Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 11 september 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294 I DU N 1896
Vänta nu inte någon resebeskrifning.
Det här blir bara litet krafs ur min an-
teckningsbok — som Adam har så roligt
åt och för så mycket nojs med. Naturligt-
vis har han ej fått titta dit, det har jag
strängeligen förbjudit den på manfolks van-
liga sätt obotligt nyfikna människan, och
när jag sagt: »våga dig inte dit, Adam!»
då vet Adam att han gör bäst i att inte
våga — men om han hade läst mina an-
teckningar, så skulle han inte ha roligt åt
dem — jag menar, att han skulle inte
skratta och göra sin manliga öfverlägsen-
het gällande.
Först ett par rader ännu om Paris!
Om jag säger att Paris är det rosen-
rödaste bladet i min resas minnesbok och
den trefligaste stad i världen — och om
sedan någon af mina bekanta, som hört
mig säga det, kommer dit och går där en-
sam och tittar och kanske inte har vidare
lustigt och då drar sig till minnes, hvad
jag sagt, och tycker att jag är en liten
gås, som kan finna allt det där så förtju-
sande — så må hon skylla sig själf men
inte skylla på mig. Det är mycket möj-
ligt, att man kan ha trist i Paris, om man
är trist själf. Man reser aldrig ifrån sitt
eget jag. Adam tillstår, att han gått och
känt sig trist i — Sorrento (!) och i —
Pompeji (!), men det var därför att han på
den tiden var förälskad i mig, den dumma
karlen! Hade jag varit där nere i para-
diset —■ utan Adam -— så skulle jag läst
in hans porträtt i min kappsäck så väl, att
han inte kunnat oroa mig, så länge som
jag var där. Väl kommen därifrån, skulle
jag tagit fram honom igen och blifvit mera
förälskad än någonsin. Men det nöjet ne-
kade sig Adam — i stället gick han och
drömde om den öfverjordiska Eva och glöm-
de att njuta af jordens härlighet.
Den som kommer till Paris, skall förstå
konsten att lämna sina hemvanor hemma
och taga seden dit han kommer. Han skall
sätta sig in i lifvet i det samhälle, där han
är, och ej blott gå och se på det genom
stockholmska glasögon. Jag vet ett par
damer, som voro där i fjorton dagar, bodde
på det mest korrekta sätt i en pension,
ansågo det vara sin första och sista plikt
att ej försumma vare sig frukost, middag
eller five o’clock tea en enda dag, men som
ansågo det ytterst opassande att sätta sig
på ett kafé och som således ej sågo någon-
ting af boulevardlifvet — Och föga annat
heller, undantagandes museerna. Det löj-
liga var, att den enda gång de, uppgifna
af trötthet, vågade frångå sina principer
och sätta sig utanför Café de la paix, så
blefvo de afvisade af en kypare med för-
klaring att man ej serverade åt damer utan
herrsällskap ! Stackars skråköpingsfröknar,
när man har otur, så har man otur!
Manligt sällskap bör man förstås ha, om
man råkar tillhöra det svagare könet, i Pa-
ris såväl som annorstädes. Genom hela lif-
vet böra Adam och Eva följas åt. Och bli
de utdrifna ur paradiset, så är det deras
eget fel. Både gumman Buckholtz och Lo-
visa Petterkvist och andra damer af stad-
gadt rykte skola instämma med mig.
Jag skref i mitt förra bref, att parisarne
äro det mest konservativa folk i världen.
De hålla på gamla vanor, så det är rent
löjligt. När man vill fara på omnibus i
en annan stor stad, i London eller Berlin
till exempel, så stiger man helt enkelt upp
i åkdonet, som man aldrig behöfver vänta
länge på, och far dit man vill. Att det
finns tillräckligt många omnibusar till bands,
styra vederbörande om. Men i Paris skall
man först gå till omnibuskontoret och hämta
en biljett med ett nummer på, och när
omnibusen — ofta nog efter lång väntan
— ändtligen infinner sig, får man trängas
med hundra andra åkhågade framför den-
samma, och det kan dröja timtal, innan
det nummer, man fått, ropas upp, och det
kan passera tjugu omnibusar, innan man
får den nåden att stiga upp i en. På sön-
dagar eller om kvällarna kan det vara en
hel lång historia, innan man väl blifvit in-
stufvad på sin plats. För en främling före-
faller hela krånglet bra öfverflödigt.
