Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 18 september 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302 ï D U N 1896
Det var i detta hem, som den lilla fa-
derlösa, tioåriga flickan nu blef upptagen.
De väntade barnbarnen, alla yngre än Märta,
blefvo snart vänner med henne och visste
ingenting bättre än att få tillbringa de långa,
sköna sommardagarne i det fria med den
nya lekkamraten. Ingen kunde berätta så
roliga sagor som hon, ty Märta förstod både
vindarnes sång i skogen och blommornas
tysta språk på tufvan, ja, hon kunde äfven
tolka det så, att de små barnen förstodo det.
Om »småfolket» i bergen, om dvärgarne
och trollen, som den tiden ännu spelade
en stor roll i folkpoesin, hade hon också
mycket att berätta. Dessutom kunde hon
så många roliga- lekar, att dagen aldrig blef
enformig i hennes sällskap. Så förgick som-
maren, och rosorna på barnens kinder fingo
allt starkare färg, men när tiden var inne
att de skulle med föräldrarne återvända till
staden, där fadern var teologie lektor, ro-
pade de i korus: »Tack, mormor, för allt
roligt i sommar, men allramest tack för
Märta!’»
Och nu sutto de gamla åter ensamma
i prästgården. »Men icke kunna vi äfven
skiljas vid Märta,» sade prosten om aftonen
till prostinnan, »flickan har riktigt smugit
sig in i hjärtat på mig, och när hon ser
på mig med sina klara barnaögon, tänker
jag ofta: Hvad månde väl varda af detta
barnet? Ty helt säkert har äfven hon sin
uppgift i lifvet, du måste lära henne att bli
nyttig, mor, och skall hon bli det, vet jag
ingen bättre skola än din.»
»Tack, far, jag behåller gärna barnet,
men nu måste det vara slut med leken,»
återtog prostinnan och somnade glad vid
tanken på -allt hvad hon ville lära den lilla
kvicka, lifliga flickan.
Med följande dag började ock ett nytt
lif för denna. Det var ej längre fråga om
att svärma omkring i skogen och drömma
om troll och dvärgar; frågan gällde nu att
hinna med och till prostinnans belåtenhet
utföra alla små sysslor innom hus. Märta
skulle lära att diska koppar och glas i köket,
att passa upp vid bordet, att städa och
damma i rummen och för öfrigt vara till
hands, när helst man ropade på henne.
Och Märta lärde med lif och lust, tog
väl vara på allt, hvad prostinnan sade henne,
och blef sålunda med hvar dag allt större
favorit hos denna. Efter ett par år hade
hon fått sin egen spinnrock och spann snart
i kapp med de äldre tjänarinnorna, under
det hennes röst vid psalmsången ljöd klarare
och friskare än någon af de andras.
Under tiden hade den gamle prosten träf-
fats af en hård pröfning, i det hans ögons
ljus förmörkats. Trägna studier hade nog
i sin mån bidragit härtill, och nu kom
den tilltagande åldern. Efter en misslyckad
operation blef han sängliggande, till dess
han vid några och 80 år i frid samlades
till sina fäder.
Märta hade under de långa sjukdomsåren
blifvit allt mera nödvändig för honom. Så-
lunda läste hon hvarje dag för honom ur
bibeln och gamla psalmboken, eller ett stycke
ur »Arndts Sanna Kristendom», med hvil-
ken hon härunder själf blef ganska förtro-
gen; vidare tillkom det henne att bära in
frukostbrickan med den kära kaffekoppen
till den gamle samt att många gånger om
dagen stoppa den änuu alltid oumbärliga
tobakspipan. Och när dessa små kärleks-
tjänster ej längre behöfdes, stod Märta, nu
en uppvuxen tärna, sörjande som den öm-
aste dotter vid grafven och tyckte att lifvet
ej längre förtjänte att lefvas.
Året förut hade emellertid gamle prostens
måg, den ofvannämnde teologie lektorn,
fått pastorat på landet, och hvad var väl
naturligare än att de uppväxande barnbarnen
nu bådo mormor att få återbörda den kära
lekkamraten från de tidiga barnaåren. Och
mormor tillät det så mycket hellre, som
dottern, den unga prostinnan, väl behöfde
en hjälp vid sidan, då ett betydligt jord-
bruk och tillsyn öfver många tjänare lade
en allt för tung arbetsbörda på henne. Och
så hände sig att den tjuguåriga Märta icke
långt därefter inträdde i ett nytt hem, i
mångt och mycket lika, men ändå så olika
det första.
