Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 2 oktober 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18% IDUN 315
Särdeles viktig anser fru Gad den till-
ämnade badlokalen i »Kvindernes bygning»
vara »ty» — som hon sade — »de dan-
ska kvinnorna bada sä förfärande litet, att
man knappt vill tro de statistiska uppgif-
terna därom.»
Så ämnar man hafva en gymnastiklokal
med afgiftsfria öfningar för fabriksflickor
samt likaledes afgiftsfri behandling af kvin-
nosjukdomar af kvinnliga läkare. Lånbiblio-
tek och läsesal för arbeterskor, ett billigt
och trefligt gästhem, dels för resande kvin-
nor, som på kortare tid besöka hufvudsta-
den, dels för kvinnor, som uppehålla sig
där för studiers idkande, skall också Annas
i »Kvindernes bygning», äfvensom behag-
liga térum (efter engelskt mönster) och ge-
mensamhetsbostäder för ensamma arbetande
unga flickor, hvilkas anspråk på trefnad,
ordning och kraftig mat de billiga pensio-
naten ej kunna uppfylla.
Och till allt detta skall penningar an-
skaffas genom en nationalsubskription. Man
har beräknat, att om endast Vå af Dan-
marks kvinnor i åldern från 20 till 60 år
gifva 25 öre i månaden, skall man på ett
år få 300,000 kronor, en långt ifrån till-
räcklig summa, men man hoppas säkert få
många större bidrag. Meningen är blott
att skaffa ett driftkapital, företaget skall ej
bli helt och hållet filantropiskt, utan flere
af dess afdelningar böra, blott de kommit
till stånd, kunna bära sig själfva.
Sådan var de danska kvinnornas plan,
och nu vädjades till Kvinnoklubbens med-
lemmar, huruvida de ansågo att Sveriges
kvinnor borde följa det danska exemplet.
Det dröjde en god stund, innan någon
yttrade sig, saken tålde att tänka på. Slut-
ligen kom dock diskussionen i gång. Alla
beundrade vi visserligen den entusiasm och
energi, som startat ett så storartadt före-
tag, men få voro de, som önskade ett dy-
likt i Sverige. »Vi äga ju» — sade en
talarinna — »nästan alla de institutioner, man
i Köpenhamn tyckes sakna. Vi hafva ju
»Handarbetets Vänner», »Kvinnoklubben»,
samkväm och gymnastik för arbeterskor,
hem för tjänstflickor, hushållsskolor och fle-
re andra filantropiska kvinnoföreningar,
hvarför icke då understödja och förbättra
dessa hellre än börja ett nyit, vidlyftigt
och dyrbart företag.»
»Men» — invände flere —• »hvad vi myc-
ket väl skulle behöfva, vore en samlingslo-
kal, där de skilda kvinnoföreningarna kunde
sticka fotterna under eget bord, en god re-
staurant, där ensamma arbetande kvinnor
kunde ha det hemtrefligt och ett gästhem
för ensamma resande kvinnor från landsor-
ten. Vi behöfva nog ett Kvinnornas palats,
om också ej ett så vidlyftigt som det dan-
ska. »
»Nej, nej» —- hördes en varnande röst
— »låtorn oss ej ytterligare än hvad som
redan nu är fallet inskränka umgänget och
samarbetet män och kvinnor emellan. Sam-
arbete och samverkan mellan könen är och
blir den naturligaste, mest utvecklande och
uppfostrande vägen. Genom att tänka på
en sådan stor kvinnobyggnad skulle vi en-
dast skilja oss mer från männen.»
»Det rättaste» — yttrade en annan ta-
larinna — »vore att tänka på att uppföra
ett »Folkets palats» och för ett sådant än-
damål anställa en nationalsubskription. Skul-
le icke sinnena kunna eldas för ett sådant
företag som att bygga ett stort hus, som
skulle tillhöra hela folket, där kvinnliga och
manliga filantropiska föreningar kunde sam-
las och samverka till folkets stärkande i
andligt och kroppsligt afseende, ett hem
där arbetande män och kvinnor kunde ha
en kär tillflyktsort, där ingen skillnad gjor-
des till kön eller person, utan olika sam-
hällsklasser, åsikter och intressen fredligt
kunde mötas? Vore det icke mera foster-
ländskt och värdigt, om de svenska kvin-
norna tänkte på ett »Folkets» i stället för
ett »Kvinnornas palats?»
