Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 18 september 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N 80S
i89h
K. Dramatiska teatern uppförde i går torsdag
f. f. g. »Undangömd lycka», skådespel i 3 akter af
Herm. Sudermann, auktoriserad öfvers. från ori-
ginalet af Frans Hedberg, i hvilket styckes kvinn-
liga hufvudrol) fru Ida Aalberg började ett gäst-
spel å denna scen. Vi hinna först i nästa n:r
närmare skärskåda premièren.
Södra teaterns senaste nyhet, som i lördags
för första gången gick af stapeln, ett tyskt lust-
spel af R. Kneisel: »En prisgåta», var af den
art, att vi helst utan vidare skulle vilja öfver-
lämna den åt den snara glömskans välgörande
tystnad. Ett mindre lustigt »lustspel» ha vi till-
förene aldrig sett — vare det nog sagdt! Föga
hjälpte under sådana förhållanden de uppträdan-
des aktningsvärda bemödanden : hr Warbergs vin-
nande sentiment, fru Stavenoivs ungdomliga täck-
het, hr E. Wagners ädla deklamationer. Här-
näst vi mötas på Söder, må vi hoppas att det
sker under en lyckligare stjärna!
–––- *–––-
Tatjana.
Skiss för Idun af Elsa Lindberg.
1 ångt inne i själfva »staden» vid en återvänds-
A* gränd, som mynnar ut i Österlånggatan, där
stod ett grått hus — smalt och inklämdt med
gatans stenläggning sluttande till en rännsten
utanför porten.
Där bodde fattigt folk, som måste arbeta da-
gen lång för sitt uppehälle, och bleka ansikten
syntes bakom grönskiftande rutor. Högst uppe
tätt under taket bodde »damorkestern» — »Les
oiseaux» — »Les gaies oiseaux» —, som de kal-
lades på det stora musikkaféet, där de uppträd-
de vid aftonkonserten och visade sig på den för-
gyllda estraden under elektrisk belysning i hvita
klädningar och med krusadt hår.
Om dagarne sprungo de i grå, fladdrande släng-
kappor och kippande galoscher för att köpa sig
litet mat i papper från matvaruhandeln i hörnet.
Impressarion, en fet, myndig herre, som brukade
hafva sådana flickorkestrar på entreprenad, hade
hyrt in dem däruppe i tre små rum, hvarest de
packat in sig, så godt de kunnat, och hängt sina
små torkade buketter och urblekta bandrosetter
på väggarna för att skyla de trasiga tapeterna.
Där uppe var ett kvitter af strupar och strängar
dagen lång. »Les oiseaux» voro ju »gaies oi-
seaux».
Men ibland kunde man höra en grof basröst,
barsk och hotande, och så flickgråt och snyftnin-
gar. Impressarion var ej att leka med. »Pauvres
oiseaux!» Kl. 6 hvarje afton kom han och häm-
tade dem till kvällskonserten på kaféet. Då
blef det ett springande ned, för trätrapporna
och hela den lilla porten fylldes af grå kappor,
under hvilka de hvita klädningarna, som så ofta
tvättades, skymtade fram.
Just den tiden brukade herr Birger komma
hem och han måste alltid vänta på gatan, tills
alla »de små fåglarne» fladdrat förbi med de
slamrande fiollådorna i handen.
— »Bon soir! Monsieur!» — »Bon soir! Mes
dames!» så utbyttes de vanliga hälsningarna, och
så gick herr Birger vidare upp till sitt lilla rum,
hvilket låg i våningen närmast under.
pj-Birger — språklärare — litteratör — stod det
präntadt på dörrplåten. Redan i de två orden —
språklärare, litteratör — låg det en tunn klang
som af fattigdom, och fattigdom låg det äfven
öfver hela det lilla torftiga rummet och öfver
herr Birger själf — öfver hans unga, magra an-
sikte och nötta, blankborstade kläder.
Men icke var det fattigare här inne hos herr
Birger än i rummet där bredvid, hvarest den
gamle ryske fiolspelaren bodde med sin dotter-
dotter Tatjana — en lång, smal flicka med ett
litet blekt ansikte under en yfvig massa tjockt,
svart hår. — »Bodde» — det var ej sant —
»hade bott» — det var sannare, ty han var ju
död nu, den gamle ryssen, som förtjänade sitt och
dotterdotterns uppehälle genom att spela en blyg-
sam sekundfiol i en teaterorkester, — död för
en månad sen. — Tatjana — hon bodde kvar
allt ännu på gunst och nåd. Hon ägnade sig
också åt musiken, spelade fiol och gick på mu-
sikkonservatoriet. Men hvad skulle det väl nu bli
af henne, stackars flicka, ensam som hon var i
världen?
Herr Birger tänkte på hennes svarta ögon,
suckade och slog sig ned vid sitt nötta träbord.
Han skulle göra en öfversättning. Med den måste
han hålla på hela natten. Det var väl bäst, att han
först som sist tog ned lampan till husvärdinnan
för att få den påfylld. Värdinnan var ej inne.
