Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 2 oktober 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 I D U N 31/
i verket, men misslyckades första gången.
Det andra försöket gjordes sjöledes med en
af de stora passagerarebåtarne från Sout-
hampton, som anlöpa S:t Sebastian; och
detta lyckades, tack vare Prims egen rådig-
het och det föregifna herrskapets fyndighet
att draga uppmärksamheten från den vid
sin roll ovane betjänten.
Den tid, som nu följde, var grefven och
grefvinnan Barcks mest lysande. De be-
traktades nära nog som den spanska frihe-
tens räddare, och Prim vedergällde på ett
lysande sätt de mödor och faror, hvari de
kunde hafva försatt sig för hans och för
landets äras och välfärds skull. Det för-
sta och närmaste sättet var, att både gref-
ven och grefvinnan — nu bosatta i Ma-
drid — dekorerades med hvar sitt stor-
kors af spanska ordnar.
Hvilka projekter grefvinnan under denna
tid funderade ut, därom kan ingen vanlig
människa göra sig ett begrepp. Olyckan
var blott att de växlade minst en gång om
dagen. An skulle hennes man sättas i spet-
sen för en världsutställning i Escurial, än
skulle det uppdragas åt honom att göra en
uppmätning och skattläggning af all Spa-
niens jord, än skulle han verkställa skogs-
planteringar på Nya Castiliens slätter, än
skulle han blifva finanskontrollör på Philip-
pinerna, än erhålla koncession på omätliga
grufföretag på Portorico. Men af allt detta
blef tyvärr endast skimrande luftslott.
Uppehållet i Spanien blef långt, men på
sistone mindre lysande än i början, dock med
någon reel behållning. Till Madrid anlände
nämligen nerifrån Marocko den utmärkte
unge franske målaren Henri Régnault (som
sedan stupade under kriget) och blef som
barn i huset hos Barcks. Han kom att ge-
nom grefvinnans bemedling måla den stora
taflan öfver Prim, hvilken nu sitter i Louv-
ren. Han målade också en charmant liten
bild af grefvinnan i helfigur och spansk
kostym samt förärade henne. Denna bild
såldes sedan af ägarinnan för 18,000 francs,
men steg därefter ytterligare så, att Louv-
ren, som nu besitter äfven denna, betalt
den med 60,000 francs. Det är just detta
porträtt Idun i dag har nöjet reproducera
efter en fotografi, som vi låtit anskaffa från
Paris.
Prim mördades i december månad 1870,
men redan förut hade grefve Barcks åter-
vändt till Paris, där Nils Barck lefde till 1887
och grefvinnan till nu. Det gick under alla
dessa år ständigt en smula upp och ned
med lifvet, och växlingarna voro ofta både
bråda och stora, men ett var sig alltid likt:
den fasta förvissningen, att det af de ka-
leidoskopiskt skiftande tiotusen projekterna,
som för ögonblicket behärskade denna lif-
liga fantasi, skulle bringa rikedom och lyx
i hennes händer. Men efter mannens död
förlorade hon modet, och det visade sig,
att denna skeptiska och oroliga själ dock
verkligen hade hyst en orubblig kärlek till
sin make. Hennes sista år lära hafva ge-
nomlefvats under mycket knappa, nästan
torftiga omständigheter.
–––- *–––-
Sen till, att Idun och Iduns Mode-
tidning finnas hes alla erira bekante!
J ”klädpenning/rågan”.
De sista insändarne
och
Redaktionens slutord.
xxx.
Härmed ville jag så gärna uttala ett »tack»
till alla, som skrifvit i »klädpenningfrågan». Om
det bara lände till något resultatI Det har varit
roligt att se, hur en del fruar har det, just i af-
seende på denna fråga.
På mig har det gjort ett både glädjande och
smärtsamt intryck. Ett glädjande, då jag sett
att fruar kunna hafva ända till 300 kr. och där-
öfver att kläda sig på, jag som alltid tänkt att
alla fruar (undantagandes de, som haft förmö-
genhet före sitt giftermål), fått lof att bedja sin
man om penningar, hvar gång de velat hafva
något nytt.
