Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 18 september 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 301
få åtminstore sina kläder afbildade i Idun. Ännu
bättre vore ju att anordna en utställning t. ex.
i Stockholm af alla till enormt billiga priser
inköpta verkligt eleganta toaletter, men det blefve
ju för kostsamt och alls ej i öfverensstämmelse
med klädernas föregifna prisbillighet. Mgn nog
borde man få se toaletterna, innan pris utdelas.
Ja, inte tror jag detta var något vidare värde-
fullt inlägg i frågan, knappast så värdefullt som
de - flesta af de föregående ärade insändarinnor-
nas respektive klädespersedlar; att jag tog till
orda, berodde endast på, att alla hade rättighet
att yttra sig. Och ho kan veta, hur man skall
lära fruntimmer att för hardt när ingenting pryda
sig så, att »icke ens Salomo i all sin härlighet
var så klädd som en af dem?»
8. E.
XXVIII.
Med anledning af en »kvinnlig kontorists»
framställning i senaste nummer af Idun, finner
jag mig manad vördsammast anhålla, det Idun
ville bereda plats för följande ytterligare inlägg.
Ehuru jag själf får försörja mig, hör jag dock
till dem, som ha eget hem, men sådan verk-
samhet, att jag när som helst får vara beredd
träda en livar till mötes. Har i trenne år varit
å ett grosshandelskontor samt dessutom en följd
af år i främmande familjer i egenskap af guver-
nant.
Under min kontorstid hände det, då oförmo-
dadt främmande kom till familjen, att min prin-
cipal kom ned och bad mig stiga upp och göra
sällskap. Då jag gjorde invändningar och ville
gå hem för att göra toalett, tilläde han: »Fröken
är alltid så klädd, att ingen särskild toalett be-
höfver göras för ett litet sällskap.» Och jag
tror han hade rätt.
Noga har jag följt med klädpenningfrågan, som
mycket intresserar mig, enär jag är inbilsk nog
tro, det ingen kan bruka mindre för sina kläder
än jag för att vara fin och någorlunda modern
ändå — ingen modedocka ! Mina vänner brukade
ock ofta säga: »Huru kan du kläda dig lika fint
som vi för samma summa som af oss användes
till nålpenningar?»
Då jag hade anställning å kontor, bodde jag
hos släktingar och skulle gärna fått hemmasydt
då där var sömmerska, om. jag så velat, men
jag gjorde det icke af samma skäl som nu. Jag
anser det nämligen icke vara någon förtjänst
för den, som sällan låter ändra och blott får en
ny klädning hvart år, då en skicklig sömmerska,
som själf har symaskin, icke går under 1: 50 pr
dag. Är därtill min tid upptagen, så att jag
icke själf är i tillfälle att hjälpa henne, sys icke
klädningen på mindre än 2 à 3 dagar; räknar
man så födan därtill, blir uträkningen klen, för-
utom all oordning i hemmet under tiden. Där-
emot tror jag att det blir billigare ha sömmerska
hemma för dem, som ha stor familj och hvilkas
kläder ofta behöfva undergå förändringar, men
nu är ju fråga om den enskilde.
De trenne senaste åren har jag för sommaren
haft en bomulls- och en grå ylleklädning oför-
ändrade. Bomullsklädningen, ehuru mycket tref-
lig med hvita spetsar, är dock omodern nu, så
den ämnar jag gifva bort, men den grå klädnin-
gen får ännu vara med ett år. Ett sommaröf-
verplagg köpte jag för 6 år sedan, men har denna
sista sommar icke begagnat det, utan har jag
hulpit mig med kragen till en finare lång kappa
(som köptes i fjol), för att icke behöfva gifva ut
penningar för något sommarplagg detta år. På
sommaren har jag vanligtvis 2 à 3 hattar, hvaraf
den bättre i år begagnades oförändrad för 3:dje
sommaren; den kostade ny 18 kr., endast ply-
men å densamma betingade 10 kr. Nästa som-
mar begagnar jag hatten som den är, sedan
plymen kommit på en litet finare hatt, som då
icke behöfver kosta mer än 5 kr. Så förfares
flere år, då en fin och dyrköpt hatt dock blir
billigare i längden än dessa billiga hattar, som
ofta monteras om och så bli dyra. En enklare
hatt klädes alltid af mig själf med hvita spetsar,
som på hösten sprättas af för att, tvättade, ånyo
på våren pryda hatten. Så har jag för 7:de året
i sommar begagnat samma hatt, som nu kas-
serats, men spetsarne få ännu tjäna i många år.