På detta senare hem hade en nyare tid
tryckt sin stämpel. Krafven på den evan-
geliske prästen voro nu helt olika mot hvad
de varit under neologiens och rationalismens
tidehvarf, då man af fruktan att såra finkäns-
liga öron icke vågat på predikstolen nämna
hvarje sak vid dess rätta namn, utan i för-
täckta ordalag predikat om »högsta väsendet»,
»försynen», »dygden», och huru man bäst
kunde uttrycka sig för att undvika bibelns
klara talesätt. Men, som sagdt, en ny lifs-
vind hade börjat blåsa inom den svenska
kyrkan och flere af dess yngre präster
hade berörts däraf. Så äfven den nye
kyrkoherden i den församling, hvarom vi
här tala. Han predikade på ett sätt, som
hittills varit främmande för hans åhörare,
och följden var att stora skaror söndag ef-
ter söndag strömmade till hans kyrka, där
hans ord föllo som det milda vårregnet öf-
ver törstande ängsmarker, framkallande lif
och växtlighet rundt omkring.
Detta inverkade äfven på lifvet inom präst-
gården, besökande från vidt skilda trakter
samlades där, alla voro välkomna och alla
funno sig väl under det låga taket i den
tvåhundraåriga byggnaden, där så mycken
oskrymtad kärlek och gammaldags gästfri-
het mötte den inträdande. Prosten var en
fint bildad man, som med en rik naturlig
begåfning förenade djupa vetenskapliga stu-
dier och en ovanlig lätthet att meddela
sig i snart sagdt hvilket ämne som helst,
och detta gjorde att alla kände sig dragna
till honom, men synnerligast blefvo hans
råd af värde för yngre ämbetsbröder vid
inträffande svårigheter i deras ämbetsför-
valtning.
Däremot hörde den inre och yttre eko-
nomien helt och hållet till prostinnans ka-
pitel. Prosten älskade sina böcker och slöt
sig helst inne i sin studerkammare, lämnande
full handlingsfrihet åt prostinnan i allt, som
rörde jordbruket, tjänstfolket och de hus-
liga bestyren ; men på samma gång hon med
omsorgsfull insikt skötte sitt husmoderliga
kall, stod hon ock vid hans sida som en typ
af fin kvinnlighet, ödmjukt ställande sig i
skuggan för att låta ljuset falla dess star-
kare på honom.
Bredvid henne, såsom den »tjänande sys-
tern», stod nu den unga Märta, som ut-
vecklat sig till en dugande, själfuppoffrande,
energisk kvinna. Och var prostinnan den
tänkande, styrande själen i arbetet, så var
Märta den villiga handen och foten som ut-
förde det. Sålunda såg man henne än i mjölk-
kammaren, än i visthusboden, än i skaffe-
riet, sysslande med dessa tusen små detaljer,
som tillhöra ett större landthushåll.
(Forts.)
–––- *––––-
Up notisboken.
En internationell kvinnokongress kom-
mer, såsom förut nämnts, att hållas i Berlin den
19—27 september. Representanter från många
olika länder, däribland Bosnien, Armenien och
Persien, väntas till kongressen. En armenisk
dam, fru Kalanthar, som studerar vid universi-
tetet i Berlin, skall tala om de armeniska kvin-
nornas ställning. Från Bosnien skall komma en
af staten anställd läkarinna, doktor Theodora
Krajavskaja. Från Italien kommer en ung kvinn-
lig advokat, signorina dottore Montessori, hvil-
ken skall tala om de italienska kvinnornas ställ-
ning, särskildt de arbetande kvinnornas.
Äfven vårt land kommer att representeras vid
kongressen, och som korrespondent för Idun del-
tager fröken Augusta Guldbrand från Stockholm,
hvadan våra läsarinnor i sinom tid skola erhålla
de underrättelser från det intressanta kvinno-
saksmötet, som de kunna ha rätt att vänta i
landets kvinnoorgan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
