Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 18 september 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300 IDUN ISO*;
»Farbror är förfärlig!» Ellen var nära
att snyfta. »Men jag skall säga farbror,
att det är lika bra mellan Klas och mig
ändå! »
»Samma historia som med Adèle, det
tror jag visst», smålog farbror road, »men
har du gjort upp den där saken med Klas,
har du erkänt, att du hade orätt och ång-
rade dig?»
»Neej, men han ser ju ändå, hur mycket
jag håller af honom, så att ...»
»Hjälper inte!» utropade farbror med
hemsk uppsyn, »det går käpprätt åt sko-
gen med hela er lycka på det viset ...»
»Skräm då inte ihjäl mig!» jämrade sig
Ellen, »hvad skall jag göra?»
»Midt för Klas näsa slå den där söta
klenoden i kras genom att erkänna, att du
felat af en elak nyck, och bedja honom om
ursäkt. Ser du, min unge, genom en sådan
handling af öppet medgifvande stänger’ du
vägen för nya frestelser att begå orättvisor
i dåligt lynne, och du fäster Klas innerli-
gare vid dig. Han kommer att bli alldeles
förtjust och i dig se ett högre väsen af
rättfärdighet. Jag skulle tro, att sådant är
garanti, som heter duga, för ett lyckligt
äktenskap . . . men se här ha vi ju Klas,
då stryker jag på foten! Men glöm inte
att slå den där klenoden i kras, Ellen!
Adjö, adjö!»
»Har du så godt om klenoder?» frågade
Klas förvånad.
»Jag har åtminstone en för mycket,» log
Ellen ömt, »en riktig fuling, som inte heller
du vill veta om — hör på nu bara . . .!»
Emy.
Qtt sefitemberminriG.
%
må
GWmo/nmar’n dör — i vemod hösten skmfvcr
tyst sin dimkclrödci skrift på nytt,
all sin bästa blomsterskönhet gifver —
iankar vakna då från år som flytt.
Fram från ros och aster ångor draga,
smyga sakta hän i kvällsolsskcn,
minna om den ljusa sommarsaga>
som gick fram så sällspordt skön och ren.
Som — förr n dagen var till afton skriden
stilla slöts i glans och skimmerglöd:
harpolckarcji på Ekeliden
var ej mer — så sorgebudet ljöd.
Bajtdcn hade glidit ned helt stilla
ifrån strängens välljudsrika gull.
Hän från ekarne krin^ fager villa
drog eit hviskning fram så vemodsfull.
Bitter smärta hvarje sinne kände^
det var kung s-sorg uti andens värld.
Blommor brölos — aslrar, rosor sände
man dc?z döde som en sista gärd.
Höstens bästa blomsterskönhet höljde
barden efter lyktad harpolek.
Och ett tack med hvarje blo??ima följde
-— en välsignelse — i stämning vek.
Sommar’n dör — i vemod hösten skrifuer
tyst sin dunkelröda skrift på nytt —
men den godes minne, se, det blifver,
än då evig sommar härligt grytt!
Hjn svensk kvinna.
J ”klädpenning/rågaa”.
XXVI.
»Om jag behöfde bedja min man om penningar
till kläder, skulle jagnumera genast läsa in Idun,»
sade här om dagen en mycket sparsam fru. Jag
skulle vilja tillägga: den som tänker söka en plats,
läge för all del, att hennes arbetsgifvare ej får
läsa vår tidning, där kvinnorna enefterannan upp-
skattat sitt arbetsvärde till 0. Där förekommer
nämligen ofta i dessa inlägg i »klädpenning-
frågan» tal om inbesparade sömlöner. Det är
billigare, heter det, att ha sömmerska hemma än
att sy borta, och syr man klädningen själf, kostar
det ju ingenting. Låt oss undersöka detta!
Ni bor i en större stad och tar hem en an-
språkslös flicka, som ej i sömlön tar mer än 1
kr. pr dag. I fyra dagar syr hon ensam på en
klädning, och hennes mat är under tiden värd,
lågt beräknad, 60 öre om dagen. Sömlönen blir
alltså 6 kr. 40 öre. Borta får man en enkel kläd-
ning sydd för 5 à 6 kr.
Men ni tar i stället en riktigt skicklig söm-
merska med 1,75 à 2 kr pr dag. Hon behöfver
lika lång tid att sy och klädningen kostar er
alltså 9,40 à 10,40 kr. i sömlön. Priset på sy-
atelierer växlar mellan 8—11 kr.
