Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 25 september 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 309
grafven, hvars palmer med ett susande ljud
satts i rörelse af vinden.
Nu skingrades människomassan och graf-
ven stod ensam. Mot aftonen sönderslet
vinden himlens molnslöja och månen fram-
trädde i sitt majestät mellan furornas kro-
nor samt bröt sina strålar i den svarta ste-
nen. Öfver grafven spände sig den strå-
lande stjärnhimlen, dit den hädangångnas
tankar djärft spörjande och svarande höjt
sig, och under hvars nattliga tystnad helt visst
Sonja Kovalevsky planlagt sitt stora, tyvärr
outförda arbete: »När död ej skall finnas
mera». Amalia Fahlstedt.
–––––––-«Î*–––––––-
Kvartalsprenumeranter
uppmanas att nu ofördröjligen verkställa pre-
numerationen för sista kvartalet, på det intet
afbrott i tidningens expedition må behöfva upp-
stå. Som bekant medföljer under detta kvartal
till alla prenumeranter:
Iduns ytterst intressanta och värdefulla
julnummer,
hvilket i år helt visst, med afseende på såväl
textbidrag som illustrativ utstyrsel, till och med
kommer att öfverträffa föregående årgångars.
Särskildt erinra vi om det intressanta galleriet
af barnporträtt:
”Det yngsta S-verige”
i Iduns julnummer,
hvilket, utvaldt bland tusentals fotografier från
Ystad till Haparanda, kommer att gifva en
representativ och sällsynt intagande bild afvår
uppväxande generation.
Bäst därför, som sagdt, att nu genast
i god tid förnya kvartalsprenumerationen!
Redaktionen af Idun.
–––-*–––-
Pd rundresa.
Några korta bref från fröken ©na.
Uppsnappade och afskrifna af
Georg Nordensvan.
Sista brefvet.
I går afskedsfrukost i Paris — en vår-
hvardagsfrukost med sparris och jordgub-
bar. Därefter i hast en kopp kaffe utanför
»Cardinal» och en afskedsblick utöfver
boulevardlifvet.
Där ropas de nyaste tidningarna ut och
den nyaste smutsbroschyren »La vérité sur
la vie de Felix Faure» — det är egentligen
titeln som är skandalös i dessa parisiska
dagsländor, deras innehåll plägar vara af
noll och ingen betydelse, eljes tager poli-
sen hand om dem —-där infinner sig fågel-
försäljaren med sina fågelstackare på en
pinne, där är gubben, som säljer gamla
rostiga nycklar, hvilka låta förvandla sig
till solfjädrar, och gentlemannen, som säl-
jer planschverk öfversalongen — först då jag
här om dagen låtit lura mig att köpa ett
och handelsmannen redan var ur sikte,
upptäckte jag att det behandlade salongen
från i fjor! Där är ej det vimmel, det
lefveriie och den berusning i luften som un-
der timmen närmast före dinern — tim-
man mellan 6 och 7, »absinthtimmen»
kallad efter det gröna gift, som då lyser i
glaset på flertalet kafébord utefter flertalet
gator staden rundt.
Nu är här trefligt och stillsamt. Luften
är frisk, det doftar af träden, nyvattnade
som de äro. Vid bordet närmast oss sitta
tre unga arbetare diskutera politik och
dricka vermout gignolet. Vid bordet till
vänster ett ungt lefnadsgladt par, som spe-
lar domino, medan han konsumerar en
kirsch och hon får ingenting. Det är för
resten han som vinner, och hon finner sig
i hans seger med en leende undergifven-
het, som Adam finner förtjusande. Efter
en stund tar hon hans arm och de två
försvinna bland de promenerande. Och i
ett vindsfönster framför oss står en kvinna
i peignoir och kammar sitt rika svarta hår
—• hon står där, stark och vacker, som en
tafla med rummets mörker som bakgrund
och fönstrets karm som ram. Hon tittar
ibland ner öfver boulevarden och småler
käckt. Hon blir för mig typen la parisienne.
En kvarts timme senare ledsagas vi till
vår vagn af hotellpersonalen, bugande, ni-
gande: »Au plaisir de vous révoir, madame
et monsieur!» Vi rulla en sista gång upp-
för Avenue de l’Opera, ett stycke utefter
boulevarderna och vidare gatorna fram till
bangården.
Och från vaggonen blickar jag så till-
baka till Paris, då vi aflägsna oss allt
mer och mer därifrån. Montmartrehöjden
med kyrkan Sacre-Coeurs väldiga massa som
silhuett mot himlen är den sista hälsnin-
gen. Farväl, Paris! Au plaisir de vous
révoir !
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