Nu föreslogs en omröstning för att utröna,
för hvilket företag sympatierna inom Kvinno-
klubben voro störst. Och liksom vid ett
föregående tillfälle, då fröken Anna Whit-
lock inom klubben talade om Londons folk-
hem och om behofvet af ett liknande i vår
hufvudstad, visade sig Kvinnoklubbens med-
lemmar intresserade för båda könens bästa.
Det stora flertalet af de närvarande afgåfvo
sina röster för ett »Folkets palats».
Men — invända kanske många —■ icke
är frågan därmed tillfylles utredd. Kvin-
noklubbens medlemmar utgöra ju ett för-
svinnande litet fåtal af hufvudstadens och
landets kvinnor. Ett »Kvinnornas palats»
borde ju, om det sattes i fråga, resas af
hela Sveriges kvinnor.
Och till alla dem kan icke bättre talas
än genom deras så vidt spridda organ Idun.
Det har nu här skett, och kärt skulle vara, om
äfven några röster från andra intresserade
kvinnokretsar och från olika delar af lan-
det genom de svenska kvinnornas tidning
ville lägga sitt ord till diskussionen.
Flertalet af dessa anse kanske, att vi
böra följa våra danska systrars exempel och
resa en byggnau, hvars ändamål — för att
tala med fru Gad — skulle vara »att väcka
aktning för det kvinnliga arbetet och tro
på dess nödvändighet och lycka».
Behöfva vi detta, böra vi främst tänka
på oss själfva och vårt arbete, ja, då borde
vi kanske bygga ett »Kvinnornas palats».
Gerda Meyerson.
–––- *–––-
Vid kaffet
Amatörfotografier
af
Hugo Falk.
Första oktober.
V an någon klok och förståndig människa för-
4 v klara, hvarför man just valt första oktober
till flyttdag? Antagligen är det väl för att få in
några gladare mellantoner i den grådaskiga led-
samheten och för att stuka den glada lättsin-
niga människan genom att få henne att inse,
hvilket flarn hon är i ödets och almanackans
händer.
Tänk bara på dessa arma stackare, som för
skolors och ämbetsverks skull måste flytta in
till staden omkring den första september! Räk-
nar man åtta dagar — och detta är ytterligt lågt
— till dess den nya våningen blir färdig från
inflyttningsdagen, så har man att vänta sig en
ytterst angenäm sejour på fem veckor bland halm-
virade gungstolsben, omaka kaffekoppar och
spräckt gammalt fasligt porslin. Och då den
slutligen kommer, hvilken hemsk dag är den
icke, den stora höstflyttningsdagen. Utanför por-
ten håller en ofantlig rustvagn, och ofvan från
fönstret tittar mamma bekymrad ut för att se
kusken klättra ned öfver byråar och bord, sät-
tande sina leriga klackar in i bolstrar och smor-
byttor och bärande sig i allmänhet åt, som om
han ej hade en aning om jämviktens lagar —
hvilket han kanske icke heller har.
På ett bord i köket ses kokerskan uppflugen
med en damborste viftande åt alla håll, ej olik
en fruktansvärd stridens Valkyria, sväfvande i
rök och damm öfver slagfältet. Frun själf sät-
ter sig, trött och rådlös, ned på ett bylte hop-
buntade sängkläder midt emellan en puff, hvars
öppna gap visar en mängd kastruller, och en
buteljkorg med spräckta amykosflaskor och en
råttfälla, som unge herr Otto med sinnrik list
fått inpassad i en af de cylinderformade afdel
ningarna. Slött och likgiltigt, nedsjunken i en
sorts medvetslös nirvana, stirrar hon genom den
öppna dörren ut i köket, där kaos har nått sin
höjd bland ämbar och byttor, kängor och tall-
rikar, klädesbylten, eldgafflar, ljuskronor, damm-
viskor och matvaror. Hon har en viss likhet
med Marius på Kartagos ruiner, och likheten
skulle vara ännu mer träfEande, om hon ej hade
halmstrån i håret och bomullstappar här och
där på klädningen.
