Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 25 september 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310 IDUN 1896
hans gade, där hela staden passerar revy
för våra ögon.
Ibsen infann sig ögonblickligen, så snart
vi satt oss på vår utkiksplats, och passe-
rade förbi tre gånger, svartklädd, i storm
och paraply som alltid. I kaféet sntto
broderlandets store män, tego, drucko öl,
läste tidningar och tycktes vara medvetna om
sin världshistoriska betydelse. Där sutto po-
litiserande herrar, oklippta och oborstade,
och kommo öfverens om att det var en
skam för Norge, att det lät sig förtryckas
och dagligen skymfas inför Europa af Sve-
rige. Små pojkar bjödo ut »fire aviser for
ti öre» och små flickor bjödo ut blommor.
Hvar enda herre nästan hade en ros eller
nejlika i knapphålet. Löjtnanter såg man
inga — Kristiania är öfver hufvud den
mest »civila» stad, jag sett. Militären gör
sig föga gällande — och ändå afstod ju
Stockholm härom året sina norska skarp-
skyttar till Kristiania.
De unga damerna därmot göra sig myc-
ket gällande. De gå med käck och »frej-
dig» hållning förbi Grand för att bli be-
skådade. De äro — nu på sommaren —
klädda med en viss landtlig schwung och
ha ej spår af det modedockaktiga, som man
kan konstatera hos en och annan stock-
holmsdam — som förstås utgör ett undan-
tag från regeln. En hel del flickor rulla
förbi på bicycle — däribland flere klädda
i vidbyxor, hvilket man så godt som aldrig
ser i Stockholm.
Men någon ultramodernt klädd herre såg
jag hvarken i Kristiania, Göteborg eller Kö-
penhamn. Den fotsida redingoten, den höga
halsduken etc. tycks ej ha hunnit till nor-
den ännu. Vi få kanske hälsa dem väl-
komna hit i vinter, så vida vi ej besluta
oss att vara dem förutan.
För resten är det nu på sommaren
lika mycket främlingar som Kristianiabor,
som befolka Karl Johans gade. Där van-
drar hrr Schultze und Müller från Ham-
burg och John Bull kommer från fisk-
redskapsmagasinet här invid, men onkel
Sam med familj från New-York åker förbi
i Nykvists mest eleganta landau för att
sedan fortsätta åkturen landet rundt och
därpå återvända till nya världen efter
att ha »gjort» Norge från Kristiania till
Nordkap.
Så långt sträcka sig ej våra planer, men
mera af Norge än Holmenkollen skola vi
dock se. Vi skola upp till fjällen för att
hvila oss och andas ut efter vår storar-
tade europeiska resa, vi skola samla så
mycken luft i lungorna, att den förslår för
den långa vintern i Stockholm.
Har du orkat läsa mina bref? Nu äro
de i alla händelser slut. Mer skall du få
höra muntligt, när du söker upp din
Eva.
P. S. Kom snart!
—–––––- *–––––––––-
Har ni en dotter eller son,
så erbjudes eder i dag, ärade läsarinna, ett
enastående tillfälle att för en mycket ringa
uppoffring göra dem en stor glädje. För att
göra Kamraten, illustrerad tidning för
Sveriges ungdom, känd och skattad i ännu
vidare kretsar bland den publik, för hvilken
den är afsedd, har redaktionen anordnat detta
års sista kvartal till ett profkvartal, som er-
holtes för det nedsatta, oerhördt låga priset af
endast 50 öre,
om prenumeration efter den 1 oktober verkstäl-
les på posten. Det skall alttid blifva Kam-
ratens främsta bemödande att bland sin unga
läsekrets väcka och bibehålla en sedlig och fo-
sterländsk anda, på samma gång den vitt vara
verkligt underhållande och lärorik. Utom allt
annat, som Kamraten under årets sista kvar-
tal kommer alt bjuda sina unga läsare, sänder
han dem
som julklapp
ett trettiotvåsidigt, rikt illustreradt
julnummer med bidrag af de bästa
författare, ensamt till fullo värdt
det lilla prenumerationspriset.
Kamraten vill bli de ungas vän i alla sven-
ska hem. Har Ni en dotter etter son, så verk-
ställ därför med det snaraste prenumera-
tionen !
Stockholm i september 1896.
Redaktionen af Kamraten.
–––- *–––-
Senom f^ra slältflecl.
Några små kulturbilder från Småland, för Idun
tecknade af L. S.
(Forts.)
j Jch åter igen en annan stund dukade
hon smakfullt och vackert det långa
middagsbordet för väntade gäster, eller ord-
nade hon gästrummen för dem, som stan-
nade öfver natten, och allt med samma hur-
tiga sinne utan tanke på egen trötthet. Att
Märta kunde bli trött eller behöfva några
ögonblicks hvila, tycktes ej heller falla nå-
gon annan in, och aldrig hände det väl att
hon släckte sitt ljus en afton, förrän alla i
huset sofvo och alla nycklarna hängde på
hvar sin krok i nyckelskåpet i hennes lilla
kammare. Då biskop Tegnér efter några
dagars vistelse i den landtliga prästgården
tog afsked af sin gamle vän, prosten, ytt-
rade han med sitt godmodiga småleende till
denne: »Din Märta är en präktig flicka, hen-
ne skulle jag vilja förflytta till biskopsgår-
den i Vexjö.» »Jag har dock icke hört,
att växter som fostrats i skuggan, passa
lika bra för solskenet,» svarade prosten, och
därvid blef det.
