Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 2 oktober 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316 ID U N isse
fmm
•ÎSFW»«
’rt’Ji. C*|wrt’ A«. åanV*
’’M*M4i« \ ,.K.
;&ijicLà**i*LjLlÜu&&G.i
lampan, fäller ned gardinerna och tar med be-
låten min några steg tillbaka för att bedöma
totaleffekten af sitt arbete, och detta med det
resultat, att hon nästan håller på att falla rätt
i armarne på långa kusin Henrik, hvilken likt
en cherokeeindian smugit sig uppför trappan
och genom den mängd af bråte, som ligger upp-
staplad öfverallt.
Och gripande tillfället i flykten, skäms han
inte för att hålla fast sin lilla vackra kusin, som
med en skär, klar rodnad på kinderna med vred-
gad röst förehåller honom det opassande i hans
djärfva tilltag.
»Om du visste, hvad du är gudomligt söt, då
du går så här och stökar,» säger Henrik ogene-
radt och håller henne i båda hennes händer
framför sig för att riktigt få korn på henne,
»minsann tror jag inte, att jag äter upp dig hel
och hållen, fastän någon vidare bastant supé
blefve det då inte. Litet, men godt i alla
händelser — —• —»
»Söta Henrik, prata för all del inte så fasligt
mycket dumheter,» säger lilla nåden, »utan släpp
mig och låt mig gå och väcka mamma, så att
du får hälsa på henne — —»
»Ah — låt du faster sofva,» sva-
rar han respektvidrigt, »det är dig
visiten gäller — —»
»Jaså. Nå, jag må då säga! Vi-
sittiden är då synnerligen lämplig!
Men på Karlberg lär man inte ge
lektioner i savoir vivre, och herr
löjtnanten gjorde mig sig högst för-
bunden om — —»
»Så, så, lilla kusin Elsa,» säger
han och leder henne fram till soffan
och slår sig ned bredvid, och snart
har skön Elsa glömt stök och bråk
och flyttning och allt det där, och
det oaktadt det är årets värsta dag
— den första oktober.
Ja, den ungdomen!
Så fort de fått den nya vånin-
gen i ordning, lär förlofningen skola
eklateras.
Låtom oss hoppas, att första ok-
tober, denna fasans dag, för ung
Henrik och skön Elsa må blifva den
allra härligaste af årets alla mulna
eller klara dagar.
–––- *–––-
Har ni cd flatter eller so»,
så erbjudes eder i dag, ärade
läsarinna, ett enastående tillfälle
att för en mycket ringa uppoffring
göra dem en stor glädje. För att
göra Kamraten, illustrerad
tidning för Sueriges ungdom,
känd och skattad i ännu vidare
kretsar Öland den publik, för hvil-
ken den är afsedd, har redaktionen
anordnat detta års sista kvartal
till ett profkvartal, som erhålles för
det nedsatta, oerhördt låga priset af
endast 50 öre,
om prenumeration efter den 1 oktober verkstäl-
les på posten. Det skall alltid blifva Kam-
ratens främsta bemödande att bland sin unga
läsekrets väcka och bibehålla en sedlig och fo-
sterländsk anda, på samma gång den vill vara
verkligt underhållande och lärorik. Utom allt
annat, som Kamraten under årets sista kvar-
tal kommer att bjuda sina unga läsare, sänder
han dem SOffl julklapp
ett trettiotrdsidigt, rikt illustreradt
julnummer med bidrag af de bästa
författare, ensamt till fullo värdt
det lilla prenumerationspriset.
Kamraten vitt bli de ungas vän i alla sven-
ska hem. Har Ni en dotter eller son, så uerk-
ställ därför med det snaraste prenumera-
tionen !
Stockholm i september 1896.
Redaktionen af Kamraten.
–––- *–––-
Ur en skiftesrik, lefnadssaga.
Svenska tidningar ha nyligen, som vi re-
dan nämnt, innehållit notisen om ett i Paris
timadt dödsfall, hvilket äger ett visst ro-
mantiskt och ganska ovanligt intresse. Då
vi i dag bringa våra läsarinnor Napoline
Barcks bild, låta vi, enligt löfte, densamma
åtföljas af några drag ur hennes skiftesrika
lefnadssaga, väsentligen hämtade ur en skil-
dring af den skattade signaturen Rm (re-
daktör G. Renholm) i tidningen Nya Dagl.
Allehanda.