Hon håller nästan på att få ett anfall af
hysterisk gråt, då hon hejdar sig vid det väl-
bekanta taget i låset — det är hennes herre och
man som anländer.
Han ser sig rådlös och förvirrad omkring på
allt skräp och bråte, som ligger hopadt därinne,
och drar en tydlig suck af lättnad, då frun ber
honom äta ute för att vara af med honom un-
der allt sitt bråk och stök.
»Kan jag inte hjälpa dig med något,» frågar
han tveksamt, ehuru en underklang i rösten till-
kännagifver, att han skulle anse sig skamligt
misshandlad, om hans maka toge honom på or-
den.
»Nej då, käraste Harald, allt är ju så godt
som färdigt redan,» svarar hon med en förtvif-
lans blick på allt det trassliga elände, som om-
ger henne, och som måste ställas i ordning in-
nan kvällen. Och han ger sig utan någon svå-
rare strid.
Med männens vanliga naiva hänsynslöshet vid
dylika tillfällen börjar han rifva i en byrålåda,
som står på en ställning hopsatt af ett fotogen-
kök, en broderad kåsös och en packe brickor,
efter en ny halsduk, men sedan han efter hvart
annat uppdragit en kokt rökt skinka, prydligt
emballerad i en väst, ett kaminrör, en rulle kar-
tor och ett dussin äggkoppar, börjar han frukta
för, att om han vidare forskar i lådans hemlig-
hetsfulla gömslen, få fatt i några aflidna vänner
eller oinlösta borgensförbindelser och ger sig
sig af med ett konventionellt bedröfvadt drag i
sitt anlete, hvilket drag dock förbytes till ett
strålande leende, så fort dörren är stängd om det
kaos. han nyss lämnat. Så kommer han plöts-
ligt ihåg något, lägger för ett ögonblick sin panna
i medlidsamma och sörjande rynkor, öppnar åter
dörren och säger med ett osäkert tonfall, att
»Tilda (jungfrun) gärna kan få vänta på honom,
eftersom han ännu inte har nyckeln till den nya
våningen, om han skulle komma sent hem, hvil-
ket för öfrigt nog inte kommer i fråga.»
Och så beger han sig därifrån, glad som en
spelman, för att fånga någon bekant till mid-
dagssällskap.
Med en suck vänder sig mamma åter till sina
bestyr, en af pigorna ligger på knä och rullar
halmen från ett stolsben, en annan gnider ett
spegelglas med en yllelapp i fullaste energi, och
varm och söt står fröken Elsa uppflugen på en
stol för att hennes lilla välskapade person skall
kunna hinna upp till öfversta hyllan i skänken,
där det bästa porslinet skall stå.
Otto, som går i småskolan, har det bäst af
alla, tack vare sitt påhitt att hjälpa mamma med
att taga omhöljet af hennes syltburkar, och Knut,
den äldre brodern, sitter med armbågarne på
bordet och fingrarne för öronen grensle öfver
en pianolår och läser i Oldes grammatika, så att
franska glosor smattra som hagel mot fönster-
rutorna.
Klockan sex är man så i ordning, att ett bord
kan afrödjas, och så intager man en hastig mål-
tid, pittoreskt grupperade i upp- och nedvända
soffor, på packlårar, i gungstolar och på spel-
bord, och därefter flyttas en chäslong in i säng-
kammaren, och mamma, som af allt stöket fått en
släng af sin svåra hufvudvärk, lutar sig en liten
stund, pigorna se sig till godo med en bit mat
i köket, och Knut springer bort till sin vän Svens-
son, klasskamraten, för att där i frid och ro få
ägna sig åt sina läxor.
Liten Elsa ensam är outtröttlig. Hon trippar
fram och tillbaka, och som en god ande strör
hon ut ordning och trefnad hvar hon skrider
fram. Hvardagsrummet blir snart beboeligt, tack
vare henne, hon ser efter, att mattorna läggas
ordentligt, och att taflorna spikas rätt, och sen
hon ordnat på pappas skrifbord och fått mam-
mas låga kåsös på dess rätta plats, tänder hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
