Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 9 oktober 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
321 iDUN 1896
skogstjärn med djupt, dystert vatten. Den
unge mannen ställde sig på en utskjutande
sten ocli stirrade ned i den svarta, botten-
lösa afgruuden. Hans ansikte var fortfaran-
de blekt, och hvarje drag däri tycktes
stelnadt i sorg och smärta.
Bobbie satt en lång stund helt tåligt och
betraktade sin vän och uppfostrare, så mor-
rade han ett par gånger, gäspado och
viftade med svansen, allt för att väcka
pastorns uppmärksamhet, men förgäfves. Då
vaknade hos honom ett starkt begär efter
att rymma, han kastade en orolig blick åt
sidan, smet in under ett par buskar, kröp
ut på andra sidan och var snart långt ifrån
sin dystre följeslagare. Ingen hvissling för-
nams för att kalla honom tillbaka till plik-
tens och lydnadens besvärliga stråt. Seger-
glad rusade han nu hit och dit, jagade
upp harar och fåglar, skällde på ekorrarna,
hoppade, skuttade och sprang, glad som en
odygdig, ostyrig hundvalp kan vara.
Då han långt om länge återkom till sin
herre, upphettad och med hängande tunga,
fann han denne liggande på mossan, stödd
på ena armbågen och med blicken dröm-
mande riktad på den bjärta, rödaktiga sol-
glimt, som oförväget trängt sig in bland de
mörka granarna.
Bobbie stack svansen mellan benen och
kröp fram till honom, väntande den aga,
som aldrig uteblef, då han varit olydig.
Men den hand, som nu sträcktes mot miss-
dådaren, slog icke, utan strök i stället gång
på gång smekande öfver hans svarta päls.
Utom sig af tacksamhet och glädje slickade
Bobbie sin väns händer.
Nu fick denne syn på något, som tycktes
i hög grad uppröra honom och störa det
nyss återvunna lugnet. Han böjde sig fram
och lösgjorde försiktigt från Bobbies hals-
band ett stort, blodrödt rosenblad, som
suttit insnärjdt däri, tog det varsamt mel-
lan sina fingrar, tryckte en häftig kyss
därpå och lade det sedan mellan bladen i
sin plånbok.
»Det enda minnet,» sade han bittert, »ett
halfvissnadt, . sönderrifvet törnrosblad ...»
Därpå reste han sig och gick tillbaka till
prästgården, följd af Bobbie, som ännu fläm-
tade efter jaktens ansträngningar.––––––
Det var några timmar senare samma dag.
Bobbie befann sig åter på gräsplanen. Han
var mycket missbelåten : allting var som
förgjordt denna eftermiddag, ingen brydde
sig om honom. Ester var försvunnen, pastorn
larmade, instängd i sitt rum, med byrålå-
dor och koffertar, och till och med Kurre,
den lilla feta knärackan, var utom hör- och
synhåll. Annars hade stackars Bobbie kun-
nat skaffa sig en munter stund genom att
reta och plåga bemälda argsinta kreatur,
som inte kunde fördra den stora, otympli-
ga valpen med det grofva skallet och de
hvassa tänderna.
Som sagdt, Bobbie var ytterst missbelåten.
Om bara inte det där stenkumlet funnits
där! Det var en nagel i ögat på Bobbie,
han hade allt sedan han först kom till präst-
gården haft en brinnande lust att springa
upp bland de konstiga stenarna i kumlet
och se efter, hvad som fanns under de stora
ormbunkarna, som tillika med de röda kras-
seblommorna växte däruppe. Det måste
naturligtvis vara något alldeles särskildt in-
tressant, efter som Bobbie tre olika gånger
fått mycket stryk, därför att hau försökt
klättra upp och se efter.
Sedan hade han aldrig vågat närma sig
stenkumlet, han hyste stor respekt för det.
Alla de röda krasseblommorna, dem hatade
han riktigt af hjärtat.
. Han tyckte sig alltid läsa ett hångrin i
deras eldröda ansikten. »Vi veta det, vi
vi veta det,» hviskade de och svängde tri-
umferande sina smala halsar. Just nu drog
en vindfläkt genom trädgården och kom de
röda blommorna att på sina långa, böjliga
stänglar utföra en vild dans, de körde ihop
sina hufvuden, hviskade, nickade och
svängde. Bobbie uppfattade detta som en
personlig förolämpning och vände förtretad
ryggen åt hela sällskapet.
I detsamma fick hans förargelse en afledare
i en stor, hvit fjäril, som slagit sig ner på
ett grässtrå helt nära Bobbie. Denne, som
ansåg detta vara väl närgånget, lyfte sin
ena tass för att krossa den påflugne gästen.
Fjärilen flög upp och började på ett högst
sinnösförvirrande sätt hvirfla rundt kring
stackars Bobbies nos, som oupphörligt gäcka-
des i sina tafatta försök att fånga det lekfulla
barnet af luft och sol.
Slutligen uppgaf Bobbie striden och rusa-
de in i ett buskage, föll ned under en sy-
renbuske och sträckte alla fyra benen ifrån
sig, för att i en välgörande sömn glömma
alla sina vedervärdigheter.