En parasoll har jag begagnat i 3 år och ännu
får den vara med ett år. Ett paraply har jag
redan begagnat 6 år och det får passera än ett
par år, men så får jag också alltid iakttaga att,
då det är vått, ställa handtaget nedåt. I mot-
satt fall rinner vattnet ned och rostar den stål-
tråd, som sammanfogar ställningen, hvarigenom
tyget ock tager skada,
En aftonkappa, som begagnats i 10 år, får i
vinter lämna rum för en ny, likaledes ett päls-
verk; för dessa plagg beräknar jag 100 kr., men
så har ock mitt konto i år till dato icke öfver-
stigit 60 kr.
Ehuru det är ett år sedan jag skaffade mig ny
klädning, så tänker jag icke köpa sådan förr än
nästa vår; får därför med något siden låta ändra
en finare klädning, som kanske då går mig till
6 à 7 kr. För vintern har jag vanligtvis 4 kläd-
ningar, en finare, svart siden, en fin kulört ylle,
en svart ylle samt en af, vanligtvis, diagonal
för dagligt bruk.
Skor och galoscher skaffar jag mig ungefär
hvartannat, kängor hvart 3:dje samt pälskängor
och morgonskor hvart 6:te år, dessemellan lag-
ning.
Under mitt vistande i främmande hem erhöll
jag i klädesväg intet nämnvärdt, om jag undan-
tager en kostbar vinterkappa för 6 år sedan, som
i år för 7:de vintern skall begagnas oförändrad.
Den är i så mån omodern, att ärmarna äro nå-
got snäfva, men då kappan i och för sig är ele-
gant, göra ärmarne icke så mycket till.
Då jag för få dagar sedan stod i begrepp före-
taga en promenad, inträdde en vän, som upp-
märksammade en svart spetsbarbe, som jag knöt
om halsen. På tillfrågan om hon kunde se, hur
gammal den var, invände hon: »Den ser ej gam-
mal ut.» Då jag upplyste henne om, att den för
15 år sedan som ny suttit å en hatt och sedan
ofta under årens lopp begagnats, förstod jag att
hon — som är ordningen själf — i mig fann en
värdig medtäflarinna.
Hvad linne och underkläder angå, är jag yt-
terst noga därmed, och då förstås allt öfrigt af
sig själft. För mången torde det förefalla gåt-
likt, att kläder oförändrade efter så lång tid dock
se fraicha ut, men just genom den omsorg, hvar-
med jag vårdar dem, besparas en del utgifter,
som i motsatt fall icke skulle kunna undvikas.
Någon borste kommer aldrig på mina kläder,
undantagandes om det skulle vara nödvändigt
till kjolkanten; bästa borsten är handen. Eljes
bör en klädning såväl som kappa blott skakas
eller ristas väl, naturligtvis utom dörren, hvar gång
man tager plagget af sig, d. v. s. när jag kom-
mer hem; borta gör jag det väl ej gärna. Från
första gången ett plagg som nytt tages på bör
detta ske och allt framgent.
Genom ett sådant förfaringssätt, där ordning
får taga hand om allt, kan jag försäkra »kvinnlig
kontorist» att det går godt för sig att använda
mindre än 200 kr. pr år för kläderna ensamt och
dock se fin ut, märk noga, fin, men ej elegant.
För öfrigt beror det ock grufligt mycket på, hur
kläderna uppbäras.
Skulle min enkla uppsats kunna föranleda gyn-
sammare resultat för dem, som ha liten kassa
att tillgå, så vore det en glädje för
»Bescheiden.»
Senom fyra slältflecl.
Några små kulturbilder från Småland, för Idun
tecknade af L. S.
•7dag har jag haft att anteckna ett ganska
sorgligt dödsfall,» yttrade den gamle
prosten, då han med tobakspipan i mnn
inträdde i hvardagsrummet. »Peter Hanson
i Norregården har kört omkull i skogen och
fått hela vedlasset öfver sig, hvarvid döden
ögonblickligen följde. Där sitter nu änkan med
fyra minderåriga barn, som utan tvifvel falla
församlingen till last.»
Prostinnan stannade spinnrockshjulet och
såg mycket bekymrad ut, i det hon suckade :
»Stackars barn och stackars mor, om hon
måste lämna ut dem på socknen. Det är
nästan det svåraste jag kan tänka mig för
en mor. Men skulle vi icke kunna tänka ut
något sätt att hjälpa henne?» Och den
ömhjärtade kvinnan syntes för några ögon-
blick försjunken i allvarligt eftersinnande.
