan gå. Jag är verkligen sparsamt
anlagd och får ofta bannor af min kära fru mam-
ma för att jag går för länge med mina gamla
klädningar, och, som jag har ett visst klädapa-
nage om året, är det af högsta intresse för mig
att spara, men kläda mig för 150 eller ens 200
kronor, se det går rakt inte! Mitt apanage är
300 kr., och detta tror jag däremot bör räcka
någorlunda.
I sista numret af Idun uppträdde en dam,
hvars klädräkningar gå till mer än 500 kr. om
året; förlåt mig, men har hennes far mer än en
sådan dotter, är han i ekonomiskt afseende be-
klagansvärd, om han ej har mer än 10,000 kr. i
inkomst, det må jag säga. Ja, att använda mer
än 500 kr. årligen till kroppens bekädnad, det är
i mitt lilla tycke rent af dårskap, äfven om man
har råd därtill, och jag är fullt öfvertygad om,
att man kan klä sig både fint och trefligt på
mindre. Jag för min del brukar köpa goda va-
ror (utom då jag, hvilket väl kan hända litet
hvar, blir narrad), och vid val af klädningstyg tar
jag gärna sådant som kan vändas, ty då blir
dräkten andra året som ny, om man syr om och
moderniserar den. Det blir alltid några kronor
billigare att sy hemma, men som klädningar syd-
da borta vanligen sitta bättre och hålla sig längre
moderna, äro de nog i längden ej dyrare.
Priset på Ebbis ljusa promenadklädningar tyc-
kes i regel något öfverstiga hundra kronor ; jag
har i år köpt en ljus klädning, som jag begag-
nat ute, och den kostade mig färdigsydd cirka
35 kr. och ser både nätt och fin ut. Jag har
köpt en sommarjacka af mörkblå cheviot för 28
kr. ; hvarför man i likhet med fröken Ebbis
skulle punga ut med 75 kr. för ett dylikt plagg,
förstår jag ej. I 2 år har jag haft en vinter-
kappa, som kostar mig mellan 50 och 60 kr., och
det är ej alldeles omöjligt att den, efter att ha
blifvit underkastad diverse tidsenliga förbättrin-
gar, kan duga ännu ett år.
Mina utgifter för i år(jan.—aug.) belöpa sig till
175 kr., sedan jag köpt två ljusa klädningar, som-
markofta, hatt, handskar, bomullsblus, bekostat
reparation för ett par gamla klädningar samt
dessutom tillhandlat mig åtskilliga till toaletten
ej hörande småsaker och åtskilliga amatörfotogra-
fiska tillbehör. Jag har redan nämnt, att min er-
farenhet i klädpenningfacket ej är vidare stor,
men den har dock lärt mig, att en ung flicka
med sparsamhet kan kläda sig på 300 kr. och
vara »fint» klädd. Xär jag begagnar ordet »fint»,
inlägger jag nog däri ej riktigt samma betydelse
som de flesta; jag kallar ej den fint klädd, som
är öfverhängd med allsköns bjäfs och grannlåt
och hvars kläder tilldraga sig gatuvandrares och
salongshjältars undran, utan jag kallar den fint
klädd, hvars kläder äro väl sydda, moderna,
nätta och efter hennes ålder och samhällsställ-
ning lämpade samt enkla och ej anlagda på att
väcka uppseende, som tyvärr så många det äro.
Jag brukar allt förarga mig öfver, att så mycket
penningar skall gå åt till kläder, men det är nu
så att vi måste hafva sådana, och nog känner
jag mig tilltalad af att se en dam »som vårdar
sitt yttre», som termen heter, och är trefligt
klädd; men å andra sidan kan jag ej begripa,
hur man kan vilja lägga ned så stora summor
på en sak, som man väl ändå ej kan ha mycket
nöje af. Önskligt vore, att både äldre »förstån-
diga» fruar och unga flickor hade mera förbar-
mande med sina mäns och fäders ofta med möda
hopskrapade styfrar och klädde sig mera efter
råd och lägenhet; de skulle se mycket finare ut,
fastän de ej vilja tro det. Ja, detta råd är nog
mycket välbehöfligt, ej minst för de värda Göte-
borgsdamerna, och jag önskar, att de ville följa
det, men hoppas ock, att hvarken de eller andra
Iduns läsarinnor misstycka att det riktas till
dem af en kanske väl ung Göteborgsflicka.
XXV.
Då klädpenningfrågan i Idun började dryftas,
tänkte jag, att jag icke hade några erfarenheter
att framlägga, enär jag icke fört räkenskap öfver
mina personliga utgifter. Visserligen hade jag
mången gång tänkt, att det skulle vara roligt
att hafva reda på huru mycket som går åt om
året för hvarje familjemedlem, men min man
har alltid afstyrkt det, sägande : då man inte ger
ut mer, än man behöfver, kan man nog i alla
fall ej draga in på utgifterna, och då tjänar vi-
dare bokföring ingenting till ; vi ha ju för öfrigt
alla personliga utgifter upptagna i hufvudboken.
Som jag i alla fall får syssla tillräckligt med
bokföring och skrifgöromål för affären — min man
är handlande — har frågan därmed fått falla.
Men när jag nu läser om andras utgifter för
sin toalett och jag drar mig till minnes, hvad
jag gifvit ut för min blott under den gångna
delen af detta år, gripes jag af en obehaglig
känsla af att vara slösaktig i stället för spar-
sam, hvilket jag hittills trott mig vara.
Fast jag bor på landet (dock i ett stort stations-
samhälle), kan jag ej finna att man kan gå sämre
klädd än i staden: jag tycker tvärtom, att mina
kläder taga sig bättre ut, när jag är i Stockholm,
än då jag är hemma. De enda besparingar i
klädväg, som landet i mitt tycke erbjuder, äro
å handskar och flor, hvilka här lätt kunna und-
varas, åtminstone om sommaren. Som vi um-
gås mycket litet och min samhällsställning ej
fordrar elegans, gör jag ej anspråk på sådan,
dock köper jag alltid endast goda varor och lå-
ter sy mina kläder modernt och välsittande. Jag
trifves ej i tvättklädningar, hvilka jag dessutom
finner besvärligacch opraktiska, eller i hemväfda
yllekläder, som jag tycker äro tunga att gå med.
Förr höll jag alltid någon modetidning och
lärde mig däraf att sy kläder, såväl åt mig själf
som åt mina närmaste, och finner jag att detta
var betydligt billigare än att som nu låta sy
borta, enär jag då kunde få en treflig klädning
för 15—18 kr. Förmodligen gick då mindre tyg
och foder åt än nu för tiden. Hvarför jag ej
fortsätter med att sy själf, är att jag ej nu har
någon som kan hjälpa mig att profva, och att
sy en klädning ensam drar för mig nästan en
hel vecka. Många andra nödvändiga göromål få
då skjutas åt sidan, jag blir nervös af ifver att
snart få färdigt och blir otreflig både för mig
och andra. Bättre vore att ha en syflicka hemma,
men någon, som går bort och syr, finnes ej här.
Dock syr och underhåller jag fortfarande själf
allt vårt linne, liksom underkläder och barn-
kläder. Mina utgifter för kläder i år, så många
jag minns, äro följande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