Hade Märta storbak i sikte, företog hon
det helst på natten. »Då är man mest
ostörd,» sade hon, »och ingen springer i
vägen eller ropar: Märta, se efter det, eller
gör det där och det där.» Ett af dessa stor-
bak gällde det årligen återkommande yst-
kalaset, då smör och mjölk såsom tionde
aflämnades i prästgården. Efter pålysning
i kyrkan kommo på utsatt dag i den ti-
diga morgonstunden bygdens unga flickor
med stora, gula smörstycken och krukor med
nysilad, gräddstark mjölk, hvaraf den be-
römda ost tillverkades, som under namn af
»Smålands prästost» på sin tid stod högt
i marknaden. De unga flickorna undfäg-
nades rikligen, och när själfva mottagningen
var öfver, kommo de äldre bondkvinnorna
för att tillreda osten, hvarefter följde stor
middagsbjudning för dem och deras hus-
folk.
Ett annat tillfälle, som också fordrade stor-
bak, var »slåtterkalaset». Till pastors rättig-
heter hörde nämligen ett manligt och ett
kvinnligt »dagsverke» af hvarje hemmans-
ägare, torpare eller backstugusittare i för-
samlingen. Dessa kallades genom pålysning
i kyrkan att på en bestämd dag med lie
och räfsa infinna sig i prästgården till s. k.
»slåtterhjälp», omväxlande emellan 60, 70,
à 80 personer. Arbetet började klockan 3
på morgonen, sedan man först samfäldt
afsjungit den gamla psalmversen: »Min gär-
ning nådigt skåda», hvarefter skaran, med
rättaren i spetsen, begaf sig ut på de vid-
sträckta ängarne, där gräs och blommor sko-
ningslöst fälldes af den höjda lien.
I skuggan af de stora träden på gården
uppdukades tre gånger under dagens lopp
de väldiga matborden och arbetet fortgick
med undantag af de korta rasterna till kl.
8 på kvällen, då det afslöts med afsjung-
ande af psalmen: »Så går en dag än från
vår tid och kommer icke mer», samt helgs-
målsringning från kyrkklockan.
Än flere »folkmöten» i stor skala före-
kommo i den gamla prästgården med an-
ledning af gällande praxis att pastors lön
erlades »in natura», som det hette, hvarmed
alltid var förenad en riklig undfägnad från
mottagarens sida. Dessutom stod dörren
alla tider öppen för de enskilda församlings-
bor, som af en eller annan orsak föran-
leddes att träda in genom densamma.
Man lefde i ett patriarkaliskt förhållande
till hvarandra, och vördnaden för prosten
och kärleken till hans person voro så utpräg-
lade, att han, snart sagdt, var allena styrande
inom församlingen, och det, hvilket var
än märkvärdigare, till allas belåtenhet.
För husets unga döttrar var Märta allt-
jämt samma vän som i de tidiga barnaåren,
och gällde det ett förtroende, var hon alltid
den första att få del däraf; och träffade
dem något litet missöde, hade de gjort sig
skyldiga till någon försumfoelse, till något
misstag, nog var det Märta som skulle råda
bot. Till lön för allt ägnades henne visser-
ligen en uppriktig kärlek, med upprepade
försäkringar att en bättre vän än Märta icke
fanns till, men med ungdomens själfviska
sorglöshet tänkte de ej på att dela hennes
arbetsbörda, utan hängåfvo sig fritt åt de
sysselsättningar, som mera öfverensstämde
med deras smak.
Men så kom en tid för Märta, då äfven
hon skulle få erfara hvad det ville säga att
sörja. Till orten kom en ung disponent
för ett nybildadt grufbolag. Under sina
upprepade besök i prästgården lärde han
känna Märta och hennes ovanliga förmåga
att styra och ställa i ett hus. Och då han
jämförde denna med den otrefnad hans egen
hushållerska beredde honom, utföll jämförel-
sen naturligtvis i hög grad till Märtas för-
del.
Med tanken härpå förklarade han henne
en dag sin kärlek och bad henne blifva sin
hustru. Den oerfarna Märtas hjärta klap-
pade härvid af fröjd, ty omedvetet för henne
själf hade en varm känsla för den unge
mannen uppspirat inom henne. Han be-
svor henne emellertid att tiga med deras
inbördes förhållande, »ty,» sade han, »jag
har ännu ingenting att bjuda dig på och
prosten skulle aldrig under sådana förhåll-
anden tillåta en förlofning. » De skulle allt-
så vänta och se tiden an.
Och Märta väntade och var lycklig, lyck-
lig i sina illusioner. Redan efter de båda
första räkenskapsåren visade det sig dock,
att grufbolaget gick med allt för stor för-
lust för att kunna fortsättas i samma ut-
sträckning, hvarför åtskilliga indragningar
måste företagas. Den första blef den, att dis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