Herr Birger sökte själf reda på fotgenflaskan ;
när han fyllt lampan, gick han upp igen till sitt
rum. På öfversta trappsteget höll han på att
snafva öfver något.
Han steg åt sidan och lyste med lampan. —
»Fröken Tatjana! Iivad gör ni här? —»
Tvänne djupsvarta ögon sågo upp mot
honom.
»Ingenting» —- svarades det entonigt.
»Men hvarför går ni ej dit in till er!»
»Till mig!» Det låg en hel värld af hopplös-
het i de två orden.
»Ja, dit in, där ni bor, fröken Tatjana.»
»Där jag bor! Se efter, får ni se, om jag bor
där.» Hon såg trotsig ut i balfskymningen. Pan-
nan lyste bred och hvit.
Herr Birger höjde lampan. Han såg en stor
messingsskylt, som ej suttit där i går. »Anders-
son — skyltmålare.» Och ut i den tysta trap-
pan hörde han nu tydligt knakandet af gungan-
de vaggmedar och en kvinnoröst, som sjöng i
släpig ton:
»Sof! Sof! liten sparf!
Fattig, värnlös liten sparf ...»
Herr Birger sänkte lampan. Dess sken föll
på en liten blanknött fiollåda och ett blått knyte
där bredvid.
»Men hur . . . hur . . . hvad skall det nu bli?»
»Jag vetinte...» Tatjanasåg ej upp, men hennes
smala pekfinger drogs nervöst öfver det öfversta
trappsteget, på hvilket hon ännu satt kvar.
»Har ni ej försökt att få . . . få arbete ... på
något sätt ...» Herr Birger förstummades hastigt
af den mörka blick, som blixtrade mot honom
ur Tatjanas svarta ögon.
»Har jag icke försökt? . . . Säg, att jag icke
försökt! Har jag icke sprungit öfver allt . . .
svarat på annonser . . . men ingen ville ha mig ...
ingen. Tror ni icke jag gjort mitt bästa, tror
ni ickel . . .»
»Jo, jo, jag vet, hur det är att försöka, jag vet
nog, att det är ondt om arbete.» — Herr Birger
suckade.
»Jaså, ni vet det, ni också!» Det klang så
mildt nästan som i gråt från Tatjanas läppar.
Hoir hade en så underlig röst, rik på de finaste
skiftningar.
Det blef tyst där ute å trappan.
Herr Birger bröt tystnaden, — »Och direktö-
ren för musikkonservatoriet?» frågade han.
»Han!» — Tatjanas stämma blef hård och kall.
»Han sade, att han ej kunde hjälpa mig. Jag
hade ju bara varit ett år vid konservatoriet och
kunde hvarken få understöd eller stipendium.
Han rådde mig ,. . . rådde mig att lämna fiolen
och bli ... något annat, något helt annat.»
Tatjana knöt händerna samman om knäna och
stirrade envist upp mot trappan, som ledde till
vinden. I hennes långa ögonfransar glittrade det
något vått, men hon blinkade tappert och det
våta föll i form af en enda stor tår ned öfver
den smala kinden.
»Men hur har ni tänkt er det nu då?»
»Jag vet inte.»
»Men i natt, hvart skall ni taga vägen i natt?»
»Jag vet inte.» Tatjana stirrade fortfarande en-
vist upp mot vindstrappan.
»Skulle ni inte kunna få komma ner till vär-
dinnan?»
»Värdinnan! Hon!» — Det flammade till i
de svarta ögonen. — »Hon bad mig draga så långt
vägen räcker — och det skall jag också, det
skall jag.»
Så brast med ens hela Tatjanas själfbehärsk-
ning. Hon kröp ihop till en liten svart boll, som
skakades af snyftningar. Herr Birger var ej alls
van att handskas med fruntimmer, allra minst
med gråtande fruntimmer. Han skrufvade ner-
vöst på lampans skruf, upp och ned.
»Fröken Tatjana!»
Den lilla svarta bollen tycktes ej lystra till
namnet. Utifrån skyltmålarens ljöd vaggvisan:
»Stackars, värnlös, liten sparf ...»
»Tatjana — stackars lilla Tatjana!» — Herr
Birger sträckte försiktigt ut handen och strök
tafatt öfver den lilla svarta bollen, lätt och tve-
kande såsom den, hvilken aldrig själf blifvit
smekt.
»Ni kan ej bli sittande här i trappan hela
natten, vill ni ej komma in till mig? Åhjo,
kanske ni ändå skulle vilja . . . Kanske ändå .. .
Hör ni Tatjana? Där hos mig är det också fattigt,
men ändå bättre än här i trappan.» —
Herr Birger har öppnat dörren till sitt rum.