Ni svarar mig, att maten tar ni icke med i räk-
ningen, den kokas ändå. Tillämpar ni detta på
hvarje individ, lefver ni ju på rakt ingenting,
ett påstående, som motsäges af hvarje husmor.
Det får alltså gå för maten, men ni invänder
att sömmerskan ej behöfver sy mer än två dagar,
ty ni hjälper själf till. Har ni då själf intet ar-
betsvärde, då är sannerligen er make eller far
ursäktad, när han protesterar mot hvarje öre,
som -han måste gifva er till kläder och andra ut-
gifter. Det kan för honom vara nog att behöfva
föda värdelösa varelser. Och mina damer, hvil-
ken lön ansen I er, som själfva sägen, att ert
arbete är utan värde, kunna begära ute på ar-
betsmarknaden?
Detta kvinnans tal om värdelösheten af arbetet
i hemmet är sannerligen af de ord hon bör göra
räkenskap för, ty de äro af social innebörd.
En kvinna, van att försörja sig, blir förlofvad.
Hemmet med alla dess bestyr och plikter öppnar
sig för henne. Hennes tid, tankar och arbets-
kraft behöfvas där, men allt hvad hon kommer
att göra där saknar arbetsvärde. Hon kan inte
och vill inte för egen del taga något af maken,
och därför söker hon i det längsta att få behålla
sin plats, står där i vägen för andra, som be-
höfva hennes lön, och tar ifrån hemmet hvad
detta med rätta tillkommer.
Nej, mina damer, låt oss i stället värdera vårt
arbete, åtminstone efter samma måttstock, som
det skulle ersättas med, om en främling utförde
det. Den kärleksfulla, intellektuella dottern, mo-
dern och makan göra dessutom hvad med intet
guld i världen kan uppvägas.
I ett hem fanns en sjuk dotter, så klen, att
hennes omgifning påstod, att hon för dem var
en börda, och dock, när hon var borta, befanns
det, att hennes plats som arbetande i hemmet
måste fyllas. Den fylldes ock af en främling,
som i lön för hvad den sjuka uträttat fick när-
mare ett par hundra kronor årligen. Det var en
förträfflig kvinna, men så som den sjuka skött
sin gärning kunde hvarken hon eller andra, som
på den platsen kommo efter henne, sköta den.
Om en sjukling är så svår att ersätta, hvad
värde i hemmet har då icke den friska, dugande
kvinnan. Nog går väl hennes dagslön upp till
en kr., men gör den så, blir sömlönen, om
hon syr klädningen själf, minst 6 kr. och 40 öre
och om hon är mycket skicklig, 9 kr. 40 öre, eller
tillsammans med sömmerskan den förstnämnda
summan.
Ni invänder, att ni då ej ger ut ett öre, och
ni har rätt att en inbesparad krona är en för-
tjänst, men som ni i »klädpenningfrågan» ej
uppger edra inkomster, utan edra utgifter föi
kläder, så bör ni i detalj och efter gällande pris
uppgifva sybehör, hvad klädningen kostar er efter
värdet af den tid ni användt att sy den, värdet
af de presenter i kläder stort och smått som ni-
får och andra ha måst köpa sig själfva. Gör ni
det och utsätter, om ni bor i staden eller på lan-
det. om er verksamhet är utom eller i hemmet,
då kunna dessa inlägg i klädpenningfrågan bli
till gagn både för kvinnan, hemmet och samhäl-
let, ty genom beräkningar med stöd af dessa
uppgifter kan må hända maken och fadern kom-
ma på den lyckliga idéen att gifva hustrun och
dottern en bestämd årlig klädpenning, och för
den utom hemmet arbetande kan arbetsgifvaren
bättre än förut beräkna, nvad han ovillkorligen
måste gifva henne att föda och kläda sig på.
Aro däremot uppgifterna fortfarande uppsatta
med tanke på att skrytsamt underbjuda den ena
den andra i utgifter, så att de af fränder och
arbetsgifvare användas så, som ofvan blifvit sagdt,
bli dessa uppgifter i klädpenningfrågan till stort
men vid lösningen af det stora spörsmålet, kvin-
nofrågan. A—r.
XXVII.