»Det faller mig något in,» sade hon slut-
ligen. »Jag har länge tänkt, att när barn-
barnen snart komma hem för att stanna
hos oss öfver sommaren, behöfde jag en
flicka, som kunde litet följa dem och hjälpa
mig att hålla reda på de små lifliga stads-
barnen,som äro så ovana att ströfva omkring
i skog och mark, men hvilket i så väsent-
lig mån skulle bidraga att stärka dem ef-
ter kikhostan i vinter. För en sådan upp-
gift tror jag att Peter Hansons äldsta flic-
ka, den lilla brunögda Märta, skulle passa
ganska bra. Hon var så flitig att plocka
bär i somras och syntes så lycklig, när hon
fick en hand full af rågmjöl i sin lilla näfver-
skäppa i utbyte mot bären. Hvad säger
du om att låta flickan komma hit på för-
sök?»
»Därom säger jag som vanligt: Gör som
du vill, mor,» svarade prosten och knackade
askan ur tobakspipan, »vill. du ha besvär
med ännu ett barn, jämte de tre andra,
icke vill jag förmena dig det, och nog räcka
brödsmulorna till för ännu en liten fågel-
näbb. »
Det var i en gammal, tämligen oansenlig
prästgård i hjärtat af Småland, som detta
samtal ägde rum en vårmorgon för många%
många år sedan, långt innan ännu ett järn-
vägståg brusat fram genom de väldiga sko-
garne, som därför ock stodo kvar i all sin
majestätiska höghet, och det i milsvida sträc-
kor. Yar emellertid den gamla prästgården
oansenlig till sitt yttre, så var den dess
gedignare till sitt inre, ett hem för gam-
maldags tro och heder. Prosten själf var en
af sitt stifts lärdaste män, som i tidiga år
vunnit lagerkransen i den sydsvenskalärdoms-
staden. Högt värderad af sin stiftschef, den
snillrike biskop Wallqvist, åtnjöt han så sina
ämbetsbröders förtroende, att han i sin krafts
dagar flere gånger representerat dem vid riks-
dagen. Nu var han gammal och lefde mest
i sina minnen.
Prostinnan, en ättling af den inom Småland
vidt utgrenade Wiesélslta prästsläkten, känd
genom Samuel Ödmans »Hågkomster från
hembygden», förde med gammaldags allvar
spiran öfver barn och tjänare, och aldrig
uppstod väl hos någon en tanke på att göra
henne enväldet stridigt. Husslöjden stod
den tiden i sitt flor. Klockan 5 om vin-
termorgnarne satt hon med sina pigor vid
spinnrocken, under det rummet upplystes
af en stor spiseld, underhållen af tjärstickor.
För att icke öfverraskas af sömn vid det
söfvande ljudet af spinnrockarne sjöng man
morgonpsalmer, hvilka så snart adventstiden
ingått, utbyttes mot julpsalmer. Alla sjöngos
ur minnet. Under de ljusa vårmorgnarne
ersattes spinnrocken af väfstolen, och litet
längre fram lyste långa linneväfvar på pro-
stinnans »blekplan» utanför prästgårdens
fönster.
Prostinnan var emellertid icke blott styr-
pinnen inom hemmet, ett för all nöd öppet
sinne var ock kännetecknande för henne. Al-
drig hade hon väl hört ordas om den i våra
dagar så mycket omskrifna »moderligheten»,
men i gärning och sanning fanns den för-
visso hos henne i långt högre grad än hos
mången avancerad nutidskvinna, på samma
gång hon i sitt yttre uppträdande var en-
kel och anspråkslös mer än de flesta af hen-
nes medsystrar. Så blef t. ex. den s. k.
bindmössan, med sin fint veckade spets,
aldrig aflagd och den svarta silkesduken
aldrig utbytt mot hatten. Gällde det däre-
mot att såsom värdinna undfägna och un-
derhålla gäster från när och fjärran, torde
hon haft få sina likar. Till minne af stift-
chefens upprepade besök i den gamla präst-
gården hade ett af rummen fått namn af
»biskopskammaren ».
JF-* ->
e «
«K g
° Fi
« -s
o
•Ö f-t
S3 P.
:c3
m ,
f-t ^
:Q
Pi m
o
0 -P
m O
01 &
■■Hl
«
ocS O
’ M
s
»
Q
0
ti
m
01
K
m
5parsamma
Fruar!
Nyheter i klädnmgs«, kapp- och kostymtyger
för höstsäsongen hos Mildur Andersson, Stockholm.
12 Hötorget 12
Filial: 4 Södermalmstorg 4.
Biks- och Allm. tel.
«:o
2 C/5
CO mu
O “G3
d o» ctf
jO CO >
7 «4-
2
m
w
14
<4
ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