Tatjana tar ett par dröjande steg och blir ståen-
de på tröskeln med den nötta fiollådan i ena
handen, det blå knytet i den andra — ögonen
nedslagna. Herr Birger placerade lampan upp på
byrån, sköt samman manuskripten på skrifbor-
det och såg tafatt bort till henne, som ej ännu
lämnat tröskeln och fortsatte att stirra mot golf-
vet med sina förgråtna ögon. Så hostade han
till, drog ett tag i rocken, gick fram till Tatjana
och tog fiollådan och knytet ur hennes händer,
som slappt öppnade sig, samt ställde dem på
den ena af rummets tvänne stolar. »Vill inte
fröken vara god och sitta ned?» sade han slut
ligen efter en lång paus.
»Tack!» Tatjana satte sig ytterst på soffkan-
ten med händerna stelt slutna om hvarandra.
Så lägrade sig åter den tryckande tystnaden
öfver rummet. Det susade endast svagt i lamp-
veken.
Herr Birger hade satt sig ned på rummets an-
dra stol, men som rummet var så litet, kom han,
att nästan snudda vid hennes knän. Där ute i
trappan, när hon grät, hade hon synts honom
som ett barn, så liten och värnlös, och han hade
kallat henne »Tatjana, stackars lilla Tatjana I»
Ja, hans hand hade till och med smekande vid-
rört henne. Men här, här inne, där tystnaden
låg emellan dem och dörren var stängd, här vå-
gade han ej kalla henne annat än fröken, och
blotta tanken på en smekning kom honom att
rodna och draga. sig så mycket som möjligt intill
väggen. Där hon nu satt framför honom, svart-
klädd och allvarlig, tycktes hon honom som en
ung dam. Och han förblef stum, plågad af sin
egen modlöshet.
När en man och en kvinna tiga, blir det alltid
hon, som först tager till ordet.
»Ni är då så snäll ni, herr Birger,» sade Tatja-
na ödmjukt.
»Ah, för all del!» Herr Birger såg förläget
förbi Tatjanas svarta ögon.
»Joo, det är ni!» fortsatte; Tatjana »alla de
andra voro så ovänliga, men då kom ni och lät
mig komma in i ert varma rum. Jag kände mig
så ensam och öfvergifven där ute i trappan, och
jag frös så.» Hon lutade sig fram mot honom
och hviskade det till honom, och åter kom det
barnsliga, hjälplösa uttrycket öfver henne.
Därmed återvann äfven han sin säkerhet. »Kan-
ske ni inte ätit kväll än och är hungrig?» frå-
gade han.
»Jag har hvarken ätit frukost eller middag eller
kväll. Så nog är jag hungrig alltid,» svarade
Tatjana med en liten rysning af välbehag vid
blotta tanken på att få äta sig mätt.
Herr Birger hade ej tänkt äta något den kväl-
len. Egentligen tillät honom ej hans kassa att
äta kvällsvard hvarje dag. Ja, en språklärare
får endast äta sig mätt hvarannan dag och en
liten obemärkt litteratör möjligen hvar tredje.
Men nu blef allt omändradt för den svarthåri-
ga Tatjanas skull. Öfversättningen, som skulle
arbetas färdig i natt, låg skjuten åt sidan. Och
herr Birger själf sprang ned till hökarbutiken
med sina hopsparade kronor i handen. Uppe i
rummet ordnade Tatjana beskäftigt till »stor
supé», som hon kallade det. Herr Birger åt
vanligen ute, halfportioner på en billig matser-
vering. Han hade intet duktyg och hela hans
servis bestod af en knif och gaffel, två tallrikar,
några fat och glas. Men i det blå knytet hade
Tatjana ett och annat af det, som gårdsvärdinnan
lämnat kvar, af barmhärtighet, som hon sade. En
kastrull med ställning fann Tatjana där. Kastrul-
len fylldes med vatten. Ställningen passades in
på lampglaset. Snart kokade vattnet helt hem-
trefligt. En liten serviet, som äfven togs fram
ur knytet, breddes ut på ett hörn af bordet.
Tallrikar och glas diskades och ställdes i rader.
. Två hvita pappersark, som Tatjana fann bland
manuskripten, brötos under hennes flinka fingrar
till rosor och placerades vid hvart kuvert. Knif-
ven och gaffeln, som skulle bli gemensam, stacks
in mellan de två tallrikarne. Två ljusstumpar,
hvilka Tatjana hittat reda på i bordslådan, tän-
des och klämdes fast på en tallrik.
Nu var bordet dukadt. Tatjana stod midt på
golfvet och lät sina ögon fara öfver rummet.
Hon var nöjd med sitt verk. Det såg så fest-
ligt och förväntansfullt ut med ljusen och de två
stolarna skjutna intill bordet. Ett hvitt förkläde
och en hvit snibbkrage, som hon tog ut ur det
innehållsrika knytet, gåfvo henne själf ett hus-
moderligt utseende. För rummets enda fönster
hängde ingen gardin. Men Tatjana hade i sitt knyte,
några bitar tyll af en slöja. Inom ett ögonblick
stod hon på fönsterposten och draperade den med
knappnålar öfver fönstret, allt under det hon
gladt gnolade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