Men hans hvila skulle ej heller denna
gång blifva ostörd.
Midt inne i det stora täta buskaget fin-
nes en rund öppning, där det nätt och jämnt
är plats för en trädgårdssoffa. Detta är
Esters lusthus, hon har själf inrättat det.
Hon tillåter ingen människa att sätta sin
fot dit, det är hennes lilla ostörda rike, och
dit går hon, då hon antingen är mycket
glad eller mycket ledsen och vill vara i ro.
Men Bobbie har varit därinne många, mån-
ga gånger, och då hans öra nu nås af ett
ljud likt en kväfd snyftning, kommande där
inifrån, smyger han sig också dit.
Där finner han Ester liggande på soffan,
men icke den glada, strålande uppenbarelse,
han är van att se, utan en Ester, upplöst
i tårar och som med en hvit liten näsduk
söker kväfva de häftiga snyftningar, som
skaka hennes gestalt
Bobbie lägger sitt svarta hufvud intill
hennes bröst och ser på henne med sorgsna
ögon, här är något riktigt galet fatt, det
känner han.
» O, Bobbie, » utbrister hon i en lidelse-
full hviskning, »älskling, du kan inte hjälpa
mig. Det kan ingen . . . ingen . . . mer än
han . . . och nu . . . reser han!»
Hon slog för ett ögonblick armarna om
Bobbies hals och framhviskade : »Jag har
varit så gränslöst elak, att han kan aldrig
förlåta mig — aldrig ...»
Hon betäckte vid dessa ord sitttårsköljda
ansikte med händerna, glömmande allt för
sin sorg och ånger.
Vid denna rörelse rullar näsduken till
marken, Bobbie, som alltid är för spektakel,
nappar den åt sig och rusar hufvudstupa
ut ur buskaget. Härvid är han nära att
ränna ikull sin vän — den unge prästen —
som just kommer gående förbi. Denne hugger
tag i den svarta tjufven, för att fråntaga
honom det stulna, men i detta ögonblick
höres åter en svag, kväfd snyftning, och
den unge mannen släpper sitt grepp i Bob-
bies nacke. Andlös lyssnar han, närmar
sig buskaget, böjer undan grenarna, hvilka
slå igen efter honom — och han är därinne.
Bobbies öra nås af ljudet af ord, fram-
sagda med bruten röst, samt snyftningar.
Men sedan, plötsligt, hörs ett halfhögt rop,
tolkande den djupaste glädje, som kan rym-
mas inom en människas bröst.
Allt det där bryr Bobbie sig inte om,
han springer som en galning i cirkelrunda
ringar under buskar och öfver blomsterkul-
lar, sliter och ruskar i näsduken, morrar
och skäller och bär sig åt just som hvad
han är, en klumpig, svart och lekfull hund-
valp.
–––-*–––-
/ romanbilagan
afslulas, som våra läsarinnor finna, i dag
Mathilda Boos’ gripande berätlelse »llelgsmåls-
klockan », hvilkcn, efler hvad vi förnummit,
allestädes moilagils med välförtjänt beundran.
I nästa nummer begynner så en ny roman-
följetong, äfven den af mindre alldagligt lite-
rärt värde och rik på spännande intresse. Dess
namn blir:
Guldmakaren
En modern alkemistroman
af
Richard Nordhausen.
Det tyska originalet till denna egendomligt
stämningsfulla bok har i sitt hemland väckt
stort uppseende, och vi känna oss fullt öfver-
tygade, att äfven vår svenska läsekrets lifiigt
skall komma att tilltalas af dess lika gedigna
som underhållande egenskaper.
Redaktionell.
–––-*–––-
Våra flickors skoldräkt.
G
enom godhetsfullt tillmötesgående från
fru Gurli Linder äro vi i tillfälle att
redan i detta nummer meddela ett referat
af det föredrag, om en hygienisk och prak-
tisk skoldräkt för flickor, hvilket fru L.
i går torsdag höll å Vetenskapsakademiens
hörsal.
Efter att inledningsvis ha yttrat sig om
.dräktreformens utveckling i Amerika och
den svenska Dräktreformföreningens bildan-
de och verksamhet, öfvergick talarinnan till
ämnet för aftonens föredrag.
Åstadkommandet af en praktisk och hy-
gienisk skoldräkt var en af de första upp-
gifter dräktreformföreningen försökte sig på
att lösa. Man gjorde sig då först reda för, i
hvilka afseenden den vanligen brukliga be-
klädnaden för flickor i skolåldern var olämp-
lig och ur hälsosynpunkt förkastlig. Det
befanns, att denna dräkt är i hög grad
ojämnt värmefördelande — somliga partier
öfverhettas, under det andra få alltför litet
värme •— tung och obekväm — exempel-
vis kan nämnas, att det finns helt små skol-
flickor, som bära på en underkjolstyngd af
ända till 4 kg. — samt utöfvar på åtskil-
liga delar af kroppen ett skadligt tryck. I
detta sammanhang nämnde talarinnan, att
skolflickor ofta bära snörlif, samt påvisade,
hvilken skadlig verkan snörlifvet måste haf-
va på en icke fullt utbildad kropp och or-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