Iduns »klädpenningfråga» tycks, gunås, vara
outtömlig. Ja, det förstås, ännu har man ju ej
hunnit få till lifs mer än 25 anrättningar, men
tänk bara huru länge det skall dröja, innan hela
Sveriges alla fruar och fröknar ha lyckats del-
gifva den nyhetshungTande allmänheten sitt eget
särskilda speciella sätt att klä sig riktigt retsamt
elegant ocii ännu mera retsamt billigt. Ty na-
turligtvis vilja alla nu vara med på ett hörn. Den
som inte kan bli intagen i Idun med porträtt
och lefnadsteckning såsom varande sjuksköterska,
gammal trotjänarinna eller utrikes ministerfru,
den som inte kan eller vill (för det kan just
komma på ett ut) skrifva noveletter, skisser eller
»pennteckningar», den som ej kan hitta på arit
moremer eller diamantgåtor eller fundera ut en
bra matsedel, eller den som aldrig i sitt lif har
kunnat komma på en tillräckligt snillrik fråga,
den har nu ändå här ett utmärkt tillfälle att få
se sina egna kära tankar i tryck. Ty kläder på
kroppen ska vi ju ändå alla ha! Sannerligen, är
inte »klädpenningfrågan» som enkom gjord för
Sveriges fruntimmer »en corps» ! Det finns väl
också inte en enda af Sveriges Idunsläsande da-
mer, som ej en lång stund efter det Idun kom-
mit varit betänkligt upptagen af, ja inte just
precis »livad skola vi äta och dricka» (det är en
öfvervunnen ståndpunkt), men så mycket mer,
»hvad skola vi kläda oss med?» —
Vare det långt ifrån mig att vilja trängas med
insändarinnorna och försöka orda om, hvad jag
ansett eller funnit lämpligast, eller hålla tal om
bästa sättet att tvätta gamla klädningar i öl eller
quilajabark, och inte heller tänker jag lura nå-
gon att sätta smörfläckar på tyget, innan man
köper det. Men i likhet med alla fruntimmer
tycker jag det är roligt att yttra mig, och jag
kan ej-., alls finna, att mina yttringar behöfva röja
mera brist på förstånd, intelligens och sakkänne-
dom än en hel massa andras. — Min erfarenhet
i klädpenningfrågan är den, att jag nog gör öfver
med en 300 kr. om året, men detta oerhörda be-
lopp oaktadt finns det tjogtals saker, som jag
verkligen skulle behöfva, och tusen och en saker,
som jag önskade jag hade. Det skulle ej falla
mig in att kalla mig elegant, och jag är lika miss-
belåten med min yttre som med min inre män-
niska. Det enda jag har, som åtminstone har
varit ganska fint, är en sidenunderkjol, men den
har jag ej köpt för en spottstyfver, utan den till
verkades af en af min mammas gamla sidenkläd-
ningar (klädningen kunde verkligen ej användas
till något annat än en underkjol, om den så blif-
vit söndersprättad, tvättad och vänd 100 gånger,
så ingen må tro, här föreligger något afskyvärdt
slöseri). Ja, jag säger ej detta i afsikt att till-
råda någon att sprätta sönder sin mammas gamla
sidenklädningar för att sy underkjolar däraf, ty
det är ju ej alla, som ha några mammor med
gamla sidenklädningar, och äfven om så vore,
skulle nog de flesta af Iduns läsarinnor och »kläd-
penningfrågeförfattarinnor» hellre välja att göra
sig en »elegant» och alldeles som ny sidenkläd-
ning däraf —• eller kanske ett bluslif. Men jag
fann det mera praktiskt att på detta verkligen
billiga sätt skaffa mig en fin underkjol.
Jag tror visst ej, att jag kommer att öka mina
klädpengar genom att vinna något pris på detta
inlägg i frågan, men à propos pris, så vore det
roligt att veta, hvem som till slut skall vinna
det. Skall det bli den, som enligt egna uppgif-
ter klär sig elegant för minsta möjliga belopp?
T. ex. den som kan klä sig för 75 kr, om året.
Men enligt mitt tycke borde de där 75-kronors-
människorna tvingas att insända fotografier af
alla sina »eleganta» klädningar, så finge Iduns
läsekrets se, om de verkligen vore så särdeles
fina, och de själfva ett kärkommet tillfälle att
Iduns Modetidning och Barngarderoben äro utmärkta rådgifva=
re i klädpenning-
frågan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