Och tror någon att teaterdirektörerna hit-
tat på något så enkelt som att ha biljett-
kontoret öppet hela dagen och ha hvarje
plats i salongen numrerad? Det vore all-
deles för praktiskt! Om man ej köpt bil-
jett på förköp, så får man stå i kö en half-
eller hel timme, får så en biljett, som man
måste lämna åt dessa tre herrar i frack
och hvit halsduk, hvilka sitta bakom en
pulpet i teaterns förstuga — gudarna vete
hvarför de sitta där, men det har så varit
brukligt allt sedan urminnes tider. Af dem
får man då en annan biljett, som ibland,
men långt ifrån alltid, är numrerad. Så
blir man omhändertagen af ouvreusen, en
svartklädd kvinnsperson, hvars välvilja mot
publiken rättar sig efter en hvars gifmild-
het i fråga om drickspengar. För främ-
lingen ser det ut som om hon utdelade
platserna efter eget behag. Och hvilket
krångel kan det ej vara, då hon, sedan
representationen redan börjat, kommer in-
dragande till exempel med en familj från
landet. Hon för dem in på en bänk, de
sittande måste stiga upp, ty trångt är det
på en pariserteater som ingenstädes annars,
hon anvisar platser, pratande högt hela ti-
den, så kommer hon ihåg att dessa plat-
ser ej äro lämpliga för familjen från landet,
hon befaller herrskapet stiga upp igen, just
som de satt sig, familjefadern protesterar,
ouvreusen blir ej svaret skyldig, till sist
hotar hon med gendarmen — det finns all-
tid polis- och militärvakt i korridorerna —
och inför utsikten att få med polisen att
göra faller familjefadern till föga, och så
passerar hela familjen åter förbi en rad
sittande och får nya platser längre bort i
skymundan. Under hela tiden ha de i när-
heten sittande hyssjat, mumlat och små-
svurit och ej hört ett ord af det, som blif-
vit sagdt på scenen. När ändtligen famil-
jen från landet, fått sina platser, försvinner
ouvreusen för att snart åter tränga sig fram
med pallar till sällskapets damer, och under
sista mellanakten kommer hon och begär
drickspengar för pallen och för att hon öpp-
nat dörren och visat herrskapet till rätta,
och har hon fått en slant vid ingången,
så hindrar detta ej att hon vill ha en till
vid utgången.
Och allt detta spektakel därför att bil-
jetterna ej äro numrerade och därför att
teaterdirektörerna ej anse sig ha råd att
ge ouvreuserna någon lön, utan de äro hän-
visade till uteslutande drickspengarna. Tid-
ningarnabrummagång efter annan, men utan
resultat. Hvarför skulle man gå ifrån gamla
vanor? De konservativa parisarne äro vana
att ha det obekvämt på teatern, och de
foga sig och fylla kväll efter kväll de trån-
ga, obekväma, stekheta salongerna. Under
de långa mellanakterna — det är ej chic
att ett spektakel slutar före midnatt —
går man ner i foyern och promenerar där
rundt kring väggarna i en lång procession,
pratar med bekanta och visar sin elegans,
om man har någon. Ett par af teatrarna
ha präktiga, monumentala foyerer. Eller går
man ner på boulevarden, röker en cigarrett
— om man är herre — och tar en bock
på närmaste kafé.
Om man går på Palais Koyal teatern —-
denna typiskt parisiska farsteater -—• gam-
mal och trång för öfrigt, med smala kor-
ridorer och trång foyer — och under mel-
lanakten följer strömmen, så kommer man
ut på den smala gatan, rue Montpensier,
bakom palatset. Där är ett litet enkelt
kafé, bord och stolar stå ute på gatan,
som är trång som Yästerlånggatan. För en
stund blir där fullsatt, herrar i frack-kostym,
damer i festdräkt, resande i resdräkt, allt
slags folk hopfördt för stunden. Gamla
uppassare dela ut ölglas, apelsinkärrornas
röda lyktor lysa, affischförsäljarne öfverrö-
sta hvarandra, där är lif och rörlighet, till
dess klockan klingar, publiken strömmar in
och gatan blir tyst och öde. Det är ett
stycke af det gamla Paris, man här finner
sig försatt in uti, här såg antagligen lika-
dant ut för hundra år sedan — höga, svart-
nade hus med svarta fönsteröppningar, trap-
por och passager, små butiker och verk-
städer. Aldrig en vindfläkt, aldrig ett åk-
don, tyst och stilla som i Venedig.
Det är just motsättningarna mellan det
eleganta, moderna och det gammaldags skrä-
piga, men på sitt sätt intresserande, som
karaktäriserar Paris. Jag tror att man of-
tare mötes af öfverraskningar där än i an-
dra städer. Där finns så mycket gammalt
lustigt, och man har där ej annat än un-
dantagsvis reglerat och rifvit och förstört
det gamla. Detta öfverraskar äfven där
man ej väntar det -—• vid de stora boule-
varderna kan man till exempel se löjliga
hundraåriga hus med lustiga kupor, ut-
byggnader, små trädgårdar och allt slags
bråte uppe på taken.
Jag hinner inte mera nu. Au revoir för
denna gång!
–––- *–––-
Ätt sätta bo.
(Slut från föreg. n:r.)
Eder tjänarinna får ni väl skaffa 4 par
lakan med tillhörande örngått och ett dus-
sin handdukar. Om sänglinnet bör tagas
af linne eller bomull får afgöras dels af
smaken, dels af tillgångarna. Det förra
ställer sig minst dubbelt så dyrt som det
senare. Nu finnes fin vacker domestik
i lakansbredd, och jag kan af erfarenhet
säga eder, att man sofver lika godt på så-
dana som på finaste linne. Lägg ej ned
mycket arbete och kostnad på spetsar, bro-
derier eller s. k. hålsöm, hvilka grannlåter
snart göra eder den förtreten att gå sön-
der, utan nöj eder med en mycket bred
fåll (15 c. t. ex.) och ett stort vackert mo-
nogram, så placeradt, att det ej blott tjä-
nar till att skilja edert linne från andras,
utan också får tjäna som prydnad för bäd-
den. På detta sätt utstyrdt linne är både
vackert och starkt.
Här föreslagna linneförråd är så beräk-
nadt, att ni ej skall behöfva byka oftare
än hvar tredje månad, hvilket jag anser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