Men också ett smärtsamt, då jag tänker på
en stor del fruar, som inte få en kr. med varm
hand, som de kunna kalla sin egen, eller ens veta
hur det står till i huset, om det finns något eller
— intet. Man blir mer missbelåten med sin
egen ställning också, då man hör och ser, att
andra kan hafva det så bra. Det kan nu inte
borträsonneras! Men det är i alla fall roligt, att
det finns några som ha det bra,
Nu skall jag låta Iduns snälla läsarinnor höra,
hur jag har det, på det ingen må döma mig för
hårdt.
Min man har en inkomst på omkring 1,500
kr. Det är ju inte så mycket, men vi bo på
landet, ha husrum och vedbrand fria samt dess-
utom några tunnland jord, 6 barn finnas, några
fullvuxna, några små. Det kan ju inte bli så
mycket på man, då två bo i staden och gå på
läroverk, dessa skola ju hafva först och främst.
I år har jag fått en hatt som kostade 4:50
och en bomullsklädning som kom på 6 kr. Detta
är allt. Och ingen utsikt eller insikt har jag
att kunna fä något mera heller.
Jag ville så gärna hafva en ny vinterkappa i
år, den jag har fick jag, efter många om och
men, för 6 år sedan. När jag haft den i 4 år,
lät jag göra om den till halflång, sådan har jag
haft den de två sista åren. Den kostade ny 33
kr. I år vill jag rakt inte taga till den igen,
men nöden är en hård tuktomästare, jag får nog
taga till den än en gång, den gröngölingen. En
kappa har också det förargliga med sig, att den
knappt kan slitas ut, och min man är af den
åsikten att så länge det finns en bit kvar af någon-
ting, så är det ett oförlåtligt öfverflöd att köpa
nytt, åtminstone åt de kvinnliga individerna, om
det i öfrigt är aldrig så omodernt och fult.
En klädning går det nog an att slita riktigt
ut, det skall jag strax bevisa.
Först och främst har jag ej fått mer än 4
köptygs-ylleklädningar, sedan jag blef gift, det är
9 år sedan. 3 har har jag kvar än, en svart, som
borde ersättas, men när och hur, det står i vida
fältet. 2 kulörta, den ena är nyss uppsnyggad,
af mig själf förstås, den andra skall jag tvätta
och göra om, bara jag hinner. Den första jag
fick, hade jag fin, så länge den var någor-
lunda. Sedan tvättade jag den och moderniserade
upp henne till ny igen medels litet nytt, rutigt
tyg. Så fick hon vara till bättre länge. Slut-
ligen blef det hemmaklädning om söndagarne,
sist hvardagsklädning. Sedan färgade jag om
henne och gjorde om den åt mina små flickor.
Men som intet gammalt har den fördelen att
vara lika starkt som nytt, äfven om det är
aldrig så väl fodradt och mellanlagdt, så äro
töserna snart utan igen, och som jag då inte på
länge får någon gammal klädning, nog värdig
att taga och göra om igen, så blir tanken och
frågan: »Hvad skall jag nu hitta på att göra af
åt dem?» Ja, det hör till nattens vaka, dagens
bön. Det kan ingen förstå, som ej själf är i
samma belägenhet.
Nog ville jag också vara »nätt» och snyggt
klädd,- ty det har alltid varit min svaga sida, i
synnerhet hvad underkläder och skor beträffar.
Men nu är jag knappt det senare. Man trött-
nar och ledsnar till sist.
Man har ju så litet för sitt arbete, som en in-
sändarinna i senaste Idun skattar så högt. Jag
tänkte, när jag läste fröken Ebbes utgiftspost,
däri hon sade sig betala ut öfver 100 kr. för en
klädning: ack, om jag hade 100 kr, för året, hur
snygga och nätta skulle jag inte kunna hålla
både mig och mina små flickor! Ty nog skulle
det kännas bra härligt att ha en om än aldrig I
så liten, kassa för sig själf. som man då ej hel-
ler behöfde taga af till hushållet, förstås. Jag
tror inte heller, att hemmet i sin helhet komme
att förlora därpå. Ty om hustrun någon gång
finge någon uppmuntran, som gjorde henne glad,
så kunde ju hon också göra sin omgifning glad
igen, utom det att det kändes mycket roligare
att arbeta med glädje än med suckan. En kvinna
är nog så ädel och plikttrogen, att hon gör sin
plikt ändå, så långt hennes krafter och hälsa
det medgifva; men det kändes så godt att få
litet glädje, som hjälper under det ofta tunga
lasset.