Den aflidna, hvarom här är fråga, var
grefvinnan Claire Marie Napoline Barck,
förmäld år 1857 med och sedan 1887 änka
efter grefve Nils Barck, i sin ungdom un-
derlöjtnant vid Skånska dragonerna och se-
dan mångt och mycket här i lifvet — men
ändock just ingenting! Deras lif skulle
kunna blifva en hel roman att skildra, men
blott några spridda anteckningar därur må
här finna plats.
Comtesse de Barck, dotter till en bankir i
i staden Sens vid namn Marc, (hvilket år hon
var född, ville hon aldrig meddela någon, men
sannolikt var det omkring 1825) ägde ett
ganska briljant utseende, men i synnerhet
ett alldeles briljant hufvud och var i det
fallet ojämförligt öfverlägsen sin man, som
hon också helt och hållet styrde. De öf-
verensstämde också fullständigt i smak och
tycken, icke minst för att lefva på stor fot,
och deras hus var tidtals ganska lysande.
Nils Barck var, såsom ofta blifvit berät-
tadt, den, hvilken efter februarirevolutionens
utbrott lyckades skaffa den landsförviste
prins Louis Napoleon in i Frankrike, hvil-
ket skedde på den då i London boende
grefve Sten Lewenhaupts utlånta pass.
Napolen, som alltid var minnesgod mot
gamla vänner, visade ock sin erkänsla för
Barcks tjänster på fiere sätt. Han gaf ho-
nom en gång en mycket inbringande ställ-
ning vid världsutställningen 1855 ; han lät
en annan gång gifva honom koncessio-
nen på hela renhållningsväsendet i Paris
med ytterst fördelaktiga villkor, och han
skänkte honom vid fiere andra tillfällen sitt
mäktiga stöd på mångahanda sätt. Men
grefvinnan Barck, som icke ägde sin like i
uppfinningsrikedom, när det gällde projek-
ter, idéer och nya uppslag, var däremot
föga ihärdig och praktisk, när det gällde af-
färer och att draga stadigvarande och efter
hand ökade fördelar af en uppnådd ställ-
ning, och ännu mindre förmådde hon lära
sin man den dygden. De tyckte
bägge som så, att en fågel i
hand är bättre än tio i skogen,
och följden var, att de, nödtvun-
get eller ej, alltid för en till-
fällig inkomst af större eller min-
dre belopp gjorde sig af med rik-
tiga rikedomskällor. De hade mån-
gaj gånger i sina händer en guld-
äggsvärpande höna, men slaktade
henne samvetsgrant hvarje gång.
Vänskapen med Napoleon blef
ej beståndande i evighet, och
presidentperiodens glada fester
i Elyséepalatset och Compiègne,
där den vackra och spirituella
grefvinnan lyst såsom en liten
stjärna, fingo icke någon fort-
sättning i Tuilerierna och S:t
Cloud, när kejsarhofvet fått en
härskarinna, som bestämde om
gästerna. Emellertid användes
understundom båda, grefven så-
som det synliga, grefvinnan så-
som det hemliga, men effektiva
verktyget vid hvarjehanda upp-
drag af skiftande natur, stun-
dom kvasidiplomatiska. Så fort-
for grefvinnan Barck och hennes
man att under många år föra
ett ganska flott lif än här, än
där i Europas hufvudstäder och
vid de stora badorterna samt
besökte äfven emellanåt det sven-
ska fäderneslandet, där grefven
var innehafvare af ett kronoar-
rende nära Stockholm med fidei-
kommissnatur.
Så hände sig äfven, att de
befunno sig i Ostende i Belgien
under badsäsongen 1867. Där samman-
träffade de med marskalk Prim, som var
landsförvist från Spanien efter en miss-
lyckad konspiration och som bäst höll på
att förbereda en ny. Det gällde nu för
honom att kunna komma öfver gränsen för
att taga befälet öfver de sammansvurne
inom armén och göra ett pronunciamento.
Då föll det sig ju förträffligt att komma i
beröring med grefve Barck, som ej begärde
bättre än att göra till sin specialitet hjäl-
pandet af nödställde konspiratörer, och gref-
vinnan, som i Prim just mött en med hen-
nes eget äfventyrsälskande humör fullstän-
digt sympatiserande natur, kombinerade ge-
nast planen i alla dess detaljer. Marskal-
ken skulle åtaga sig rollen och iföra sig liv-
réet af det grefliga svenska herrskapets
kammartjänare och i den egenskapen pas-
sera den farliga gränsen . . . Planen sattes
GrefYinnan Napoline Barck. (Efter H. Regnaults oljefärgstafla i Louvren.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