Till sist ville jag säga det (om Iduns redak-
tion tycker, att det här är något att kosta tryck-
svärta på), att de fruar som hafva sådana män,
som ge dem klädpenningar, mycket eller litet,
lika kärt, och som låta sina fruar få del af de-
ras gemensamma hems finansiella ställning, de
kunna inte vara nog lyckliga och tacksamma
mot försynen och sina män därför, tycker
en f. d. lärarinna, numera ett huskors.
XXXI.
Uti en fråga som angår alla kvinnliga indi-
vider, torde det äfven tillåtas en fattig flicka att
publicera sina erfarenheter. De äro dock inga-
lunda afsedda för fruar, hvilkas män hafva råd
att bestå dem en fin toalett utan ringaste upp-
offring, och — till »uppretade äkta män» gifver
jag ett välment råd: må ni tacka Försynen, som
gifvit eder medel att skona eder hustru från
dessa bryderier, som tvångssparsamhet åstad-
kommer!
Under 20 års tid har jag konditionerat uti ad-
liga och högadliga familjer, samt varit lycklig
där blifva ansedd som en medlem af familjen
och således äfven fått deltaga uti alia de fe-
ster och samkväm, som förekommit inom deras
kretsar. I medeltal har jag dock icke under
alla dessa år haft mer än 136 kr. 50 öre till
mina utgifter, såväl toalett som post, medicin
och små gåfvor. Af dessa 136 kronor har årli-
gen insatts på en bank 30 kronor till bildande af
lifränta. Det är med verklig förvåning jag ser,
att ingen uppmanat vår tids ungdom att äfven-
tänka på ålderdomens maktlösa dagar, medan de
hafva aflöning. Hvar skola alla fattiga flickor i
framtiden taga sina klädpenningar, då de ej orka
bibehålla sina platser och kanske ej kunna räkna
på anhörigas hjälp — om de ej under hälsans och
ungdomens dagar inbespa.ra något?
Men med så små inkomster som 136 kronor
får man ej tänka sig att ha en toalett komplett
uti alla delar, utan man måste söka att utbilda
såväl ordningssinne som smak för att se proper
ut. En svart sidenklädning har jag alltid haft,
ty en sådan kan man ha när som helst och vara
fin med. På baler hade jag för det mesta tarla-
tan eller hvita tunnå tvättklädningar med olika
garnityrer. Klädningarna syddes af mig själf på
lediga stunder, morgon och afton, och då jag
redan vid 17 års ålder måste börja att sy alla
mina kläder, gick det sedan obehindradt, så att
jag till och med fick ersätta sömmerskan hos
mina husmödrar. I julgåfva fick jag oftast nå-
got fint klädningstyg ; tvänne gånger ljust kulört
siden att hafva på fester. Mina hvita skor klädde
jag öfver, så länge sulorna höllo, och de öfriga
skodonen lät jag sula så länge möjligt var. Hvita
och ljusa handskar tvättade jag med en linne-
lapp doppad i söt mjölk och tvål samt gned se-
dan med torra lappar. Kanske anses jag mindre
delikat, som kan omtala att det var många år
af dessa 20, som jag icke hade mer än 1 dussin
dag- och 4 stycken nattlinnen, och dock har man
ansett mig pedantiskt ordentlig. Linnet sydde
och broderade jag helt enkelt själf af blekt do-
mestik, som är starkare än madapolam. Lifstyc-
ken af röd flanell med hvitt foder höllo uti flere
år, då jag hade tvänne att byta med. Hattar
sydde jag oftast af tyglappar; till sommaren är
både fint ocb billigt att sy sådana fristående af
enfärgad piké och sedan, stärka hatten samt st-ryka
den väl; af hvit tarlatan bli vackra hattar för
ungdom, om man därtill pryder dem med en lef
vande blomma för dagen. Jag köpte öfverklädd
hvit karkas, formade däraf hatten, klädde öfver
den först med linong och sedan tarlatan; en så-
dan hatt går till 1:50. Parasoller klädde jag
ock öfver, man klipper efter de gamla bitarne.
Kapporna, som väl äro de dyraste plaggen för
en fattig flicka, valde jag tyget till och lät sy,
då de voro nya; men sedan får jag själf reparera
och stufva om dem så länge möjligt är.
Det går bra, om man tager vara på tiden och
beder Gud om hjälp uti alla skiften. Tack vare
Iduns Modetidning och Barngarderoben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
